När staten och medierna delar samma beskrivning av verkligheten, dör journalistik. Då är sanningen inte längre ett mål, utan ett verktyg – och friheten reduceras till ett narrativ.

Det är inte längre möjligt att hänvisa till västerländska massmedier som om de fortfarande var vad de en gång var: fria och kritiska institutioner som höll makten i schack. Den självkritiska granskning som BBC nu har aviserat är inte ett tecken på självrespekt, utan på ett systemfel. När ett medium måste granska sin egen ”objektivitet” är det som när en präst reflekterar över sin egen tro – det avslöjar att trosartiklarna för länge sedan har ersatts av rutin.

Det som en gång var journalistik har blivit en apparat. Den journalistiska funktionen – att undersöka, ifrågasätta och kommunicera – har ersatts av ett byråkratiskt språk där ”konsensus” och ”förtroende för institutioner” är de högsta värdena. Detta är inte längre pressfrihet. Det är institutionaliserad lydnad.

BBC, NRK, Reuters, AFP – namnen står där som gamla katedraler i ett nytt prästerskap. De håller predikningar för folket, inte för sanningen. De predikar inte verkligheten, utan en förståelse av verkligheten. Den som ställer frågor stämplas som kättare: ”förnekare”, ”konspirationsteoretiker”, ”högerextrem”.

Detta är inte ett språk som beskriver verkligheten – det är ett språk som kontrollerar den.

Symbiosen mellan staten och mediekomplexet

Den moderna staten är beroende av narrativ för att upprätthålla sin legitimitet. Där ekonomisk tillväxt och social trygghet tidigare utgjorde grunden för förtroendet, har narrativet nu blivit den verkliga valutan. Staten finansierar, medierna sprider och akademin producerar de teoretiska ramverk som får allt att se ut som vetenskap.

Det är denna symbios som gör termen mediefascism passande – inte som en billig förolämpning, utan som en beskrivning av strukturen. Fascismens kärna är föreningen av statlig och företagsmakt under en enda berättelse. Den strävar inte nödvändigtvis efter våld, utan efter enighet. Den tolererar inga konkurrerande sanningar, inga fria röster.

När BBC och NRK förklarar att de ”baserar sin rapportering på aktuell forskning” är det en kod för något djupare: det betyder att sanningen är definierad och att journalistik endast ska bekräfta den. Detta ger upphov till ett nytt system – inte totalitärt till formen, men totaliserande i sin verkan.

När verkligheten blir en störning

Alla maktstrukturer fruktar verkligheten. Den är oförutsägbar, ofta obehaglig och kan inte redigeras. Därför måste den kontrolleras genom språket. När tankar inte kan förbjudas kan de ord som förmedlar dem disciplineras. Fakta kan kallas ”felaktigt sammanhang” och nyheter kan förvandlas till ”desinformation”.

Det moderna mediesystemet har förfinat denna disciplin till perfektion. I stället för att censurera omformar det. I stället för att förbjuda filtrerar det. I stället för att tvinga belönar det. En journalist som bekräftar systemets dogmer belönas med en karriär, inbjudningar och priser. De som ställer frågor blir outsiders – eller värre, icke-existerande.

Detta är den sanna konsten att kontrollera media: att skapa en illusion av pluralism, samtidigt som man ständigt begränsar gränserna för vad som kan sägas.

En tid av kontrollerade illusioner

Medierna upprätthåller en bild av sig själva som demokratins väktare. Men i verkligheten har de blivit motsatsen – de upprätthåller illusionen av demokrati genom att kontrollera hur verkligheten presenteras. De talar ständigt om ”förtroende”, men förtroende i detta sammanhang är inte ett resultat av ärlighet, utan av lydnad.

När NRK förklarar att ”de viktiga debatterna” inte längre handlar om huruvida man ska agera, utan om hur, sätter de punkt för debatten innan den ens har börjat. Det är inte journalistik. Det är mandatförvaltning. Och de som inte följer mandatet får inte komma till tals.

I praktiken är detta inte längre pressfrihet, utan informationshantering där syftet inte är att informera, utan att kontrollera. Det som en gång var tänkt att vara den fjärde statsmakten har blivit en förlängning av den första.

Språkets sista bastion

Därför måste vi börja kalla detta odjur vid dess rätta namn. Det räcker inte längre att säga att ”pressen inte gör sitt jobb”. Den har gjort sitt jobb – bara inte det du tror. Dess uppgift är inte att informera, utan att forma; inte att avslöja makten, utan att skydda den.

Termen ”mediefascism” är brutal, men träffande. Den beskriver hur staten, kapitalet och kommunikationen har smält samman till en enda opinionsskapande organism som fungerar genom mjuk tvång och kognitiv konformitet.

Det är inte en dånande diktatur, utan en behaglig tystnad där allt ser fritt ut, men där friheten redan är inramad.

Den nya kampen

Om sanningen ska räddas idag måste det ske utanför de etablerade medierna. Det är inte längre där den offentliga sfären existerar. Den existerar i små rum, i privata samtal, i de oberoende röster som vägrar att bära språkets tvångströja.

De som en gång kallade sig journalister kan fortfarande hitta tillbaka – men bara när de inser att lojalitet mot sanningen inte är en yrkesetik, utan ett existentiellt val.

För det som nu står på spel är inte förtroendet för BBC eller NRK. Det är förtroendet för verkligheten själv.