Vi hör ljudet av muren när den faller, inte ljudet av murgrönan som täcker den.

På planet som förde honom tillbaka från Libanon till Rom, påven Leo XIV på tisdagen uppmanade katoliker som är oroliga för västvärlden att vara ”mindre rädda” för islam och stödja ”samexistens” och ”vänskap” mellan kristna och muslimer. Så vackert.

Med hänvisning till vittnesmål som samlats in under hans besök i Libanon uppmanade påven oss sedan att hämta inspiration från denna erfarenhet ”även i Europa och Nordamerika”.

Det är just det som oroar mig. Vi är på väg att hamna som Libanon, som 1989 legaliserade en halv miljon arabiska muslimer, bara för att förlora sin religiösa identitet och sin kristna, franska kultur. Jag vill inte att detta ska hända Europa.

Oavsett om vi gillar det eller inte skapades Europa på icke-islamisk mark som gav upphov till Dante, Bach, Newton, Kant och deklarationen om de mänskliga rättigheterna – inte Koranen, sharialagarna eller en kultur präglad av hämnd.

The Wall Street Journal skriver denna vecka:

”På 1930-talet, när Libanon genomförde sin senaste officiella folkräkning, utgjorde kristna majoriteten av befolkningen. Nu visar undersökningar att de utgör en tredjedel av befolkningen, i nivå med shiitiska och sunnitiska muslimer. Vart har många kristna tagit vägen? De har flytt.

Efter andra världskriget var Libanon ett rikt land tack vare sina banker och sin handel, en fredlig, multietnisk och multireligiös nation med en kristen majoritet.

När fransmännen lämnade landet 1943 lämnade de efter sig ett land som byggde på en känslig konfessionell balans: en maronitisk president, en sunnitisk premiärminister, en shiitisk talman i parlamentet. Ett absurt system, men det fungerade så länge siffrorna stod sig.

Sedan kom den islamiska födelsetalen, den väpnade palestinska invandringen, saudiska och iranska pengar och Hizbollah.

Resultatet? Presidenten har inte längre någon betydelse, parlamentet är en fars, armén har infiltrerats och de kristna som kan flyger med första bästa flyg till Montreal eller Sydney.

Är det detta vi vill ha?

De kallar det ett ”multikulturellt samhälle”. Jag kallar det ”assisterat kulturellt självmord”.

Fram till 1970-talet kallades Beirut med rätta för ”Mellanösterns Paris”.Schweiziska banker, amerikanska och franska universitet, bikinis på stränderna i Jounieh och Château de Ksara som konkurrerade med Bordeaux. Libanon var ett levande bevis på att ett arabiskt land kunde vara pluralistiskt, relativt sekulärt, ekonomiskt välmående och kulturellt öppet.

Fram till 1967 hade Libanon också en stor och gammal judisk gemenskap (som alla arabiska länder). Denna grupp bestod av 20 000 personer. Idag är de 30, och alla lever i gömma.

Och samma judiska scenario upprepar sig i Europa.

Allt som krävs är en gnista: Det libanesiska inbördeskriget började med skott som avfyrades mot en maronitisk kyrka som falangistledaren Pierre Gemayel invigde på morgonen den 13 april 1975. Från en bil i rörelse avfyrades skott mot kristna som gick in i kyrkan för att delta i mässan. Fyra personer dog.

Det var början på slutet. Arafats palestinska terrorister, dagens hjältar i Europa, förvandlade Beirut till en militär fästning. De kristna förlorade inbördeskriget. Inte militärt – falangisterna höll ut till sista sekund – men politiskt och framför allt numerärt.

Inbördeskriget från 1975 till 1990 var inte ett religionskrig: det var en demografisk folkomröstning med vapenmakt. Libanon lärde oss att man inte behöver ett krig för att förlora ett land: demografin räcker.

