Vi är nu där några av oss i början av Ukrainakriget varnade för att vi skulle hamna:

Kriget kan inte begränsas inom Ukrainas gränser. Istället hotar det att sluka oss i ett direkt krig med en kärnvapenmakt. Upptrappningen fortsätter och det finns ingen effektiv diplomati som kan bryta den nedåtgående spiralen. Det var mitt budskap i Debatten häromdagen.

När vi beskriver konflikter använder vi oss ofta av trappmetaforen, som Klaus Kondrup förklarar på den informativa sajten Ukrainedebat.dk. Vi talar om eskalering – från franskans escalier, trappa. Det betyder inte bara att konflikten intensifieras, utan att parterna når ett nytt stadium som ändrar villkoren för konflikten.

Frågan är: Vem gick först upp för trappan? Och ännu viktigare, har vi någon kontroll över hur högt vi går?

Danmarks utsatta position

Danmark har intagit en särskilt utsatt position i denna eskalerande konflikt. Det är ett av de europeiska länder som går längst i konfrontationen med Ryssland, men är samtidigt en av de svagaste länkarna i kedjan. Detta är extremt oklok småstatspolitik i en rivalitet med en stormakt.

Statministern talar offentligt om ”paradigmskiften” och om vår anskaffning av vapen som kan slå djupt inne i Ryssland. Hon talar om att kriget i Ukraina kommer att ta slut först när Ryssland kastas ut.

Men vi har inget som kan backa upp dessa ord. De är tomma och farliga. För upptrappningen innebär att Ryssland nu fokuserar skarpt på lilla Danmark och gör oss till självklara bombmål i ett krig som förhoppningsvis aldrig kommer.

Ryssarna har redan reagerat. Deras ambassadör har varnat för den farliga upptrappningen. Vi attackeras av vad som förmodligen är ryska drönare. Chefen för det danska försvarets underrättelsetjänst har uppgett, att ryska örlogsfartyg har riktat in sig på danska örlogsfartyg och helikoptrar i danska vatten. Det har funnits flera exempel på ryska fartyg som har seglat på kollisionskurs med danska fartyg. Vi har sett störning av GPS-signaler som har orsakat omfattande störningar i Danmark.

Detta är resultatet av en politik som går ut på att maximera vår synlighet utan att säkra fullt stöd från alla Natoländer.

Vem är det egentligen som eskalerar?

När europeiska ledare möts är narrativet konsekvent: Ryssland driver konflikten framåt.

Om man ser rationellt på situationen, som Kondrup skriver, finns det inte mycket logik i att Moskva skulle vilja ha en större konflikt. Ryssland strävar efter sina mål i Ukraina. Det är kärnan i deras strategi. Att utvidga konfrontationen till att omfatta hela alliansen skulle gå direkt emot detta. Tvärtom är den ryska önskan att hålla Nato utanför Ukraina.

Men västvärlden tolkar situationen på ett annat sätt. Vi avvisar tanken på att vår militärallians skulle kunna uppfattas som hotfull och insisterar på att Ukraina ska tillåtas gå med i Nato, uppenbarligen för att skydda landet från framtida attacker.

Här ligger problemets kärna: två oförenliga säkerhetskrav möts. Natos närvaro i Ukraina kontra ryskt motstånd mot densamma. Denna motsägelse underblåser konflikten utan någon synlig lösning.

Men samtidigt talar förhållandena på marken sitt eget språk. Ryssland har övertaget. Men i västvärldens huvudstäder lever en annan verklighet. Vi lever i en kollektiv förnekelse av den militära verkligheten.

Problemet med eskaleringsdominans

Eskaleringsdominans innebär att en part har de militära medlen för att dominera nästa steg i eskaleringen om konflikten trappas upp ytterligare.

Ryssland har hypersoniska missiler och andra vapensystem som Nato inte kan försvara sig mot eller matcha effektivt. En samordnad attack mot västliga kommandocentraler i Tyskland skulle lamslå alliansens befälskedja på några timmar.

Detta är farligt eftersom om vi eskalerar konflikten i tron på vår egen styrka riskerar vi att bli paralyserade av en rysk vedergällning som vi inte kan hantera – vilket skulle kunna driva oss till desperation och den direkta konfrontationen skulle, som krigsspel visar, mycket väl kunna leda till användning av kärnvapen.

Vår kollektiva tro är att vi kan träffa ryskt territorium utan konsekvenser. Att asymmetrin bara går åt ett håll. Men detta antagande är mycket riskabelt.

När den första missilen träffar en Nato-anläggning – när chocken sätter in och våra ledningssystem bryter samman – vad gör vi då? Risken är att vi i desperation tar till ännu mer destruktiva vapen. Och plötsligt befinner vi oss i den nukleära skuggan.

Säkerhetsdilemmat

Vi är fångade i säkerhetsdilemmat: Ju mer vi säkrar oss, desto mer osäkra blir vi.

Natos expansion var tänkt som säkerhet, men skapade osäkerhet. Vårt militära stöd till Ukraina var avsett som säkerhet, men skapar eskalering. Och det finns ingen diplomati mellan Europa och Ryssland som kan bryta den nedåtgående spiralen. Eller den stigande trappan av upptrappning.

Retoriken intensifieras. Polens premiärminister Donald Tusk säger direkt att vi är i krig. Europa levererar offensiva vapen. Det krävs bara en olycka – en rysk drönare som kraschar och dödar en familj, nedskjutning av ryska jaktplan – för att tända gnistan som leder till katastrof.

Ryssland kommer inte att försvinna. Det är därför vi måste förankra Ryssland i en säkerhetsordning. Detta innebär förmodligen ingen Nato-expansion till Ukraina, Georgien och Moldavien. Neutrala buffertstater. Ukraina måste avstå territorium. Det är smärtsamt, men alternativet är värre.

Vissa vill att Ryssland ska besegras helt och hållet och att det ska ske ett regimskifte i Moskva. Men det är ett enormt vågspel med ett svagt Ryssland med tusentals okontrollerbara kärnvapen. Ett argt och revanschistiskt Ryssland med ännu större djävlar än Putin.

Nedför trappan

Att gå ner för konflikttrappan är inte svaghet. Det är sunt förnuft när man ställs inför eskaleringsdominans.

Ett fredsavtal kräver båda parters vilja. Den part som vinner mark militärt har de bästa korten vid förhandlingsbordet. När Ukraina avancerade på slagfältet försummade vi att utnyttja detta momentum för diplomati. Senare, när Ryssland hade tagit över, avvisade vi Moskvas krav.

Vägen framåt måste gå via diplomati. Har vi helt glömt bort den viktigaste lärdomen från det kalla kriget?