Många undrar säkert vad som hände med den unge spejaren som gick med i 1:a Rykkinn den 1 september 1965.

Jo, efter en månad hade han redan varit på ett antal patrullmöten med Stig, som påminde honom lite om Biggles och som därför beundrades och betraktades som en hjälte. Jag var helt säker på att om Stig hade levt under kriget skulle han ha varit nazisternas värsta mardröm.

Jag hade också varit ute i skogen – där scouter ofta vistas – och sovit i en våningssäng i en timmerstuga utan elektricitet. Jag hade redan upplevt nackdelarna med paraffinlampor – sotet och, inte minst, lukten.

Jag struttade omkring i min splitternya scoutuniform, stolt som en påfågel. Det vill säga, den kom inte med byxor, vilket jag faktiskt var besviken över. Men skjortan kompenserade för det, med sin militärgröna färg, Vridna snören och två bitar av svart och orange tyg fästa på vänster axel, som signalerade att jag var en grävling. Jag gillade också den cowboystiliga halsduken. Men kepsen verkade barnslig och fånig, en sorts glassförsäljarkeps med en slarvig form. Bättre än Ole Dole Doffen-kepsarna som cubs bar, men inte alls lika bra som roverhatten. Jag såg fram emot att bli tillräckligt gammal för att få bära den.

Som scout var jag fortfarande en oskriven blad. Sidorna i ”Mitt scoutliv” med alla uppgifter som man måste utföra för att uppnå 3:e graden var fortfarande tomma. Det skulle dröja ytterligare 24 dagar innan jag fick truppledarens underskrift under den första uppgiften jag slutförde, Uppgift 7a: Kom ihåg 12 av 16 föremål i Kims spel efter 30 sekunders observation, fem minuter för att skriva ner dem.

Jag minns nog bara sju saker från så tidigt i min scoutkarriär. Men Even hade gett mig sin singel ”Love Me Do”, och det kompenserade för allt annat. Jag var på väg in i mysteriets rike. Förälskad i min amerikanske vän Juniors syster hade jag upptäckt Bob Dylan på allvar med ”Like A Rolling Stone”, var rasande på min styvfar som hade rivit sönder mitt popmagasin med The Who eftersom diskussionen blev het när han hävdade att det inte var möjligt att heta The Who (varpå jag sprang efter honom genom hela grannskapet: ”Vänta! Vänta! Jag menade inte att riva sönder ditt magasin!”). Snart hörde jag ”My Generation” och ”It’s My Life” och smakade för första gången på rebellens eld.

Junior hade också öppnat mina ögon för amerikanska serietidningar. De var tryckta på papper av dålig kvalitet, men de var i färg och fyllda med superhjältar.

Annars var scoutaktiviteterna bra. Men jag föredrog att ha en vuxen med oss om vi åkte på scoututflykt i skogen på kvällen.

Jag kom nu ihåg 11 av de 16 punkterna i Kims spel och närmade mig det första provet för 3:e graden i scouterna.

Och för dem som undrar, här är topp tio-listan, som röstades fram av Fagernes och Holmestrand den 8 oktober 1965:

1 (3) Bird Dog, The Everly Brothers 133
2 (1) Ebb Tide, The Pussycats 112
3 (4) Gonna Make You Mine, The Dynamites 91
4 (5) Help!, The Beatles 75
5 (-) Pretty Blue Eyes, The Scavers 41
6 (6) The Birds And The Bees, Alma Cogan 40
7 (2) Blue Skies, Jim Reeves 37
8 (-) Engine Engine #9, Roger Miller 32
9 (7) Lappland, Finn Eriksen 27
10 (-) Alltid nåt som får mig att minnas, Lill Lindfors 8

Jag har ofta misstänkt att de som valde ut de flesta skivorna till Ti i skuddet måste vara väldigt gamla och förmodligen svenskar. Jag vet inte varifrån det svenska kom ifrån, men så föreställde jag mig det. Och de var inte på vår sida. Jag kände till en hel del låtar som spelades på Lux i höstas som lätt slog alla skräplåtar som hängde kvar här. Jag menar, ”Blue Skies” och en gammal Everly Brothers-låt?

Och till slut nådde The Rolling Stones första plats i Norge. Inte oväntat med sin signaturlåt ”Satisfaction”.

