Från Toulouse till Manchester ser vi samma mönster: Judiska mål attackeras, gärningsmännen har bakgrund i islamistiska kretsar, och samhällets reaktion är förvånansvärt mild.

Jag måste ställa den obekväma frågan: Har Europa redan glömt både Förintelsen och Hamas massaker den 7 oktober 2023?

Vi upprepar de stora orden: ”Aldrig mer.” Men verkligheten på Europas gator visar något annat. Gång på gång har islamister attackerat judar i Europa – och myndigheterna har behandlat dem som isolerade ”incidenter” snarare än att känna igen mönstret.

Låt mig påminna om några exempel:

– Toulouse 2012: Mohamed Merah, en fransk-algerier, sköt och dödade sju, inklusive tre judiska barn, på en skola.

– Bryssel 2014: Mehdi Nemmouche, fransk-algerier, dödade fyra personer på Judiska museet.

– Paris 2015: Amedy Coulibaly, fransk-malier, dödade fyra judar i en Hypercacher-butik.

– Köpenhamn 2015: Omar El-Hussein, dansk-palestinier, sköt en judisk vakt utanför en synagoga.

– Hamburg 2020: En man med kazakisk bakgrund attackerade en synagoga, en allvarligt skadad.

– Rouen 2024: Syrisk asylsökande dödade en präst och satte eld på synagogan.

– Manchester 2025: Brittisk medborgare av syriskt ursprung sköt och dödade judar på Yom Kippur.

Detta är inte tillfälligheter. Det är ett utbrott av islamistiskt våld, riktat mot judar – i hjärtat av Europa.

Jag tror att vi ser en farlig glömska.

Förintelsen reduceras till ceremonier och minnesdagar, men när dagens judar i Europa attackeras nöjer man sig med kondoleanser och standardformuleringar.

Samma sak med den 7 oktober 2023 – en attack så fasansfull att den borde ha väckt hela västvärlden.

Men bara månader senare marscherar pro-Hamas-demonstranter på våra gator, medan judiska barn varnas för att bära kippa offentligt.

Har vi verkligen inte lärt oss någonting?

Jag ska säga det rakt ut: Antisemitismen i Europa i dag kommer till stor del från islamistiska grupper, ofta representerade av andra eller tredje generationens invandrare. Det är obekvämt att säga, men det gör det inte mindre sant. När politiska eliter väljer att vara tysta om detta av rädsla för att ”stigmatisera” sviker de både judarna och säkerheten i samhället som helhet.

”Aldrig mer” var menat som ett löfte.

Ett löfte om att skydda judar, att stå upp mot hatet – oavsett vilken form det tar.

Det löftet bryts nu, mitt framför ögonen på oss.

Jag vägrar att acceptera att judar återigen ska leva i rädsla i Europa.

Jag vägrar acceptera att vi låter islamister sätta agendan för vem som kan färdas tryggt i våra städer.

Och jag vägrar att låtsas som om detta är ”isolerade händelser”.

Eller så tar vi detta på allvar – eller så blir ”aldrig mer” bara en tom kliché som vi drar fram vid högtidliga tillfällen.