”Människor har glömt Gud – det är därför detta har hänt.” Det var så de gamla förklarade Rysslands katastrofer för Aleksandr Solzjenitsyn. Det är en brutal mening. Den är också förvånansvärt relevant.

När man nyktert betraktar symptomen i vår egen tid är det svårt att säga att allt är bra. Självmord och ensamhet bland unga ökar. Ångest och maktlöshet sprider sig. Familjestrukturer håller på att kollapsa. Vi diskuterar kön som om kroppen vore en anekdotisk fotnot. Droger och våld sliter isär samhällen. Vi behandlar livets början och slut med en kyla som skulle ha varit otänkbar för några generationer sedan. Detta är inte en kris, utan en konstellation av kriser – en civilisatorisk skakning.

Frågan är inte om allt detta händer, utan varför. Är det möjligt att vi – i vår kultur, i våra institutioner, i våra egna liv – har glömt Gud?

En tid av materialism

I föreläsningssalar, media och underhållning har en särskild berättelse haft hegemonin: Naturen är allt som finns. Allt kan – och bör – förklaras som ett resultat av blinda processer och nödvändiga lagar. Människan är en samling atomer som styrs av gener och miljö; fri vilja, objektiv moral och djup mening är illusioner som vi intalar oss själva. När ljuset slocknar är det mörkt.

Den här berättelsen paketeras ofta som ”vetenskap”. Men vad den egentligen gör är att smyga in en världsbild under täckmantel av metod. Vetenskap är ett praktiskt, genialt sätt att undersöka världen. Materialism är ett metafysiskt påstående om hur världen är beskaffad. Om vi blandar ihop de två blir vi lätt stående med en stelbent dogm: Att ”vetenskapen” per definition har stängt dörren för Gud.

Konsekvenserna är kännbara. Unga människor säger rakt ut att de ”inte kan få sin tro att stämma med fakta”. En del överger sin tro. Andra överger sitt yrke. Ännu fler lever i en smärtsam spänning mellan tro och undervisning. Och det är inte förvånande: När man lär sig att allt är djupt meningslöst är det svårt att leva ett meningsfullt liv.

Idéer får konsekvenser

”Såsom en människa tänker i sitt hjärta, så är hon.” Det visste de visa. Världsbilder blir till livsformer. Om du tror att människan är skapad till Guds avbild, så kommer det med en uppsättning plikter och ett skydd mot svagheter. Om du tror att människan bara är biologi följer det en annan logik: viljestyrka, nytta, sortering. Ingen behöver vara ond för att hamna där, det är tanken som drar oss.

Det är därför apologetik – att redogöra för det rimliga i tron – inte är en kuriositet, utan en kulturell nödvändighet. Vi är skyldiga våra barn något bättre än resignerad nihilism.

Men vad säger vetenskapen – egentligen?

Det populära påståendet är att ”vetenskapen har gjort Gud överflödig”. Detta är inte sant. Tvärtom finns det tre huvudlinjer inom modern vetenskap som pekar i motsatt riktning:

1. Universum hade en början.
   Under förra århundradet blev det allt tydligare att tid och rum inte är eviga, utan har en början. ”I begynnelsen” är inte längre bara teologins språk, det är kosmologins språk. Ett universum som blir till pekar – med nykter logik – på en orsak som inte själv är underkastad tid och rum. Materialismen gillade evig materia bättre. Den förstod den inte.
2. Den slutliga inställningen.
   Från naturkonstanter till initiala förhållanden: De grundläggande parametrarna i kosmos ligger inom snäva intervall som gör liv möjligt. Om man vänder upp och ner på en handfull av dem får man ett dött universum – eller inget universum alls. Vissa svarar med spekulativa multiversum, andra registrerar vad fysikern Fred Hoyle kallade ”sunt förnuft”: Det ser ut som om någon har ”mixtrat” med fysiken. Frågan är vem – och om det kan vara något annat än avsiktligt sunt förnuft.
3. Livets information.
   DNA bär på ett digitalt, symboliskt kodningssystem – instruktioner som styr levande celler. Vi vet mycket om hur information fungerar i biologin, men vi vet lite om hur den skapas av blinda processer. I alla andra sammanhang är komplexa, funktionella koder ett kännetecken för sinnet. Där vi ser mening, spår och signaturer är det rimligt att fråga sig: Vad – eller vem – ligger bakom det?

Dessa tre ledtrådar tvingar ingen att tro. Men de gör materialistisk visshet mindre trovärdig – och teistisk realism mer rimlig.

Tro som intellektuell städning

Poängen är inte att trycka in vetenskapen i teologiska hål. Poängen är att ta verkligheten på allvar, hela vägen ut. Om universum började, om det är finjusterat och om livet är genomsyrat av information – då är ”Gud” inte ett plåster på okunnigheten, utan en sammanhängande förklaring. En personlig, kreativ anledning är helt enkelt en bättre kandidat än ”ingenting” för att bära allt.

Detta förpliktar också troende människor. Vi måste sluta tala om tro som en känsla eller en tillflykt från fakta. Tron tål ljuset. Den kräver tänkande. Den bär ansvar: för sanningssökandet, för välgörenhet, för kulturens hälsa. Apologetik handlar därför inte om att ”vinna debatter”, utan om att låta människor tro att det de intuitivt vet – att livet har en mening, att människan är mer än materia, att gott och ont inte är smaker – faktiskt har intellektuell tyngd.

Vad gör vi nu?

• Restaurera sanningens språk. Kalla inte moral för smak och människovärde för konvention. Något är sant, även när det kostar.
• Gör skolan modigare. Lär unga människor att skilja metod från metafysik: Vetenskapen undersöker naturen. Den definierar inte verkligheten utifrån Gud.
• Var en kyrka med ryggrad. Förkunna evangeliet med huvud och hjärta. Visa att den kristna tron bär både i laboratoriet och på dödsbädden, i ruinerna av familjens sönderfall och i individens vardagsliv.
• Bygg kultur, inte bara kritik. Starta bokklubbar, stödprogram, granngemenskaper, företag som behandlar människor som personer – inte resurser.

I slutändan handlar det inte om statistik, utan om människor. Om sonen som inte längre ser någon anledning att leva. Om flickan som lämnar det yrke hon älskar för att hon har fått höra att Gud och ”fakta” är oförenliga. Om alla oss som känner frestelsen att sjunka in i likgiltighet eftersom mening verkar vara ett främmande ord.

Solsjenitsyns mening kan läsas cyniskt – som en dom. Den kan också läsas som en inbjudan – att minnas. Att minnas att världen inte är en olycka. Att människan inte är ett trögt djur. Att sanning, godhet och skönhet inte är prydnadsföremål utan pelare.

Vi har glömt Gud. Men glömska är inte öde. Vi kan vända oss – som individer och som samhälle – till sanningens källa och säga: Vi minns. Och när vi gör det kommer inte alla problem att försvinna. Men ljuset kommer att tändas. Och vi kommer än en gång att kunna se vilka vi är.