Det skulle dock dröja ytterligare åtta år innan de lyckades få en ny singel till toppen. Det var ”Angie”, för dem som inte minns. Under samma period hade Beatles 24 listettor. Så mycket för den ”nära konkurrensen” mellan Stones och Beatles. Eller Torstein Seiersten och Fred Anton Maier, för att använda skridskoterminologi.

I slutet av oktober: Hektiska dagar för en ung scout. Nu var jag på flaggutbildning. Jag måste lära mig att hissa och halka den norska flaggan – på rätt sätt.

Jag insåg inte att flaggan var så stor. Men det här är flaggstångsflaggor. Enorma och besvärliga, särskilt när det blåser. Det finns regler. Jag var tvungen att lära mig dem. Och jag var tvungen att lära mig flaggans historia. Sedan var det intensiv träning i scoutens hälsning, scoutens hejaramsa, avdelningsropet, valspråket – och, inte minst, kunskap om scoutmärket. Jag var tvungen att lära mig allt detta på fyra dagar. Naturligtvis var jag nervös. Vad skulle jag klara av idag? Scoutens hälsning, utan tvekan. Det var jag helt säker på. Jag vägrar svara på de andra frågorna…

(Står det verkligen ”avdelningsropet”?)

På den ljusare sidan av verkligheten var det äntligen dags för premiären av Beatles-filmen Help!

Under tiden hade min styvfar gjort ett viktigt karriärsteg och börjat arbeta som kommunikationschef på Oslo Sporveier. Som ett resultat av detta förlorade han sitt nätverk av biljettkontakter, som ett år tidigare hade gett mig premiärbiljetter till A Hard Day’s Night på Sentrum-biografen. Nu fick jag nöja mig med att se Help! i Sandvika, på egen bekostnad. Jag minns inte om salongen var helt full, men jag märkte att flickorna var mycket tystare än året innan. De stampade med fötterna och skrek vid närbilder, särskilt av Paul, men annars var det ganska tyst. Konstigt nog blev jag besviken. Även om jag älskade filmen.

För övrigt medförde min styvfars position på Oslo Sporveier några nya fördelar. Vi fick tjocka staplar med gratis resekort för Kolsåsbanen-järnvägen. Eftersom varken min mamma eller min styvfar höll reda på det exakta antalet gav det utmärkta affärsmöjligheter, och jag sålde de attraktiva biljetterna i skolan med en liten vinst. Mycket populärt. Inga föräldrar informerades, så det fanns något för alla – både för godis, poptidningar och singlar.

November – äntligen en riktig scout och ett mörkt gömställe

November var alltid en hektisk månad– månaden innan de nya Beatles-skivorna kom ut. Det här året var inget undantag. Men jag hade ingen aning om hur långt efter schemat gruppen var den här gången. De hade fortfarande inte bestämt sig för titlarna på singeln, och det fanns fortfarande låtar att spela in innan hela albumet var klart. Vissa av låtarna hade inte ens skrivits ännu. Det var först den 11 november som de blev klara med inspelningen. John och Paul hade fått ett ultimatum av producenten George Martin: deadline är nu, vi saknar två låtar, ni måste ta med dem till studion imorgon, annars kan ni glömma LP-skivan till jul. Under den pressen levererade John ”Girl” och Paul levererade ”You Won’t See Me” nästa morgon, och LP-skivan ”Rubber Soul” var klar. Med ett rop på hjälp.

Beatles hade blivit mer slöa och odisciplinerade. Som vi alla vet påverkar de där busiga cigaretterna en. Men de tog sig i mål. Och jag väntade. Medan Stones klättrade till toppen i England med en helt ny singel, ”Get Off Of My Cloud”. Den var också tuff som bara den.

Veckan därpå snodde Pussycats förstaplatsen från Rolling Stones, och nyheten om en kommande Beatles-skiva började spridas.

Jag tränade hårt för att uppfylla de sista kraven för 3:e graden i scouterna. Det innebar mycket vandring i skogen, tändning av lägereldar, knopar, välta fotogenlampor, fuktiga sovsäckar och memorering av scoutlagen. Jag har inget emot skogen, men hösten är fuktig och sur. Det är mycket roligare under den heta sommaren. Dessutom är det jobbigt att bära ryggsäck.

