När miljontals britter samlades i London för några veckor sedan var det en sak som kanske överraskade vissa – den tydligt kristna prägeln.

Tommy Robinson har nyligen konverterat till kristendomen, men han är inte ensam – särskilt unga britter strömmar till kyrkorna. Men inte till Church of England, Storbritanniens statskyrka, som stället gör allt den allt den kan för att avkristna landet och är minst lika woke som Den norske kirke eller Svenska kyrkan.

Det senaste påfundet hos Church of England är att installera ”graffitikonst” – med klistermärken, inte permanent graffiti, lyckligtvis – i själva Canterburykatedralen. Katedralens webbplats medger att ”konstinstallationen” har ”splittrat opinionen” – vissa rapporterar om ”glädje” och ”spänning”, medan andra säger att den liknar en ”parkeringsplats i Peckham” (ett fattigt område i London; reds. anm.).

Graffitin är resultatet av ett samarbete mellan ”marginaliserade grupper” och konstnärer, säger Canterbury Cathedral. De ”marginaliserade rösterna” inkluderar punjabi, spridda ”svarta och bruna” grupper, ”neurodivergerande” och LGBTQIA+-grupper. Men vem är egentligen marginaliserad i dagens samhälle? Är det könskritiska feminister eller transaktivister? Är det de som protesterar utanför migranthotell, eller är det migranterna själva, frågar Jacob Phillips i The Telegraph.

Kyrkan gillar att fördöma dem som motsätter sig deras politiska projekt. Som vanligt försvarar Church of England den etablerade, woke, socialt liberala samhällsordningen. Precis som kyrkan här hemma. När de tror att de är progressiva och provocerande är de istället dödligt tråkiga och går långt bortom kyrkans uppdrag att predika den kristna tron. Istället ägnar de sig åt att försvara islam – redan 2008 uttalade sig den dåvarande ärkebiskopen Rowan Williams för att införa sharialagar för brittiska muslimer – och att fördöma Donald Trump och driva klimatpolitik.

För norrmän är detta välbekant territorium. Den norske kirke berömmer kritiker av Trump (till exempel när biskop Mariann Edgar Budde uttalade sig mot presidenten), och de är starkt kritiska mot Israel. MIFF.no skriver: ”Genom associerade organisationer, såsom Kirkens Nødhjelp  och KFUK-KFUM Global, har delar av kyrkan blivit aktivister i sin fientlighet mot Israel. År 2017 gav Kyrkorådet sitt fulla stöd till palestinska krav som skulle förstöra Israel och varnade för den ’judiska staten”’.” Den tidigare biskopen i Oslo, Kari Veiteberg, var till och med medlem i Palestinakommittén.

Jesus – en transsexuell palestinsk aktivist?

Detta är bara en bråkdel av den woke-rörelse som pågår inom kyrkans fyra väggar. Som institution har den infiltrerats av starkt vänsterorienterade idealister som i främsta ledet tror att Jesus skulle ha varit en transsexuell palestinsk aktivist som skulle ha vägrat att flyga. Är det någon undran att den, och Church of England, förlorar medlemmar? Ungdomar i synnerhet söker äkta tro och bibelbaserad predikan, om vi ska tro trenden.

Siffrorna från England är tydliga: kyrkobesöken har ökat med femtio procent under de senaste sex åren, två miljoner fler varje vecka än för sex år sedan. Särskilt unga människor och personer över 65 år strömmar till kyrkorna – men inte till Church of England. Generation Z, de mellan 18 och 34 år, har fyrdubblat sitt kyrkobesök från fyra till 16 procent. Kyrkobesöken har också ökat bland personer över 65 år, med 30 procent. Det är dock framför allt unga män som har blivit frekventa kyrkobesökare. 21 procent av unga män går regelbundet i kyrkan, en ökning från fyra procent. Det är en enorm ökning. Unga kvinnor ligger något efter, men har också blivit mer frekventa kyrkobesökare under de senaste sex åren.

Varför har unga män blivit så kristna?

Denna fråga kan också förklaras med den konservativa vågen. En sökande efter mening, identitet och rötter leder unga män till en djupare reflektion över sin roll i livet. Både kristendomen och konservatismen betonar ansvar, moral och individens inneboende värde, något som det moderna, ultraliberala, mansdiskriminerande samhället ignorerar och i värsta fall motsätter sig. Jordan Peterson, Charlie Kirk och andra konservativa förebilder som Calvin Robinson i Storbritannien har bidragit till att göra kristendomen mer mainstream, även om mainstreammedierna skulle beteckna dem alla som extremhöger.

Detta blev tydligt under marschen i London den 13 september. Den nykonverterade Tommy Robinson ledde minst en miljon, kanske fler, genom Londons gator under parollen ”Uniting the Kingdom”. Talarlistan var full av kyrkliga ledare, och religiösa sånger sjöngs och böner riktades till Gud.

”När jag gick med Tommy Robinsons gäng från Blackfriars Bridge genom Londons Southbank var jag omgiven av människor klädda i korsfarardräkter, som bar St. Georges flaggor eller viftade med Union Jack. Walesiska drakar och den skotska St. Andrews flagga var också framträdande, liksom flaggor med bibelverser som ’Jesus är vägen, sanningen och livet’ eller ’Jesus är Herren’ och ’vänd tillbaka till Gud’. Ett återkommande tema bland dessa korsbärare var att de inte kände sig hörda, att det politiska systemet uteslöt och hånade deras oro, och att deras uppfattning om en nationell kris endast kunde lösas genom en kristen återupprättelse.”

Detta enligt David Campanale i Premier Christianity.

Den etablerade kyrkan vittrar sönder

Reaktionen på marschen Uniting the Kingdom var ändå förutsägbar från kyrkans sida. ”Som kristna med olika teologiska och politiska bakgrunder står vi enade mot missbruk av kristendomen”, sade flera kyrkoledare, däribland Church of England, den katolska kyrkan och baptistkyrkan, i ett gemensamt brev. ”Jesus uppmanar oss att älska våra grannar och våra fiender och att välkomna främlingar. Att förvränga den kristna tron för att utesluta andra är oacceptabelt.” Återigen är det den självdestruktiva, relativistiska kristendomen som kommer till uttryck, som dömer kristna men gör allt för att tillmötesgå människor som hatar kristendomen – i toleransens namn.

I Storbritannien är det tydligt att den officiella, etablerade kyrkan inte längre står för det kristna budskapet. Ändå lever kristendomen som aldrig förr. Ateismen inspirerar inte, och inte heller den vänsterliberala, urvattnade versionen av kristendomen.

Och även om den nya kristendomen som växer fram betecknas som en exklusiv kristendom, är det tvärtom – för i Storbritannien kommer en stor del av de nykonverterade från etniska minoriteter.

Engelska kyrkan är på väg att falla sönder, men det finns ljus i mörkret, och korset bärs av de utstötta, precis som på Kristi tid. Kanske är det kristendomen som återigen kan ena det djupt splittrade brittiska samhället?