₂₀Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade:

»Saliga ni som är fattiga,

er tillhör Guds rike.

₂₁Saliga ni som hungrar nu,

ni skall få äta er mätta.

Saliga ni som gråter nu,

ni skall få skratta.

₂₂Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. ₂₃Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.«

Luk 6:20-23

Idag firar protestanterna Alla helgons dag, vilket vi alltid gör den första söndagen i november. Katoliker firar dagen den 1 november. Alla helgons dag är en av de helgdagar då vi har möjlighet att stanna upp och tacka för dem som gått före oss, men också att reflektera över livets stora mysterium: Vad vill Gud ha av oss?

Ursprungligen handlade dagen om att minnas helgon och martyrer, men efter reformationen ville de protestantiska kyrkorna ta bort fokus på helgonkulten och gjorde därför dagen till en minnesdag för alla avlidna troende, med betoning på hoppet om uppståndelse och gemenskapen mellan de levande och de döda i Kristus.

Men i detta ljus uppstår en mörkare fråga, en fråga som blir allt mer relevant:

Hur kan kyrkan predika livets helighet på Alla helgons dag, samtidigt som den antingen tiger om, accepterar eller försvarar fri abort? Var är kyrkans försvar av de svagaste bland oss?

Hur kan vi minnas och hedra de döda som ”helgon” när vi inte samtidigt skyddar de ofödda, som ännu inte har fått leva utanför sin mors livmoder?

I Bibeln förstås människor alltid som kända och älskade av Gud innan de ser dagens ljus. ”Innan jag formade dig i livmodern kände jag dig, innan du föddes helgade jag dig”, säger Herren till profeten Jeremia (Jer 1:5). Mänskligt livs värde beror inte på medvetande, mognad eller samhällets erkännande. Livet är heligt eftersom det är känt av Gud.

Det var denna insikt som Ingrid Olina Hovland, ledare för Kristdemokraternas ungdomsförbund (KrFU), drog till sin fulla slutsats när hon ärligt uttryckte i podcasten Brutalt:

”Ett barn som är avlat under svåra omständigheter har samma värde som andra barn. Barnet kan inte klandras för det som har hänt.”

På frågan om kvinnor som blir gravida efter en våldtäkt ska föda barnet svarar hon:

”Jag tycker att de ska det. Helt enkelt. Det är inte med lätt hjärta jag säger detta, men jag tror att det är det bästa man kan göra.”

Observera att Ingrid Olina Hovland inte fördömer dem som väljer att göra abort, utan bara uttrycker vad hon anser vara rätt. Fördömandet kommer från hennes motståndare.

I grund och botten är Alla helgons dag en hyllning till livets helighet: att Gud ensam är livets skapare och herre, och att människor – varje enskild människa – bärs av Hans vilja och kärlek. Livet är inte heligt på grund av våra ansträngningar, utan för att det är Guds vilja.

Man kan säga att en människa som kommer till genom våld inte är Guds vilja, men för det oskyldiga barnet är detta irrelevant, och när vi som kristna tänder ett ljus på Alla helgons dag bekänner vi att döden inte har det sista ordet, för ljuset vittnar om livets seger. Men vårt vittnesbörd är inte trovärdigt om vi tror att andras behov är viktigare än livet självt. Om vi som kristna verkligen tror att livet är heligt, kan vi inte blunda när människor i livets mest utsatta fas berövas sina rättigheter och deras rätt att leva blir beroende av andras önskemål.

Även om kyrkan alltid måste behandla människor i nöd med medkänsla, måste den samtidigt tala sanning. Medkänsla utan sanning blir sentimentalitet; sanning utan medkänsla blir hårdhet. Kristus förenar båda – och kyrkan måste våga göra detsamma.

När vi som kristna talar om ”medkänsla” i relation till abort, men förblir tysta om livets helighet, blir vårt budskap otydligt. Vi förlorar vårt profetiska språk och förvandlar teologin till ett eko av samhällets etik – en etik som är lika elastisk som ett gummiband, där de som motsätter sig möts av total fördömelse och kastas ut i fullständigt mörker. Men Jesus Kristus var aldrig där. Han övergav aldrig sanningen, men behöll samtidigt barmhärtigheten, en balans som är unik för den kristna Guden.

Många kyrkor och kyrkoledare har valt en pastoral linje där rätten till självbestämmande och vår fria vilja tolkas som ett uttryck för Guds gåva. Av rädsla för att uppfattas som dömande betonar de människans frihet och vår möjlighet och rätt att undvika framtida förpliktelser. Men detta är ett missförstånd av teologin. Även om vi har fri vilja har vi inte rätt att besluta över oskyldiga människors liv och död. Som kristna har vi fått friheten att välja det som är gott, inte friheten att förstöra livet självt.

Alla helgons dag ger oss en möjlighet att minnas gemenskapen mellan de levande och de döda i Kristus. Men dagen uppmanar också till självprövning. Vems liv minns vi?

Kyrkan bekänner sin tro på ”de heligas gemenskap” – en gemenskap som sträcker sig från befruktningen till evigheten. Men när vi accepterar abort som en rättighet, minskar vi denna gemenskap. I praktiken säger vi att vissa liv är värda att minnas, medan andra oskyldiga liv kan utplånas.

Men Guds eviga kärlek omfattar också dem som valdes bort.

God Alla helgons dag!