Christian Tafdrups mästerliga skräckfilm ”Speak No Evil” från 2022 är en pärla i dansk filmhistoria. En sann ny klassiker.

Jag hade nyligen möjlighet att se filmen igen, och det bekräftade min åsikt att den kanske är den mest skoningslöst kritiska skildringen av vad man skulle kunna kalla den humanistiska eller progressiva människan i dansk film hittills. Okej, det finns inte så många konkurrenter, men ändå…

Varför är filmen så bra? Låt oss titta närmare på den. Och om du inte har sett den, bör du göra det – och undvika att läsa vidare om du inte vill ha några spoilers om handlingen.

I filmens sista scen stenas de danska föräldrarna Bjørn och Louise till döds. Kort innan har deras barn kidnappats av det holländska paret Patrick och Karin, som till slut dödar dem.

Det är en scen som chockerar, inte bara på grund av våldet, utan också för att den vänder upp och ner på evangeliet: ”Den som är utan synd kastar den första stenen”.

För vad händer om det holländska paret, enligt filmens logik, faktiskt har rätt att döma? Vad händer om de verkliga monstren i ”Speak No Evil” inte är de sadistiska mördarna, utan de civiliserade danska föräldrarna som sviker sig själva och sitt barn?

Det verkliga sveket

Filmens geniala provokation ligger inte i dess skildring av ondskan.

Sadistiska psykopater är ett välbekant område. Holländarna är ärliga i sin ondska. De döljer inte vad de är. De lovar inget skydd, ingen kärlek, ingen omtanke.

Men danska föräldrar lovar just det. Och bryter sitt löfte.

Under hela filmen ser vi ögonblick när de kunde ha agerat. När de upptäcker att pojken Abel inte har någon tunga och därför inte kan berätta om ondskan. När det holländska värdparet ständigt överskrider sina gränser. När deras dotter Agnes gråter och ber om att få komma hem.

I varje enskilt ögonblick väljer de anständighet. De tiger om sitt obehag. De ler och stannar kvar. De vill inte ”förstöra stämningen”.

Det är ett svek mot det mest grundläggande ansvaret: ansvaret för dem som står dig närmast, dem du ska skydda, i slutändan ditt eget barn.

Det ondaste ordet: Nej

Varför kunde de inte bara säga nej?

För att ”nej” har blivit det mest onda ordet i den progressiva medelklasskulturen som filmen satiriserar. Att sätta gränser har blivit synonymt med intolerans. Att avvisa andra har blivit diskriminering. Att lita på sin intuition om risker och faror har blivit fördomar.

Filmens avgörande scener visar detta.

Det holländska värdparet bryter mot alla sociala konventioner. Och varje gång väljer Bjørn och Louise att tiga av rädsla för att framstå som småborgerliga, spända och intoleranta. Särskilt Bjørn verkar omedvetet attraherad av överträdelser. Först efteråt reagerar Louise, men utan att följa upp sina ord med handling.

Att avstå från att döma kräver ingen högt prisad tolerans. Det kräver bara brist på ryggrad. Verklig bedömning kräver mod och en vilja att engagera sig i konflikter. Men det danska paret har fostrats att tro att alla gränser är onda, att all misstanke är syndig.

Deras tolerans är intellektuell lättsinne. De har socialiserats in i en humanistisk kultur, och det kostar dem deras barn och deras egna liv. De har misslyckats med att agera mot det onda och stenas nu för sin synd.

När ilskan försvinner

Det mest störande med Bjørn och Louise är inte deras rädsla. Det är deras brist på ilska.

Även när de konfronteras med det uppenbara – den stumma pojken, de ständiga förolämpningarna, Patricks otvetydiga sadism – kan de inte uppbåda någon ilska. Istället försöker de förstå, förklara och ursäkta sina värdars beteende. Därför resignerar de.

Ondskan existerar inte, den kan inte existera och kan absolut inte påpekas och nämnas. På så sätt får filmens titel en dubbel innebörd.

Aristoteles lärde att rättfärdig ilska vid rätt tidpunkt och i rätt grad inte är en synd. Det är en dygd. Bristen på ilska mot ondskan är inte humanism. Det är svaghet.

Bjørn och Louise upptäcker för sent att de har gått i en fälla. Men även då är de förlamade. Den tama dansken Bjørn kunde ha tagit bilen när Patrick går ut för att urinera i diket. Men han gör ingenting. ”Varför gör du så här mot oss?” frågar Bjørn till slut. ”För att vi kan”, svarar Patrick.

Det europeiska misslyckandet

Det danska paret är produkter av en kultur där allt motstånd har blivit misstänkliggjort.

Vi lär oss att ”deskalera konflikter”. Att ”förstå” snarare än att fördöma. Det är budskapet i den ”nya synen på barn” som terapeuterna alltid talar om. Konflikter ska ”bearbetas”, inte vinnas. Politikerna tiger om våldtäktsstatistiken av rädsla för att kallas rasister. Journalister undertrycker information om gärningsmännens bakgrund för att inte ”underblåsa högern”. Ledare kallar medborgarnas oro för ”hatisk” istället för att ta itu med problemen.

Resultatet blir människor som är försvarslösa när ondskan konfronterar dem. För ondskan reagerar inte på förståelse, utan utnyttjar den.

Utan rättmätig indignation är civilisationen försvarslös.

”Speak No Evil” visar människor som misslyckas, inte för att de är onda, utan för att de är fega. Det är den europeiska välkomstkulturen som i slutändan stenas. De humanistiska människorna stenas av fiender som de själva har släppt in.