Hemma i Vallerveien var kurragömma höstens stora hit. Ficklampor blinkade, grannskapet ekade av uppspelta skratt – och skrämda skrik när någon ökänd buse plötsligt placerade ficklampan på hakan och lyste rakt upp i sitt eget ansikte, ofta med ett grönt filter. Den korta blinkningen från djävulen utlöste alltid höga skrik av rädsla, särskilt från flickorna. Flickorna blev mycket lättare skrämda på det sättet. Den 20 november var en hektisk dag hos scouterna. Jag sprang igenom hindren för att nå tredje klass.

Lyssna bara: 2 b) Kan scoutbönen. 4. Kan knyta en pålstoppsknut, en flaggknut, en halvstoppsknut, en klövstoppsknut och visa hur de används. 5. Kan göra en användbar eldstad, tända en eld och koka en dryck. (Det kan jag fortfarande.) 6. Kan tillverka ett användbart eller dekorativt föremål av billiga material. Om köpta material används måste han ha tjänat pengarna själv. (Jag minns inte vad jag gjorde.) 7 b) Kan lägga och följa ett spår där de fyra vanliga scouttecknen förekommer. (Vilka är det nu igen?) 8. Är så bekant med sin hemstad att han kan hjälpa en främling att hitta. (Jag kan bara namnen på några få gator i mitt närområde idag.) 9 a) Kan diska och har gjort det hemma minst 10 gånger. (Tio gånger var uppenbarligen tillräckligt.)9 c) Kan städa och hålla ordning på sina kläder, känner till de vanliga reglerna för personlig hygien och har praktiserat detta under minst tre veckor. (Åh nej! Den här är knepig. Hur kontrollerade den åldrande truppledaren detta – och under en period av hela tre veckor. Det var mycket ofta.)

Jag tror jag ska fundera på något annat.

Hur som helst, det var bara två poäng kvar, sedan skulle jag få 3:e graden och bli en riktig scout. Samtidigt toppade ”Yesterday” listorna i Norge och fick Stones-fansen att svära.

Äntligen: 27 november 1965. En stor dag i mitt scoutliv. Jag blev antagen som scout med tredje graden efter knappt tre månader som kandidat. Truppledaren Haugen undertecknade det sista kravet för tredje graden, punkt 10: Har varit kandidat i minst tre månader, har deltagit i minst 10 sammankomster, varav två var utomhus, och har uppvisat gott uppförande under denna tid.

Det var dags att avlägga det högtidliga scoutlöftet:

På min ära lovar jag att göra mitt bästa för att:
1. göra min plikt mot Gud och mitt land.
2. hjälpa andra.
3. följa scoutlagen.

Jag var lite osäker på vilka plikter jag hade som kristen nationalist. Men trots allt hade jag uppfört mig väl under en period av tre månader.
Dagen innan var det Ti i skuddet, med heta opinionsundersökningar i Raufoss och Oslo. Resultatet:

1 (3) Eve of Destruction, Barry McGuire 125
2 (1) Message Understood, Sandie Shaw 75
3 (-) All Over The World, Francoise Hardy 71
4 (-) Catch Us If You Can, The Dave Clark Five 70
5 (2) Exodus Song, Finn Eriksen 69
6 (-) Gonna Make You Mine, The Dynamites 66
7 (5) Ebb Tide, The Pussycats 56
8 (7) Og så kom Helgenen frem, Key Brothers & The Quivers 37
9 (-) Sunshine, Lollipops and Rainbows, Lesley Gore 28
10 (-) Jeg ser i din hand, Grynet Molvig 5

En otroligt skev bild av samtida popmusik. Det finns så mycket att välja på, och ni väljer Grynet (5 röster, ett rekordlågt antal vid den tiden), den bortkastade Gore och Eriksen, för att nämna tre floppar.

Försäljningslistorna var tuffare än Vidar Lønn Arnesens mentometerfest. Och nu gick det rykten om att en av de stora grabbarna bredvid hade fått tag på en förbjuden svensk tidning där damerna visade allt. Erik erbjöd en Elvis-skiva i utbyte mot en titt. Men Elvis var inte särskilt populär 1965. Vi fick inte se den. Irriterande. Ibland var det bara jobbigt att vara 13. Att vara nybliven tonåring hade inga fördelar, bara massor av förbud och en hel del skäll. Att växa upp är överskattat.