₁₅Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. ₁₆Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning. 

₁₇Men om du stänger ditt hjärta och inte vill lyssna utan låter dig förledas att tillbe andra gudar och tjäna dem, ₁₈då säger jag er i dag att ni skall förintas. Ni får inte leva länge i det land som du kommer till och tar i besittning när du går över Jordan. 

₁₉Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. ₂₀Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

5 Mos 30:15-20

Detta är den sista söndagen i kyrkoåret. I Den norske kirke markeras den som Domssöndagen, och temat kretsar kring Guds dom, Kristi återkomst och världens ansvar och hopp. Bibeltexterna för denna dag behandlar ofta teman som:

Att Gud håller människor ansvariga.

Att Gud kommer att rätta till allt som är fel.

Att allt som är dolt kommer att avslöjas.

Att Gud kommer att återupprätta världen.

Jag valde texten från Femte Moseboken som grund för dagens kommentar. Det finns något tillfredsställande med en text som är så tydlig och klar.

Betoningen av Gud som den slutgiltiga domaren är inte menat att vara skrämmande, utan att påminna oss om att Gud bryr sig om rätt och fel, och jag tror att budskapet fortfarande är relevant idag. Frågan blir vad bibeltexten frågar: Väljer vi liv eller död?

Programmet Debatten, som sändes [i norsk tv; reds. anm.] på tisdagen, borde vara en väckarklocka för alla som tror att våra stora mediehus har spridandet av sanningen som sitt övergripande mål. Det påminde mig om kommunistpartiet i Kina, som under Maos ledning retuscherade bort personer som inte längre var acceptabla från offentliga bilder. Alla kunde se vad som hade hänt, och det var avsikten. Mao ville visa hur mycket makt han hade och vad som skulle hända med hans motståndare. Han kunde skriva bort dem från historien.

Programledaren Fredrik Solvang sa att han bjöd in till en öppen debatt, men vi insåg gradvis att den var iscensatt. Han tillät inte en debatt om den stora frågan som Susanne Heart försökte ta upp: Hur NRK och andra stora mediehus programmerar befolkningen istället för att informera dem, och varför de inte ifrågasätter statens åtgärder i samband med konsekvenserna av vaccination.

Men vad har detta med dagens text att göra? Jo, det Susanne Heart indirekt påpekade var att NRK och andra har gjort sig själva till domare över vad vi ska tycka och vem vi inte får kritisera. Hon vågade indirekt säga det oförlåtliga: hotet mot demokratin kommer från vad vi kan kalla mainstream-medierna, inte från dem som dessa medier pekar på. Och detta gäller inte bara vad vi ska tycka om vaccination mot covid, utan lika mycket vad det norska folket ska tycka om den rådande politiken när det gäller nationalstaten, Pride, transpersoner, abort, islam, invandring, vaccinskepticism och klimat. Listan blir väldigt lång.

NRK har utnämnt sig själv till domare i dessa frågor och placerar alla som inte håller med på extremhögerkanten, dvs. som fascister. Det var därför inte ett ”misstag”, som NRK senare hävdade, när de hänvisade till paraden i Warszawa på Polens nationaldag som en ”nazistmarsch”. En sådan beskrivning är helt naturlig för ett mediehus som konsekvent refererar till konservativa politiker i Polen och Ungern som hot från extremhögern. Men det finns något paradoxalt i detta, eftersom NRK och mainstreammedierna odlar och skyddar staten och dess härskare som ett modernt prästerskap. Staten har blivit ofelbar och oifrågasättbar, precis som kungen var under absolutismens tid och andra autokratiska härskare efter honom.

Anledningen till detta är religiös. Vi ser framväxten av en politisk rörelse med tydliga religiösa drag. Med sina parader, flaggor och krav på underkastelse finns det i själva verket ingen frihet att välja. Alla måste böja sig för våra nya gudar. Jesus Kristus förkastas, vi väljer inte längre livet och vi bryr oss inte längre om Honom som säger att Han älskar oss. Nu finner vi frihet i rätten att välja döden och föredrar dem som säger oss att demokratin har gett oss möjlighet att själva bestämma vad som är rätt och fel.

Vi tror inte längre på honom som stillade stormen, men det har blivit blasfemi att säga att människan inte kan göra detsamma.

Vi tror inte längre på Honom som skapade människan som man och kvinna, men det har blivit blasfemi att säga att människan inte kan skapa sitt eget kön.

Vi tror inte längre på Honom som gav oss sina bud, men det har blivit blasfemi att gå emot människans egna bud.