Den person – eller de personer – som skapade de texter som vi idag finner i kapitel 40–55 i Jesajas bok levde i en tid som var förvånansvärt lik vår egen: de var tvungna att hantera livet i ett främmande land, omgivna av en ny religion, ett nytt språk och en ny kultur, där deras egen identitet började vittra sönder.

När man tänker efter behöver vi samma saker som det judiska folket behövde i Babylon för 2.500 år sedan.

Vi måste också ta fram den osynliga hinken, eller i vårt fall ryggsäcken, med den historia, kultur och religion som vi bär med oss. Och packa om den så att den också fungerar i vår tid – ja, för att leda oss in i en ny och bättre era. Där vi inte har gjort oss av med Gud, utan där vi har berett en plats för honom.

Den uppgiften måste vi ta på allvar.

Välkommen att lyssna på våra tankar före söndagen! YouTube:

Tredje söndagen i advent

Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.

En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!
Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt.

Herrens härlighet skall uppenbaras,
och alla människor skall se det.
Herren har talat.

En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: »Vad skall jag förkunna?«
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
Gräset torkar, blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.

Jes 40:1-8