Protesterna mot ”No Kings” säger allt om vänstern år 2025 – de marscherar inte mot tyranni, utan mot sin egen fantasi.

De gick ut på gatorna för att varna för en kung. Men den kung de fruktar sitter inte på en tron – han sitter i Vita huset, efter ett demokratiskt val. USA har ingen monark, bara en president som valts av folket. Ändå är gatorna fyllda med affischer och slagord om ”No Kings”, som om republiken plötsligt hade förvandlats till ett hov. Det hela är absurt. De demonstrerar inte mot tyranni, utan mot resultatet av ett val som de förlorade.

Den amerikanska pressen kallar det ett ”rikstäckande folkligt uppror” – 2.700 evenemang, ”miljoner” på gatorna. Men när man tittar på bilderna är mönstret detsamma överallt: små grupper av medelålders vänsteranhängare i bekväma skor, kändisar som vänder sig mot kameran och samma betalda aktivister som dyker upp i varje fråga – klimat, ras, kön, invandring, vapen, pride. En protestindustri, inte en rörelse.

De flesta vet inte vad de protesterar mot. De säger att de marscherar ”för demokrati”, men i praktiken marscherar de mot den. De protesterar mot det faktum att folkets röster gav dem en president som de inte gillar. De kallar det en kamp mot auktoritarism, men i själva verket är det sorg över förlorad makt. Rädsla har blivit ett sätt att leva, inte en analys. Många av dem har marscherat för alla möjliga sakfrågor under de senaste tio åren, men alltid med samma drama: plakat i handen, kameror framför ansiktet, moralisk överlägsenhet som valuta.

Detta är inte ett folkligt uppror. Det är emotionell teater för en publik som vägrar acceptera att makten har skiftat sida. Bakom kulisserna finns samma apparater som alltid – organisationer med PR-budgetar, byråkrater som aldrig försvinner och medier som spelar regissör under täckmantel av rapportering. ”No Kings” säljs som ett bevis på folkligt motstånd, men i verkligheten är det bara en upprepning av elitens egen myt om sig själva.

Detta är inte folkets makt. Det är maktens teater – för kamerorna, inte för historien.

Vem protesterar de egentligen mot?

De säger att de kämpar mot auktoritära krafter, men missar att se vem som faktiskt har styrt på detta sätt i åratal. För om auktoritär makt handlar om kontroll, censur, övervakning och politisk favorisering, så var det inte Trump som uppfann den – han ärvde den. Systemet byggdes av Demokraterna och finns fortfarande kvar, med samma personer på makten, samma allianser mellan byråkratin, teknikföretagen och medierna.

Det var Demokraterna som förvandlade sociala medier till en förlängning av staten, med algoritmer och ”faktagranskare” som undertryckte åsikter som hotade partiets narrativ. Det var de som använde FBI och justitiedepartementet som politiska verktyg och tillät underrättelsetjänsterna att underminera information som kunde skada familjen Biden. De uppfann termen ”inhemsk extremism” för att kasta misstankar på vanliga medborgare.

Under Obama industrialiserades övervakningen. NSA samlade in data från telefoner och e-post i en skala som ingen tidigare president hade vågat göra. Han utökade drönarkrigen och införde rätten att döda amerikanska medborgare utan rättegång. Samtidigt centraliserades det finansiella systemet: staten och Wall Street slogs samman till ett enda maktkomplex.

Biden och Harris byggde vidare på detta – en hypermoralisk byråkrati där ideologi, teknik och underrättelseverksamhet smälte samman. De politiserade språket och omdefinierade ord som ”kvinna”, ”rasism” och ”sanning” så att oenighet i sig blev en synd. De gav myndigheterna mandat att övervaka transaktioner, rörelser och kommunikation i säkerhetens och inkluderingens namn. Universell kontroll såldes som omsorg.

Och ändå är det Trump de kallar diktator. Som om mannen som övervakades, censurerades och åtalades av detta system är den som kontrollerar det. Demonstranterna i ”No Kings” skriker åt en symbol som de själva har uppfunnit, samtidigt som de försvarar den struktur som faktiskt kontrollerar dem. De marscherar mot spegeln, inte mot makten.

Astroturf och ångest

Bakom slogans ligger inte populär idealism, utan professionell samordning. Miljoner flödar genom ActBlue, Tides Foundation och fackföreningar som American Federation of Teachers – en fast infrastruktur för kampanjer med årliga budgetar, löner och kommunikationsplaner. De kallar sig ”gräsrotsrörelser”, men drivs som byråkratiska varumärken med moral som marknadssegment.

Många av namnen som pryder affischerna väcker instinktivt förtroende – ACLU, Planned Parenthood, MoveOn, Jewish Voices for Peace – men bakom symboliken finns kontor, rådgivare och nätverk av donatorer. ”Fred”, ”rättvisa” och ”jämlikhet” är inte mål, utan varumärken som måste hållas i cirkulation för att pengarna ska fortsätta att rulla.

