Föreställ dig följande situation: Köket luktar så illa att alla kräks och ingen vill äta något. Stanken har nu spridit sig över hela huset. Till och med hunden vägrar att stanna inomhus, och familjemedlemmarna har börjat snäsa åt varandra och bråka om vem som är ansvarig för denna outhärdliga situation och vad orsaken kan vara.

”Varför har du inte gjort något?”, säger frun till sin man, och han svarar att hon kunde ha vidtagit åtgärder själv.

Efter att ha rådfrågat kommunen ringer familjen en skadedjursbekämpare, som hittar en sedan länge död råtta bakom skåpet till höger om köksbordet. Den dog för så länge sedan att den har börjat ruttna.

Med andra ord fanns det en tydlig orsak till familjens olycka.

Om vi tittar på samhället är vi också hemsökta av en förvirrande röra av till synes olösliga problem: trots alla försäkringar fortsätter massinvandringen av människor som är fientliga mot Danmark och hatar danskarna. Islam sprider sig och landet blir alltmer oigenkännligt för invånare över 40 år. Det är inte säkert att gå på gatorna efter mörkrets inbrott – särskilt om man är kvinna. Det finns klagomål på den dåliga servicen på sjukhusen, de höga värmekostnaderna och det faktum att valda politiker inte längre har något att säga till om, eftersom alla viktiga beslut överlåts till byråkrater i Bryssel eller deras lydiga domare hemma. Människor hotas eller blir utfrysta om de uttrycker sina åsikter på vanlig danska. Islam dominerar i allt högre grad den allmänna opinionen och det offentliga rummet.

Var ska man börja för att ta itu med denna röra av spöken? ”Ge mig en fast punkt att stå på, så ska jag flytta världen”, ska den grekiske matematikern och astronomen Arkimedes ha sagt.

Det är inte annorlunda idag. Var finns den fasta platsen att stå på om vi vill förstå de plågor som hemsöker oss och hoppas kunna göra något åt dem? Finns det överhuvudtaget en sådan plats, eller är allt så obegripligt och osammanhängande att vi lika gärna kan ge upp att leta?

Vi bör åtminstone försöka. Och jag är övertygad om att samhällets förfall, precis som med råttan, har en källa som kan identifieras och därmed bekämpas.

Om vi tittar på politikernas lögnaktighet, rättsväsendets främlingskärlek, universitetens och akademikers galenskap, konstens förfall och det lokala kristendomens eftergivenhet gentemot alla slags okristna påfund och modebetonade ideologier, pekar fingret mot medierna.

Om de hade varit riktiga medier skulle detta glidande inte ha ägt rum. De skulle ha arresterat varje politiker som kommit fram och frågat varför hon inte gjort något för att skydda det danska folket från en framtid som dhimmier, dvs. undermänniskor som har valet mellan att underkasta sig islam eller få huvudet avhugget – som så tydligt beskrivs i islams heliga skrifter. De gamla medierna har inte gjort något, utan tvärtom koncentrerat sig på att förtala och förfölja alla som vågade ta upp vår islamiska framtid.

Detsamma gäller EU-experterna, domarna, de islamofila prästerna och de ambitiösa akademikerna. Om det hade funnits medier som höll dem i schack, skulle de ha packat ihop och åkt, för mod är inte något som utmärker dem.

Slutsatsen måste bli att Danmark inte kan räddas förrän vi vägrar att betala våra medier och deras prostituerade och slutar att fästa någon vikt vid deras berättelser. Du kan börja hemma genom att stänga av BBC och vägra att låta dig indoktrineras av Politiken, Berlingske och Jyllands-Posten. Du måste lära dig att när de kommer med något, är det en lögn som syftar till att få dig att acceptera islams övertagande av ditt hemland.

Det enda hoppet är att det idag finns flera alternativa medier med riktiga journalister och kommentatorer som står upp mot de gamla mediernas enhälliga illvilja.