Av: Drömtydare Yan Calmeyer Friis

Sömn kan vara en välsignelse en helt lugn lördagmorgon, när man ligger på soffan med gott samvete och inte tänker på någonting.

Det här är en mycket speciell typ av sömn som de som sover gott på natten går miste om.

Jag har haft många underbara, surrealistiska upplevelser på sådana morgnar, halvt sovande, halvt vaken, skakad hit och dit mellan fragment av drömmar som snart minns, snart undertrycks av nya, övertygande, absurda processioner. Och allt verkar rationellt under de första förvirrade minuterna efter att man vaknat.

Så en morgon låg jag nöjt på rygg och njöt av de färska resterna av drömmar om mig själv i rollen som ”mannen som flög nerför berget på en madrass”. Drömmen hade varit så verklig, så fokuserad och exakt i alla detaljer. Jag mindes till och med en amatörparaglider som jag nästan kolliderade med. Denna klumpiga kille i blå tröja och glasögon var naturligtvis ingen match för mig och min madrass när vi svävade ner i svepande svängar, klippte ett tak och gjorde en kontrollerad landning på gräsmattan, precis när min min fru stod i dörröppningen och undrade om jag ville ha en portion ägg och bacon.

Det ville jag. Men först måste jag fundera lite på denna omöjliga aerodynamik: att kasta sig ut från ett berg på en madrass, det hade ingen tänkt på tidigare! Först när sömntabletterna hade lämnat mitt blodomlopp och jag återigen blev en rationell människa över min tallrik med ägg och bacon insåg jag att det knappast skulle fungera. Men ändå. Jag skulle ha varit han, ”mannen som flög nerför berget på en madrass”.

Det räckte. Det blev en trevlig lördag.

I drömmar flyger vi och går på vatten och är helt galna. Utan att någon kan skälla på oss för det. Vem bryr sig om drömpolisen?

Vissa drömmar är farligare än andra. Om innehållet utgör en politisk brännpunkt kan du hamna i trubbel redan några minuter efteråt.

Jag hamnade i en het diskussion med min fru när jag, fortfarande starkt påverkad av drömmolekylerna, upphetsat proklamerade att vårt äktenskap var dömt att misslyckas, att jag hade genomskådat allt, att äktenskapet var resultatet av en listig internationell konspiration som pågått i flera tusen år, att det var kvinnornas perfekta plan för att ta över makten.

Detta krävde mer än en fackeltåg, sa jag entusiastiskt. Töm sopstrejken, ta det lugnt med toalettaktionen och slutligen den totala revolutionen: Alla män till separationspapperen! Det verkade så lockande när jag låg på rygg och babblade, med smaken av frihet fortfarande färsk i kroppen. Vi var män, vi hade genomskådat allt, vi var i flödeszonen.

Det blev inget ägg och bacon för mig den morgonen.

Förr i tiden var drömtydare en separat yrkesgrupp, de bar spetsiga hattar och långa skägg och åtnjöt stor respekt. Kungar sökte deras råd och drog omedelbart ut i krig. Hela befolkningar utplånades bara för att kungen hade haft en skrämmande dröm om kocken. Sedan bytte de namn och blev psykologer. Sigmund Freud, till exempel, orsakade irreparabel skada på europeiska och amerikanska sexliv.

Men det är inte poängen. Poängen är att det finns tusentals, kanske till och med miljoner, respekterade människor som tjänar höga löner för att de tar drömmar på allvar. Så jag ser ingen anledning till varför du inte skulle tillåta dig själv att göra detsamma.

Att flyga nerför ett berg på en madrass kan betyda vad som helst. Förmodligen något sensuellt, så det lämnar vi därhän. Men det råder ingen tvekan om att äktenskapet är kvinnans viktigaste vapen i kampen om att kontrollera männen.

Vad har en man egentligen att vinna på äktenskapet? Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: fördelarna tar inte mer plats än den korta sidan av en tändsticksask, medan nackdelarna redan har skrivits ner och går under namnet ”världslitteratur”.

Allt som har skrivits i romaner, noveller och dikter sedan tidernas begynnelse, vad är det om inte ett enda långt, klagande, desperat rop på frihet från kvinnor! Hon distraherar oss, hon manipulerar oss, hon får oss att göra ovärdiga saker, hon stjäl vår tid, hon förbjuder våra intressen och lämnar oss i – och det är faktiskt vad det kallas – Hymenas kedjor som anemiska, rädda, utplånade halvkvinnor.

Ja, halvkvinnor. De vill inte ha män, för de förstår inte vad de är. Och de sänker åldersgränsen för en ”grinig, gammal (vit) man” flera gånger om året. Nu är den förmodligen ”30 eller äldre”. Vi talar om det högsta kortet i kvinnornas kortlek, det kort som trumfar allt och automatiskt ger dem rätt till hånfullt skratt, avbrott och blockering i kommentar- och chattfälten på VG Nett och Dagbladet.

Kvinnor behöver inte oss. De har varandra. En hel del kvinnor sänder denna signal i påkostade serier på streamingkanaler. Samtidigt har en total könsförvirring uppstått, En förvirring som vissa griniga, gamla (vita) män tror har utlöst en flod av fantasifulla ursäkter för att släppa in män på damtoaletterna.

Denna brinnande önskan har funnits ända sedan Norges första offentliga toalett färdigställdes i Birkelunden i Oslo 1901, ”en förstaklass- och två andraklass-toaletter för varje kön, samt ett rum där tillsynsmannen var stationerad” (Vårt Oslo).

Ja, det behövdes övervakning för att hålla upphetsade män borta från damtoaletterna, och det förekom mycket fylleri och tumult i andra klass, sägs det.

Ändå. Det är först nu, när statsministern utför Pinocchio-dansen (med tofsar och Raymond som sin sidekick) i Pride-paraden, som kravet på fri tillgång till damtoaletterna har fått fart. Det är inte lätt att vara man just nu. Man vet inte ens om man är man längre.

Och ändå misstänker jag att kvinnor behöver män. De allra flesta gifter sig med eller bor tillsammans med män. Ja, de behöver någon att bossiga med. Och kontrollera. Och avfärda dem som griniga, gamla (vita) män när de har passerat 30 och fött den obligatoriska dosen på två barn (ja, genomsnittet 2023 var 1,37; norska kvinnor är förmodligen mer intresserade av sina karriärer än av att upprätthålla befolkningsnivån).

De av oss som väljer att använda herrtoaletten bör vara medvetna om att ”jämställdhet” fortfarande är ett begrepp som lyser igenom och får 97 % av alla män som beter sig lite rustikt att hålla tyst och skynda sig ut med soporna. Även om nästan 60 % av ledande befattningar vid norska universitet innehas av kvinnor är det inte tillräckligt; jämställdhet innebär 100 % – en siffra som kvinnor är skrämmande nära när det gäller andelen psykologistudenter. (Akta er för de nya psykologerna! De serverar drömtydningar som får kommandosoldater att bryta samman i självförakt och krampaktigt gråtande!)

Frågan är: Behöver män kvinnor? På det måste vi naturligtvis svara ett blygt ja, men med det viktiga tillägget: Ja, men bara för det uppenbara, och för det behöver man inte en make eller sambo. Man har Tinder och ännu mer sliskiga saker.

Mannen på soffan babblade lättsinnigt, fortfarande hög på drömmolekyler, och trodde att äktenskapet var på väg att kollapsa.

Det är inte bara från barn och berusade människor man hör sanningen. Den verkligt visionära personen är den som sover dåligt på natten men i gengäld flyger nerför berget på en madrass på lördagsmorgonen. Och får nöja sig med en kall middag.