New York City brukade vara scenen där ambitiösa politiker slipade sina profiler för nationella karriärer. Nu fungerar staden mer som ett politiskt laboratorium – ibland med explosiva kemikalier. Valet för att avgöra vem som ska ta över borgmästarämbetet i den amerikanska metropolen är därför mycket mer än en lokal politisk kraftmätning. Det är en barometer för den politiska riktningen i hela västvärlden.

Staden som ”aldrig sover” har alltid haft en tendens att exportera trender: kultur, mode, teknik – och, mer oroande på senare år, politik. Det som prövas i New Yorks maktkorridorer hamnar ofta i London, Berlin och Oslo. Allt från skolreformer till brottsbekämpningspolitik får en knuff från Manhattan innan det hamnar i europeiska kommunfullmäktige, där det tyvärr genomförs med en blandning av naiv idealism och skattebetalarnas pengar.

Detta gjorde årets val i New York relevant även för oss.

Borgmästarvalet i New York har blivit en minikonfrontation inom Demokratiska partiet självt. Å ena sidan finns den aktivistiska falangen, som anser att staden fortfarande är för konservativ (!), och å andra sidan en mer traditionell centristisk linje som försöker hålla jämna steg med väljare som misstänker att politiken har gått för långt med woke- och akademiska experiment.

Denna interna kamp finns också i europeiska vänsterpartier. När amerikanska demokrater blir mer ”moderata” igen tenderar europeiska partier att följa efter – och vice versa. En seger för en tydligt aktivistisk shiitisk muslimsk kandidat i New York kommer därför att ge ny kraft åt liknande rörelser i Europa. Omvänt, om väljarna säger ”nu räcker det” i New York, kommer det att vara en signal som europeiska partier kommer att ta fasta på.

Oavsett om man sitter i Oslo stadshus, Stockholms stadshus Londons stadshus eller New Yorks stadshus är utmaningarna påfallande lika: ökande brottslighet i vissa stadsdelar, press på skolor och socialtjänst, debatter om invandring och integration samt diskussioner om polisen bör stärkas eller omstruktureras.

Skillnaden är att när New York fattar ett beslut tenderar debatterna och prioriteringarna att följa efter i andra västerländska städer.

Europeiska stadspolitiker har tenderat att peka på USA – särskilt New York – för att legitimera både nya idéer och nya ursäkter. Om New York går i en ny riktning blir det svårare för europeiska beslutsfattare att gömma sig bakom ursäkten att ”det här är den moderna trenden”.

Europeiska medier och politiker gör mer än bara tittar i riktning mot USA – de tar anteckningar. Detta gäller särskilt i länder där de stora städerna domineras politiskt av vänstern, medan resten av landet lutar åt det konservativa hållet. En kursändring i New York är ofta en tidig varning om vad som kan hända i europeiska parlament några år senare. Så ja, valet i New York är på papperet lokalt. Men i praktiken är det det första kapitlet i en ny säsong av den transatlantiska politiska serie som vi alla prenumererar på.

De tre kandidaterna i valet var Zohran Mamdani, Andrew Cuomo och Curtis Sliwa. För republikaner och moderata som vill se ett slut på woke-politiken och laglösheten är Cuomos kandidatur en katastrof i slow motion. Cuomo ställer upp som oberoende kandidat, vilket splittrar rösterna.

Cuomo erbjuder sig själv som en slags säkerhetsventil för besvikna demokratiska väljare som är trötta på vänsterradikalismen men fortfarande vägrar att rösta på Republikanerna.

I en stad där republikanska kandidater måste bygga en koalition av moderata mitten-väljare, invandrare och frustrerade demokrater för att ha en chans, fungerar Cuomo som en perfekt stoppkloss.

Cuomo känner till mekanismerna, han känner till medierna, han känner till det Demokratiska partiets maskineri. Men i sin vendetta mot det parti som han anser har svikit honom blev han i slutändan det bästa vapnet vänstern kunde ha hoppats på.

Med Cuomo i bilden såg det ut så här:

• Mamdani får de progressiva aktivisterna och woke-rösterna.
• Cuomo får de moderata demokraterna.
• Sliwa får GOP-kärnan och de oberoende som är trötta på kaoset

Resultatet blev att vänstern kunde vinna utan majoritet. 42–44 procent räckte.

Curtis Sliwa var den enda kandidaten som faktiskt stod för verklig förändring. Lag och ordning. Rena gator. Mindre identitetspolitisk cirkus, mer fokus på vad som faktiskt fungerar. Men Sliwa hade små chanser, eftersom han enligt de senaste opinionsundersökningarna låg på 11 procent. Han vägrade dock att dra sig ur valet. För att förhindra Mamdani från att vinna behövde Cuomo få många fler röster än de 33 procent han låg på i opinionsundersökningarna. Trump var länge ovillig att ge sitt stöd, men på måndagskvällen skrev han på Truth Social:

”Whether you personally like Andrew Cuomo or not, you really have no choice. You must vote for him, and hope he does a fantastic job. He is capable of it, Mamdani is not!”

”Oavsett om du personligen gillar Andrew Cuomo eller inte, har du egentligen inget val. Du måste rösta på honom och hoppas att han gör ett fantastiskt jobb. Han är kapabel till det, Mamdani är det inte!”

Cuomo köpte inte det. Hans svar på Trumps stöd var ljummet:

”He’s not endorsing me. He’s opposing Mamdani.”

”Han stöder inte mig. Han motsätter sig Mamdani.”

Trump har meddelat att han inte kommer att ge något federalt ekonomiskt stöd till den självutnämnda kommunisten Mamdani:

Trump följde senare upp med detta meddelande, där han påpekade att en röst på Sliwa var en röst på Mamdani:

Amerikaner – särskilt de som bor i storstäder – röstar ofta utifrån känslor, grupptillhörighet och medieberättelser. Och Cuomo erbjöd en ”säker hamn” för väljare som vet att staden är på fel spår men inte kunde stå ut med tanken på att rösta på en republikan.

Cuomo sa att han kandiderade för att ”rädda New York”. I praktiken kunde han rädda Demokratiska partiets inre krets från att ta ansvar för resultaten av sin egen politik.

New York såg ett val där en man – bitter, hämndlysten och ivrig att göra comeback – gav vänstern ytterligare en omgång av experimenterande på stadens invånare. Med en muslimsk kommunist vid rodret.

Cuomos deltagande tvingade alla på högerkanten att stödja honom. Inte för att de ville ha Cuomo, utan för att de inte kunde stå ut med tanken på Mamdani.

Valet stod mellan Mamdani och Cuomo. Att Mamdani vann, berodde inte på att vänstern övertygade majoriteten. Det berodde på att Cuomo splittrade oppositionen och gjorde jobbet åt dem.

Det är nästan som om man kan tro att det var planerat.