Ande över materia

Kriteriet för civilisation är inte materiellt välstånd, hävdade historikern Christopher Dawson, utan andlig vision, som han definierade som:

”[E]n intuition av verkligheten som uttrycks i metafysisk tanke och bär frukt i konstnärlig kreativitet och moralisk handling.”

Civilisationen är en ihållande kreativ aktivitet. Detta kreativa element i civilisationen har ett andligt ursprung. Ett samhälle utan inspiration från det andliga är ett samhälle som har förlorat sin kreativa förmåga. Enbart organisering av det materiella kan inte upprätthålla civilisationen. Den materialistiska och tekniska mentaliteten skapar ett samhälle utan skönhet och godhet, utan ande och mystik, utan det irrationella och oförutsägbara som också är förknippat med fantasi och kreativitet.

Materiell kultur behöver en transcendent grund för att ge den mening och riktning, annars blir materialismen en destruktiv kraft som är fientlig mot det andliga och mot mänsklig frihet.

Religion är civilisationens själ, dess livsanda. När denna livsande har lämnat samhällskroppen börjar förfallet.

En kultur som har begränsats till det materiella blir föremål för tidens destruktiva krafter eftersom den inte längre har en transcendent inspirationskälla som ger den liv och vitalitet.

Det kristna idealet är att ordna livet – det sociala livet såväl som det individuella livet – mot enhet genom att föra det andliga livet i levande relation med den materiella verkligheten. Ett fullvärdigt mänskligt och socialt liv kräver en balans mellan de två. Västerlandets materiella kultur har historiskt sett haft en andlig grund, utan vilken våra intellektuella och konstnärliga landvinningar hade varit otänkbara. Människan kan inte leva utan livsbejakande värden. Det högre livet – det andliga, intellektuella, etiska och estetiska livet – är omöjligt utan dem. Den kristna tron har varit den ursprungliga källan till dessa värden genom hela vår historia. Förlusten av det kristna perspektivet, även som en rest av moraliska värden i den humanistiska kulturen, har inneburit förlusten av civilisationens vitala kvaliteter.

Den kristna kreativa impulsen springer ur kärleksbudskapet. Satan kan bara förstöra; den som motiveras av hat kan bara riva ner. Människan, skapad till Guds avbild, är en kreativ varelse, men det är bara i kärlek som man kan vara verkligt kreativ. Det har alltid varit en självklarhet i den kristna synen att Gud, som är kärlekens sanna källa, därför också är kreativitetens ursprung. En människas värdesyn och hela livshållning kommer alltid att visa sig i skapande verksamhet och därför anta en motsvarande form och karaktär.

Den kristne som lever mitt i den underbart skapade världen och tar emot dess logos i tacksamhet och ödmjukhet har inget behov av att göra sig själv till gud, utan låter den skapade världen inspirera och forma hans egen kreativa aktivitet. Det handlar inte om att vara livets herre, utan livets tjänare – att tjäna de livsbejakande krafter som gör livet meningsfullt och underkastat högre mål. Den som försöker skapa och som inte drivs av något annat än hat och förstörelselusta kan bara skapa fulhet, brutalitet och negativitet. Detta är dödens väg. Endast när anden står över materien, i kärlek till skapelsen, kan det finnas kreativitet i sann mening.

När vi förlorade den andliga visionen förlorade vi också den sanna vitala kreativiteten som gjorde vår civilisation möjlig.

Vilja och hopp

Kan norrmännen återigen bli ett ”folk förenat i tro”? Kan evangeliets budskap återigen växa i landets egen jord? Eller är Skar för optimistisk? Finns det något hopp? Och finns viljan? Västvärlden måste återupptäcka viljan att överleva, att fortsätta det som är vår historia. Viljan offrar sig själv för det den älskar, men den vilja som inte älskar någonting offrar sig själv i nihilistisk förstörelse. Vi har avstått från allt som är värt att älska; vi har förlorat kärleken till skönhet och sanning; vi har förlorat kärleken till Gud och tror att det är Gud som har övergivit oss. Att vara kristen i världen är att vilja det goda, vilket innebär att göra Guds vilja och leva i enlighet med Guds vilja. I bönen säger vi ”Ske din vilja” och underordnar därmed vår egen vilja under hans vilja. Gud låter sin vilja ske genom människor, och hans vilja är alltid något gott. ”Jag lever inte av mig själv, utan Kristus lever i mig.” ”Sök först Guds rike” – viljan att överleva måste börja där.

Vår tid är i desperat behov av ett andligt korståg – en universell utvidgning av sinnet genom det kristna budskapet. Och faktiskt, här vid avgrundens rand, ser vi att ett nytt kristet medvetande håller på att skapas i västvärlden.

De kristnas uppgift kan emellertid inte vara att återuppväcka den gamla kristna civilisationen, för den är oåterkalleligen förlorad, utan att skapa en ny kristen civilisation, och att göra det genom att tillämpa det oändligt rika materialet från källorna till vår civilisation. Men det förutsätter att det finns kvinnor och män som liksom förr i tiden förkroppsligar den kristna tron och vittnar om det andligas existens och som genom sitt levande exempel vittnar om trons inre sanning.

Något mindre viktigt är framväxten av en ny generation av sociala ledare som ett alternativ till dagens korrupta maktelit, en ny kreativ minoritet som har återupptäckt sanningen om det inre livet och avvisar den ateistiska humanismens falska och destruktiva idéer; för ingenting kan åstadkommas utan tro på absoluta metafysiska sanningar och objektiva värden.

Vi har förlorat vördnaden inför skapelsen och förundran över tillvarons mysterium. Inte minst har vi förlorat ”gudsmedvetandet”, medvetenheten om den kraft som allt i vår materiella värld pekar mot, men som ligger bortom det förnimbara. Endast om vi kan återupptäcka den fulla visionen av verklighetens totalitet kan vi motverka det andliga förfallet. Det kristna perspektivet mste vara att sann lycka och mening i livet endast finns i frening med Gud, och att den enda frlossningen frn den katastrofala väg som väst har slagit in p r att frenas med Gud genom Kristus.

Samhällsförändring börjar med att kristna stärker sin egen tro och lever ut den i det praktiska livet, relaterar den transcendenta verkligheten till upplevelsen av det mänskliga livet genom att förena andlig intuition, moralisk handling och social aktivitet. Om världen har förlorat sitt mysterium och sina hemligheter, om den – med Max Webers ord – är ”oförtrollad”, är det de kristnas uppgift att åter helga och ”återförtrolla” världen och genom sin egen kreativa förmåga skapa ett nytt heligt landskap.

Vi måste leva i förvissning om att Scars fromma hopp kommer att bekräftas av det löfte som Kristus har gett oss och av vissheten om att den Helige Ande fortfarande verkar i världen, så som den har gjort sedan tidernas begynnelse. Förtvivlan är för dem som har förlorat allt hopp, men hoppet är just kärnan i den kristna tron.

Den kristna civilisationens fall. Del 1: Tillbaka till barbarerna

Den kristna civilisationens fall. Del 2: Staten i Guds ställe