De amerikanska ”demokratiska socialisterna” – som tidigare kallades ”liberaler” eller ”progressiva” – har nyligen visat sig vara rena kommunister och har tagit över större delen av Demokratiska partiet.

Denna radikalisering har skett på mycket kort tid, och när ett parti väl har slagit in på denna väg är den enda möjliga utvecklingen ytterligare radikalisering. Oavsett hur radikal man är, kommer det alltid att finnas någon som är mer radikal, och i praktiken har dessa människor visat en överlägsen förmåga att skrämma de mer moderata till lydnad.

USA:s Demokratiska parti, som vi kände det under Bill Clintons och till och med Barack Obamas presidentperioder, existerar inte längre, Det har istället tagits över av personer som New Yorks nyvalda borgmästare, kommunisten och antisemiten Zohran Mamdani, kongressledamöter som Alexandria Ocasio-Cortez, senator Bernie Sanders och fyra eller fem andra extremister som har skrämt partiets traditionella ledare ur sina sinnen.

Därför har ingen ledande demokrat vågat motsätta sig Mamdanis vansinniga politiska förslag om att allt ska vara gratis, hans önskan att avskaffa polisen och inrätta kommunalt drivna livsmedelsbutiker som i det gamla Sovjetunionen. Jag har varit i några av dem och kan intyga att det inte fanns mycket att köpa, förutom några burkar med konserverade, mögliga grönsaker.

Om någon tror att Mamdani kommer att ta sitt förnuft till fånga nu när han kan sitta i borgmästarstolen, kan de tänka om.

Bland hans viktigaste anhängare finns Linda Sarsour, som är av palestinsk härkomst och har hjälpt till att styra New Yorks muslimska väljare i Mamdanis riktning. Och nu kommer räkningen i form av krav på ovillkorligt stöd för hennes antisemitiska, antiisraeliska och antiamerikanska ideologi. Enligt Sarsour är USA en folkmords- och slavstat som inte har någon rätt att existera.

Sarsour har uttalat att alla demokrater som stöder Israel kommer att avlägsnas från det offentliga livet. Hon tror uppenbarligen att hon har makten att göra det. Hon har också kommit undan med att hota Ayaan Hirsi Ali med ”stryk” och har uttryckt en önskan om att avlägsna hennes vagina. (De flesta danskar skulle tro att detta är en lögn, eftersom sådana saker aldrig nämns på DR eller i Politiken.)

Om Mamdani skulle mildra sin antijudiska och antiamerikanska politik skulle han få Democratic Socialists of America – som han är medlem i – på halsen.

Bland kraven från dessa ”demokratiska” socialister finns att New York City ska avstå från att ha något att göra med företag som gör affärer med Israel. De vill också förbjuda de kommunala stormarknader som Mamdani har lovat att införa från att sälja israeliska varor. Dessutom kräver de att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och aktiva medlemmar av Israels försvarsmakt ska arresteras för ”krigsförbrytelser” om de kommer till New York.

Detta är vad som idag betraktas som socialism.

Vänsterextremismens frammarsch ser vi även i Europa, där traditionella socialistiska och socialdemokratiska partier normalt inte går lika långt som Demokraterna i USA. Men där däremot nya partier till vänster om till exempel Miljöpartiet dyker upp i form av ”De fria gröna”, som inte gör någon hemlighet av sitt hat mot den judiska staten eller sin sympati för Hamas. Rödgröna alliansen vågar inte antagonisera dessa galningar av rädsla för att förlora röster till dem, och tvingas därför inta alltmer extrema positioner och böja sig ännu mer för islam.

Radikaliseringen drar större delen av det politiska spektrumet åt vänster, och har gjort så i många år. I Danmark har vi inte längre de gamla ”borgerliga partierna”. Med möjliga undantag för Dansk Folkeparti har de alla flyttat sig åt vänster i ett försök att ställa sig in hos socialisterna/kommunisterna/muslimerna. De ser att Allahs män när som helst kan mobilisera sig för talrika demonstrationer och uppvisningar på Rådhustorget och åtnjuter mediernas gunst.

Vi talar om ett gammalt fenomen som går tillbaka till den franska revolutionen 1789. Det började som ett svar på vanliga människors legitima krav på jämlikhet med adeln och prästerskapet. Revolutionärerna åberopade också frihet och jämlikhet. Detta blev dock snabbt synonymt med ”mänskliga rättigheter” och åberopande av ”den högsta förnuftet” – det vill säga det förnuft som de mest fanatiska trodde sig besitta.

Därefter gick det snabbt utför för de höga idealen. Mellan 1793 och 1796 utrotade revolutionära styrkor upp till 200.000 invånare i Vendée som vägrade att böja sig för den nya statsreligionen. I Paris, som vi hör så mycket om, beräknas giljotinen ha avskurit huvudet på mellan 15.000 och 40.000 människor. Men i Vendée var det främst bönder, och vem bryr sig om dem?

När man, som den radikala vänstern, tror sig ha insikt i historiens innersta mening, kan man naturligtvis inte tolerera några invändningar, och man är snabb att använda de mest avskyvärda medel för att eliminera all opposition eller tvivel.

Vi såg detta i Lenins, Trotskijs och Stalins Ryssland, i Maos Kina, i Pol Pots Kambodja och i Hitlers Tyskland, som var en annan form av socialism och ingalunda ett högerfenomen.

När den amerikanska galenskapen kommer att ta slut är omöjligt att veta, men det finns ingen anledning till optimism, och när USA har packat ihop kan Europa mycket väl göra detsamma.