Den klimatagenda som nu tvingar fram omfattande ekonomiska förändringar i Europa är inte resultatet av en neutral vetenskaplig konsensus.

Det är ett politiskt och finansiellt projekt som drivs av en allians mellan globala byråkrater, makthavarna i Bryssel och gigantiska investeringsbolag.

Dessa krafter har ett gemensamt mål: att upprätthålla krisberättelsen som rättfärdigar en enorm maktförskjutning och förmögenhetsöverföring.

Elitens tre drivkrafter

Den till synes oundvikliga klimatpolitiken är uppbyggd i tre lager som säkerställer att makt och pengar hamnar hos dem som befinner sig högst upp:

1. FN och den ideologiska rättfärdigandet: FN har med sin Agenda 2030 skapat en ram för rädsla. De har definierat klimatförändringarna som ett ”existentiellt hot”, vilket i praktiken ger den ideologiska motiveringen för att åsidosätta nationella lagar och demokratiska processer. Genom att skapa en global kris säkerställer man att nationella politiker känner sig tvungna att agera, oavsett kostnaden.

2. Bryssel och den byråkratiska kontrollen: Europeiska kommissionen, ett organ bestående av icke folkvalda teknokrater, är den tvångsmekanism som finns i Europa. Genom Green Deal tvingar de igenom en politik som detaljstyr allt från bilkörning och uppvärmning av bostäder till jordbruk. Detta bevisar att den gröna omställningen är en ursäkt för att flytta suveränitet och makt från nationella parlament till byråkraterna i Bryssel.

3. Wall Street och pengarnas makt: Den verkliga kraften bakom agendan är finansvärlden. Jätteinvesteringsgrupper som BlackRock och Vanguard använder nu ESG-principer (Environmental, Social, Governance) för att förvalta biljoner dollar. Dessa företag ser den ”gröna omställningen” som en marknadsmöjlighet värd flera miljarder. De har allt att vinna på att upprätthålla krisberättelsen, eftersom den säkerställer den största förmögenhetsöverföringen i historien och cementerar deras kontroll över industrin. Detta är den nya maktformen som utövas av champagnesocialisterna.

Medias tystnad

De stora, etablerade medierna (NRK, VG, Aftenposten) fungerar som megafoner för denna agenda. De rapporterar om ”existentiella hot” som om de vore obestridliga fakta, istället för att undersöka vem som faktiskt gynnas av paniken och vem som har definierat målen.

De undviker att ställa de kritiska frågor som skulle avslöja att den gröna omställningen i grunden är en politisk och finansiell operation som syftar till att centralisera makten och säkra nya miljardvinster för dem som sitter på toppen.