Skolorna är återigen föremål för debatt. Det är knappast förvånande, eftersom de kanske är de viktigaste institutionerna i landet. Och vi har alla haft kontakt med dem. Som elever, kanske som föräldrar eller till och med som lärare.

Jag har själv provat på alla tre rollerna. Och låt mig säga det rakt ut: det finns en anledning till den heta debatten. För att skolorna befinner sig i fritt fall på många håll. Våld, oordning och missnöje. Dålig inlärning som blir sämre och sämre.

Den nya synen på barn

Den nya synen på barn river ner murar och kallar det frihet. Gränslöshet marknadsförs som frihet, kaos säljs som kreativitet och lärarens naturliga auktoritet ses som förtryck.

Enligt pedagogteoretikern Louise Klinge ska barn som överskrider gränser inte längre få ta konsekvenserna. En annan förespråkare för den nya synen på barn, Helle Rabøl Hansen, ser barn som ”jämställda med vuxna” och ”självständiga individer med egna rättigheter”, där vuxnas roll reduceras till att ”samarbeta med” barn snarare än att vägleda dem.

Men barn förtjänar en skola som både respekterar deras värdighet och hjälper dem att bli ansvarsfulla vuxna. Sanningen är nämligen att gränslöshet inte är frihet, utan den mest subtila formen av tyranni.

När lärare inte vågar sätta gränser tar de starkaste och mest aggressiva barnen makten. Klassrummet blir inte en plats för frihet, utan en diktatur för de starkaste. De tysta, känsliga barnen – majoriteten – är de som lider mest.

Hippieläraren som upptäckte auktoriteten

Låt oss höra en annan och mycket mer upplyftande historia. Mathias Granum kallar sig själv för en ”hippielärare”. Men verkligheten tvingade honom att ompröva sin inställning.

I jakten på lösningar besökte han Michaela Community School i London, känd som ”den strängaste skolan i England”. Det var en ögonöppnare. Denna skola har löst precis de problem som danska grundskolor kämpar med. Och den har gjort det med metoder som står i skarp kontrast till den syn på barn som dominerar danska skolor.

När Granum kom in i ett klassrum upplevde han något anmärkningsvärt:

Alla elever hälsade honom artigt. När läraren ställde en fråga tog det bara en bråkdel av en sekund innan alla räckte upp handen. Inte en enda elev var mentalt frånvarande. Och det fanns bara en lärare i varje klass. Det fanns inget behov av stödlärare.

När Granum under en rast frågade en grupp barn om danska skolor kunde lära sig något av deras skola, svarade de enhälligt ja. De rekommenderade att man skulle införa kvarsittning, eftersom det skapade en bättre klassrumsmiljö när läraren kunde skicka ut elever som störde.

Skolans metoder är tydliga: höga förväntningar på beteende och ansträngning. Konsekvenser för att bryta mot reglerna, även för mindre saker som glömda pennfodral eller att rulla med ögonen. Men också tydliga rutiner där läraren återupprättar relationen med eleven efteråt. Auktoritet etableras utan förhandlingar eller maktkamp.

Riisagers realistiska syn på barn

Den tidigare utbildningsministern Merete Riisager är en enmansarmé och för i otaliga inlägg en modig kamp mot den nya synen på barn.

Riisager föreslår en realistisk syn på barn som ett alternativ. Den erkänner en grundläggande sanning: barn är varken änglar eller djävlar, utan människor under utveckling, med både resurser och begränsningar. De föds inte med en medfödd förmåga att umgås med andra. Denna förmåga måste läras in och övas.

Detta påminner om den klassiska uppfattningen om utbildning: människor föds inte fria, utan blir fria. Frihet uppnås genom gränser, inte genom frihet från gränser.

När Granum återvände till sin egen undervisning experimenterade han med de principer han hade lärt sig i England, och som Riisager och andra har argumenterat för i åratal.

Han bad eleverna att fylla de främre raderna och stänga sina datorer. Han lärde dem att vara ”superelever” – att räcka upp handen, ta användbara anteckningar och delta aktivt. De flesta elever föredrog den nya stilen eftersom den var mer fokuserad och de kände att de lärde sig mer.

Lärande leder till välbefinnande – inte tvärtom. När barn upplever många små framgångar i varje lektion, blomstrar de. Rabøl och Klinges metod vänder upp och ner på detta och skapar den misär som den påstår sig bekämpa.

Vägen tillbaka

Rabøl och Klinges idéer har fått sin chans. Vi ser resultatet i kaotiska klassrum över hela landet. Riisagers alternativa väg är tydlig, och Granums erfarenheter bekräftar den: återställ lärarens auktoritet. En lärare som vågar leda ger barnen den trygghet de behöver för att blomstra. Auktoritet handlar inte om makt över barn, utan om att skapa en miljö där alla kan lära sig och blomstra.

Skolorna kan fortsätta med de ideologiska dogmerna i den nya synen på barn, som skapar kaos, eller välja den realistiska synen på barn, som erkänner barns behov av vuxna som vågar ta ansvar – ledare såväl som lärare.