När Elon Musk avslöjade hur Twitter systematiskt undertryckte konservativa röster, och när det stod klart att EU:s Digital Services Act (DSA) fungerar som ett verktyg för att forma den offentliga debatten bakom ryggen på de europeiska medborgarna, var det svårt att inte tänka på en fras från 1993: ”Massdemokrati är inte en upplevelse av jaget, utan snarare en upplevelse av en inre, kraftfull doldhet”.

Häromdagen deltog jag i en läsgrupp där jag fick tillfälle att läsa den tyske poeten Botho Strauss essä Anschwellender Bocksgesang från 1993, ur vilken citatet är hämtat. Jag frågade mig själv: Vem skriver den epokgörande kulturkritiken i vår tid? Vem förmår genomskåda och artikulera de djupa strömningar som styr vår civilisation?

I min mening är Anschwellender Bocksgesang det viktigaste kulturkritiska verket sedan Berlinmurens fall.

Essän spelar skickligt på kombinationen av politisk radikalism och poetisk underdrift, som Søren Ulrik Thomsen så träffande har karakteriserat essäns stil. Den skrevs i en tid då kommunismens kollaps tvingade västvärlden att reflektera över sin egen framtid och var profetisk på ett sätt som först nu blir helt uppenbart.

Låt oss ta en närmare titt på uppsatsens huvudteman och bedöma dess aktualitet.

Demokratins dolda krafter

Botho Strauss (f. 1944) såg med kuslig klarhet hur de verkliga makthavarna verkar dolda bakom demokratins fasad. Han beskrev massdemokrati som ”inte en självupplevelse, utan snarare en upplevelse av en inre, kraftfull doldhet”, och tillade: ”Ingenstans är centrum för de styrande, attraktiva krafterna säkrare. Ingenstans är de få bättre närda. Ingenstans, på grund av allas brist på ledtrådar, har de ett större inflytande på alla.”

Idag ser vi exakt vad Strauss förutspådde. Invandringen fortsätter år efter år, trots ett massivt motstånd från allmänheten. Lobbyorganisationer, underrättelsetjänster och EU-byråkratin formar politiska beslut bakom kulisserna, medan medborgarna tillåts debattera likgiltiga symbolfrågor. Den politiska eliten representerar inte folket. Folket får inte sin vilja igenom i systemet. Algoritmiska system påverkar vår information och vårt beteende utan någon form av demokratisk kontroll. Namnlösa ingenjörer och teknokrater styr idag vårt öde.

Fragmenteringen av samhället

Med skrämmande precision diagnostiserade Strauss det moderna samhällets grundläggande instabilitet: ”Du kan göra vad du vill: mörda eller be, göra revolution eller välja fria parlament – förr eller senare faller alla former isär, burkarna går sönder och tiden rinner ut. Efteråt kommer du att nysta upp allt och i eftertankens kranka blekhet avslöja den bedrägliga förutsägbarheten och konstruera de bedrägliga lagligheterna.”

Trettio år senare diskuterar seriösa analytiker öppet risken för inbördeskrig i västvärldens demokratier. Institutioner som i generationer har skapat enighet – från folkstyre till familjestrukturer och nationella gemenskaper – upplever en förtroendekris som är så djup att systemets legitimitet vacklar. Polariseringen är så extrem att medborgare i samma land inte längre delar grundläggande verklighetsuppfattningar.

Minnets kamp mot nuets tyranni

Strauss definition av den autentiskt konservativa positionen var också originell. Att vara höger, skrev han, är ”att uppleva minnets överhöghet, som griper mannen snarare än medborgaren, och som skakar honom och får honom att känna sig ensam mitt i det moderna, upplysta ramverk inom vilket han lever sitt genomsnittliga liv”. Det är ”ett annat slags uppror: mot nuets totala överhöghet, som vill utrota och beröva individen varje enskild närvaro av det oupplysta förflutna, av det historiska förflutna, av den mytiska tiden”.

Det är gåtfullt. Vad är det meningen att det ska betyda? Just för att det inte är helt begripligt mimar det poängen, men utlöser också många associationer.

Annulleringskulturen kan vara den ”radering av det oupplysta förflutna” som Strauss varnade för. Historiska personer och kulturarv utplånas systematiskt. Klassiska verk måste ständigt ”uppdateras” för att passa dagens normer. Den digitala minnesförlusten gör det förflutna otillgängligt för nya generationer, medan hypermoralismen återskapar dagens moral och får allt det förflutna att framstå som vansinne. Samtidigt är det inte många som läser böcker längre, särskilt inte tryckta böcker – för att inte tala om avancerad litteratur. Den djupare kultur som bär på minnet håller på att försvinna.

Det ”oupplysta förflutna” kan också vara folksagor, legender och myter, hierarkier och respekt för äldres visdom, aristokratiska ideal, soldatdygder, lokala seder och platsens anda, vördnad för det heliga och mystiska och en tragisk syn på livet snarare än en optimistisk tro på framsteg.

Den telokratiska regimen

En av Strauss skarpaste profetior handlade om mediernas totala makt. Han såg medierna som en ”elektronisk show som presenterar världen för sin publik i den mest extrema formen av illusionism” och drog slutsatsen: ”Den telekinetiska allmänhetens regim är historiens mest oblodiga våldsregim och samtidigt den mest omfattande formen av totalitarism. Den behöver inga huvuden som rullar, den gör dem överflödiga. Den känner inga undersåtar och inga fiender. Den känner bara till medarbetare och systemkonformister.

I dag ser vi censur och förtryck, särskilt i Storbritannien, där tusentals medborgare arresteras varje år för att ha skrivit på sociala medier. ”Faktakontroll” fungerar som ett nytt sanningsmonopol, där utvalda institutioner bestämmer vad som ska anses vara sant. Det ständiga nyhetsflödet dygnet runt förvandlar allt till omedelbar underhållning och gör djupare reflektion mycket svår. Nästan allt blir ett skådespel i vad Strauss kallade ”det förgängligas regemente, mot vilket ingen jordisk kropp kan resa sig”.

Utmaningen

Så vem skriver den kulturkritik som vår tid behöver? Var finns de röster som med Strauss intellektuella mod och stilistiska kraft vågar ställa de grundläggande frågorna om västvärldens riktning?

Det är en svår fråga att besvara. Den kräver intellektuella som vågar gå utanför «mainstreamkulturen», som Strauss kallade den, och som har modet att konfrontera ”nuets totala överhöghet”». För som Strauss varnade: ”Vi vet ingenting om den kommande tragedins form. Vi hör bara det allt högre mysterielarmet och den böjande sången i djupet av våra handlingar.”