Det har gått 80 år sedan Förenta nationerna (FN) grundades. Efter Förintelsen var målet att arbeta för världsfred och säkerhet och förhindra framtida krig. Idag framstår FN som korrupt och kontrollerat av skumma islamistiska regimer. Från att ha grundats som en fredsbevarande organisation har FN blivit en organisation som tillmötesgår anti-västerländska krafter. FN har gjort sig själv till ett instrument och språkrör för antiisraeliska och antisemitiska krafter som hotar den västerländska civilisationen.

Den allmänna opinionen påverkas av en massiv kampanj om ockupationen av ett Palestina som aldrig har existerat. Även efter massakern i oktober valde FN att fortsätta stödja Hamas bödlar. Otaliga bevis på att UNRWA var del av terroristorganisationen Hamas har inte hindrat FN:s anhängare från att fortsätta på samma kurs.

Espen Barth Eide missar aldrig ett tillfälle att attackera Israel. Eftersom Israel har förklarat honom persona non grata, kan det verka som om Israel är det enda han bryr sig om, kan det verka som om Israel är det enda ämne han bryr sig om. Den här veckan var det förmodligen ICJ:s patetiska försökatt rentvå UNRWA från dess kopplingar till terrorism som gav honom anledning att slå larm igen. Barth Eide vet mycket väl att Israel inte bryr sig om vad ICJ, Norge eller han själv tycker. Så varför fortsätter han med denna demoniseringskampanj, som i slutändan skadar Norge mer än någon annan?

Den antisemitism vi upplever i Norge just nu är densamma som den som judar upplever i flera andra europeiska länder. Över hela Europa utsätts judar för brutal antisemitism, till och med mord. Vi såg detta under Yom Kippur i England när två judar mördades i synagogan på deras heligaste dag. Vi lever i ständig rädsla för att några av oss här i Norge ska bli dödade, och vi vet redan vilka som kommer att stå först i kön för fördömande.

Den nuvarande antisemitiska atmosfären i Europa förebådar en ny inkvisition. Vi känner igen berättelserna om överlevande från Förintelsen som kände att de var en börda för samhället. Judisk identitet har återigen blivit en riskfaktor. Återigen är det ”inne” att göra folkmordsuttalanden som ”From the river to the sea”.

Den brittiska tidningen The Telegraph rapporterade denna vecka om ännu ett allvarligt fall av antisemitism, då en judisk advokat greps när han gick på gatan där en så kallad pro-palestinsk demonstration ägde rum utanför Israels ambassad i London. Advokaten handfängslades och förhördes i tio timmar. Han släpptes slutligen mot borgen, och allt detta bara för att han bar ett Davidstjärn-halsband! Polisen hävdade att Davidstjärnan kunde ”provocera” pro-palestinska demonstranter. Det är samma Davidsstjärna som judar tvingades bära under Förintelsen och som nu har blivit en anledning till arrestering.

Samma sak hände denna vecka med en ekonom, professor Michael Ben-Gad, i London. Han blev fysiskt attackerad av en grupp maskerade pro-palestinska aktivister i terroristernas välkända stil mitt under en föreläsning. Utöver de antisemitiska kampanjerna mot Ben-Gad under en lång tid stormade de in i hans föreläsning, kallade honom ”nazist” och ”krigsförbrytare” och hotade att halshugga honom inför en fullsatt klass. Hans brott var att han var jude och hade bott i Israel i början av 1980-talet.

Terroristerna som hotade att halshugga professor Ben-Gad är ett talande exempel på hur ett litet antal islamister och vänsterfascister kan välta ett helt samhälle när det leds av politiker utan sunt förnuft. Det var bara två islamister som stod bakom kampanjen för att hindra Maccabi Tel Avivs fans från att närvara vid matchen mot Aston Villa i Birmingham. Den brittiska tidningen The Jewish Chronicle avslöjade identiteten på dessa två islamister, som media, politiker och polis försökte dölja för allmänheten. Båda var medlemmar i Birminghams ”säkerhetskommitté” – Wasim Zaffer och Mataz Hussein.

Här i Norge ser vi hur ett litet antal islamister och vänsterfascister ständigt kräver mer utrymme i det offentliga rummet. Vissa av dem finansieras till och med av staten. Miljoner pund ger dem tillräckligt med muskler för att anklaga Israel, norska judar och andra för just den rasism de själva är ansvariga för. Den här veckan såg vi hur det så kallade ”Antirasistiska centret” varnar för den norske juden Ervin Kohn och försöker sätta press på media för att beröva honom hans yttrandefrihet. Varför anser våra politiker att det är rätt att stödja ARS med över nio miljoner norska kronor per år?

Höjdpunkten av hyckleri kan ses i den radikala vänsterkonspirationen mot den judiska staten Israel. Nyligen avslöjade Dagens Næringsliv att både SV, Rødt, LO och Palestinakommittén sparar pensioner för anställda i företag som de själva vill svartlista från oljefonden. Med andra ord har de inga problem med att tjäna pengar på investeringar i aktier som de kräver att staten svartlistar å våra vägnar.

Ett annat exempel som visar hur attacker mot Israel och judar är utbredda i vårt samhälle är den islamistiska docenten Farhat Taj vid universitetet i Tromsø, som till slut anmäldes för hets mot folkgrupp efter en rad allvarliga utbrott. Hon kritiserades dock varken för sina antisemitiska uttalanden som att Israel måste förstöras och judarna skickas tillbaka till Europa. Dessa uttalanden verkar vara helt acceptabla. Hade hon inte använt samma vulgära tillvägagångssätt mot afghaner, skulle denna antisemit förmodligen aldrig ha anmälts.

Vi har aldrig hört vare sig Norges statsminister Jonas Gahr Støre eller hans utrikesminister Espen Barth Eide ta avstånd från extremister, inte ens från Palestinakommittén, som har hela Israel i sin logotyp. Logotypen är en öppen deklaration om att de, liksom Hamas, strävar efter att förstöra Israel. Trots logotypen har de till och med delar av Den norske kirke bakom sig. Lika allvarligt är att de har stora delar av ett tyst parlament bakom sig. Vår slutsats måste därför vara att våra politiker, vare sig de är i England eller Norge, har samma agenda: kampen mot Israel står högst upp på listan – oavsett kostnaden. För vissa har det imaginära ”Palestina” som skapats av KGB blivit viktigare än Norge.

Därför är kampen mot antisemitism inte bara en kamp för att skydda judarna. Det är en kamp för Norges och Europas själ och framtid, och allt tyder på att vi är på väg att förlora denna kamp om vi inte tar ansvar och agerar. Vi behöver modiga politiker som är starka nog att hantera fakta, sanning och korrekt prioritering. Vi behöver en modig befolkning som är tillräckligt informerad för att stå upp för det som är rätt. Vi måste stå enade – för detta berör inte bara oss judar, utan hela landet.