De gamla banderollerna återanvänds, bara med ny tryckning. Samma handstil, samma ansikten, samma dramaturgi – men nu som känslostyrning. Aktivism är inte längre en rebellisk rörelse, utan en industri. Den drivs av projektfinansiering, karriärvägar och byråkratiska behov av kontinuitet. Den finns till för att ge intryck av rörelse i ett system som för länge sedan har stelnat.

Mitt i allt detta finns människor som faktiskt tror att de deltar i något historiskt. En äldre kvinna berättar för ett tv-team att hon är ”så rädd”. Hon vet inte längre varför – bara att hon måste vara det. Hon får inte betalt, men är betingad. Ett resultat av två decennier av ständig oro: klimat, pandemi, rasism, Trump. Varje rädsla glider in i nästa som årstiderna i en serie. Hon marscherar inte mot makten, utan mot de abstinensbesvär som uppstår när rädslan avtar. Hon tror att hon skyddar demokratin, men hon skyddar bara känslan av att vara på rätt sida.

Den verkliga makten

Trump leder administrationen men inte apparaten. Han äger inga lagar som skyddar honom, ingen statlig mediekanal som vitmålar honom, ingen censurmaskin som tar bort motståndare. Han styr ett land där de permanenta strukturerna – media, byråkratin och finansinstitutionerna – fortsätter att fungera oberoende av vem som formellt innehar titeln. De ändrade inte sin lojalitet med valresultatet, utan anpassade sig helt enkelt för att överleva honom.

Efter åtta år av stämningar, försök till riksrätt, utredningar och samordnade mediekampanjer är han fortfarande kvar – inte för att han kontrollerar systemet, utan för att halva nationen fortfarande vägrar att acceptera de narrativ som systemet försöker tvinga på dem. Detta är inte auktoritarism, utan demokratins sista reflex: en befolkning som ännu inte har låtit sig programmeras till lydnad.

Den verkliga kungamakten finns inte i Vita huset, utan i den apparat som definierar verkligheten. I medierna, som kan skapa miljoner på gatorna med en enda rubrik. I byråkraterna som skriver lagar som ingen har röstat om. I den självutnämnda expertklassen som delar ut moraliska certifikat och drar tillbaka dem när åsikterna visar sig vara felaktiga. Det är en makt utan ansikte, men med total räckvidd – den censurerar inte med soldater, utan med algoritmer. Den fängslar inte, den raderar.

Trump är inte kungen i detta drama. Han är den oönskade presidenten i en monarki som aldrig avskaffades. Det är därför han ständigt måste demoniseras, förlöjligas, åtalas – inte för att han hotar demokratin, utan för att han påminner folket om att makten aldrig återlämnades. Det är inte en man som utmanar staten, utan en domstol som hotar folkets suveränitet.

Den absurda ritualen

No Kings är inte ett försvar för demokratin, utan en kollektiv terapövning för en rörelse som förlorat makten men inte reflexen att styra. Det är en sorgprocess förklädd till motstånd – ett sätt att simulera uppror samtidigt som man i själva verket kämpar för att bevara status quo. De skriker åt sin spegelbild, åt den rädsla de själva har skapat och åt en man som bara speglar det de inte längre kontrollerar. För dem är Trump inte presidenten, utan ett symptom: ett bevis på att folket har slutat lyda.

De som verkligen håller systemet igång applåderar nöjt från sidlinjen. För varje demonstration som iscensätts avleds uppmärksamheten från de institutioner som faktiskt styr. När massorna marscherar mot fantasin om en kung frågar de aldrig vem som skrev manuset. Detta gör det möjligt för byråkratin att växa, teknokratin att övervaka och media att filtrera – samtidigt som allmänheten känner sig fri eftersom de får skrika på kommando.

Därför måste protesterna återupptas. ”No Kings 3.0” och ”4.0” kommer att komma, inte för att friheten hotas, utan för att rädslan har blivit nödvändig för att känna tillhörighet. Den moderna vänstern behöver en tyrann för att kunna existera moraliskt. Utan fienden i horisonten faller jaget sönder.

Cirkusen fortsätter – planerad, filmad, delad, applåderad. Publiken får sin moraliska rening, redaktörerna får sina klick och systemet får sin fred. Allt fungerar som det ska: ritualen upprätthåller makten, och makten upprätthåller ritualen. I slutändan återstår bara en kung – själva historien.

Slutsats

År 1776 kämpade amerikanerna mot en kung för rätten till självstyre. De riskerade allt för att undvika att styras av människor som trodde sig veta bättre. Frihet var viktigare än säkerhet, och självständighet mer värdefullt än bekvämlighet.

År 2025 marscherar deras ättlingar mot samma idé – inte för självständighet, utan mot den. De ber Washington att skydda dem från sina egna medborgare, från valresultat som de inte gillar, från frihetens oordning. De kräver skydd, kontroll, säkerhet – allt som revolutionen en gång förkastade.

Demokratin har blivit en teater där folket spelar statister och friheten är en replik utan publik. Ingen kung. Bara dårarna är kvar.

Om författaren: Lars Jøran Nordberg är frilansskribent med intresse för politik, historia och ekonomi. Han delar sitt arbete på Substack här: https://substack.com/@turbonello