Libanon var i århundraden ett land med en kristen majoritet. Men idag är endast 38,22 procent av befolkningen kristna, jämfört med 61,62 procent muslimer. Den muslimska befolkningen har ökat med 785,1 procent. Demografiska data är följande:

Den senaste officiella folkräkningen i Libanon genomfördes 1932 och visar att befolkningen uppgick till 875.252 personer, varav cirka 53 procent var kristna.

Idag kan vi uppskatta antalet invånare till 3.334.691, varav 38,22 procent är kristna och 61,62 procent är muslimer. Mellan 1975 och 1984 flydde 506.416 libaneser från landet, varav 78 procent var kristna och 22 procent var muslimer.

Och bara mellan 2010 och 2020 ökade antalet muslimer i Libanon med 5 procent.

Författaren Richard Millet förklarade just detta i fransk television:

Libanons socialminister Hector Hajjar har uppmanat syriska flyktingar att lämna Libanon och talat om ”en demografisk förändring i befolkningen”. Hajjar är kristen och vet vad han talar om. Närvaron av 1,5 miljoner syrier stör den demografiska balansen ytterligare och hotar landets identitet.

Charles Malik, den store libanesiske kristne advokaten som arbetade med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna tillsammans med Eleanor Roosevelt, uttryckte det så här: ”Om kristendomen försvinner i Libanon (och Libanon är kristendomens sista fristad i Östern), kommer den att försvinna inte bara i Mellanöstern, utan också i Asien och Afrika.”

Libanon är inte ett kliniskt fall bland många andra: det är det perfekta exemplet – det laboratorietest som historien har lagt under luppen för att visa oss vad som händer när en tusenårig civilisation, en korsväg mellan kulturer och religioner, gradvis avsäger sig sin demografiska och kulturella suveränitet i namnet av en missförstådd multikulturalism och en politisk feghet som smakar av assisterat självmord.

Europa och Vatikanen betraktar detta absurda skådespel med den självbelåtenhet som kännetecknar dem som tänker: ”Det kommer aldrig att hända oss.”

Vilket kolossalt misstag! Mekanismerna är identiska, de bromsas bara av större kvarvarande rikedom och en byråkrati och mediekast som förnekar det uppenbara på ett mer sofistikerat sätt.

Parallellerna är oroande: getton, det nationella språket som blir ett minoritetsspråk, informella islamiska domstolar, predikanter som öppet talar om demografisk erövring, etniska och religiösa attacker.”Massmigrationen utgör ett existentiellt hot mot den västerländska civilisationen och äventyrar stabiliteten hos USA:s viktigaste allierade”, skrev nyligen det amerikanska utrikesdepartementet.

Min ödmjuka prognos är att Europa under de kommande två till tre åren kommer att uppleva en massiv våg av oroligheter när den infödda befolkningen blir alltmer frustrerad över den okontrollerade spridningen av islam, som förvandlar deras kontinent till oigenkännlighet.

Denna vecka beslutades att den traditionella nyårskonserten på Champs-Élysées inte kommer att äga rum ”av säkerhetsskäl”. Beirut var känt som Mellanösterns Paris. Idag är Paris Europas Beirut. Samtidigt utfärdar den franska underrättelsetjänsten terrorvarningar som rör kristna och deras gudstjänstlokaler.

Sedan 2019 har 429 rättsprocesser rörande jihadistisk terrorism ägt rum, varav 51 under 2025.

För fyra år sedan beskrev historikern Georges Bensoussan det som ”en demografisk chock vars politiska konsekvenser är mer betydande än den franska revolutionen för mer än två århundraden sedan”.

Vi bör därför lyssna på den libanesiske kardinalen Bechara Rai, patriark av Antiochia, som har varnat att ”islam kommer att erövra Europa genom tro och fertilitet”.

Vi bör läsa ett tal av Hassan Nasrallah, den nu avlidne ledaren för Hizbollah: ”Libanon var ett kristet land, men vi tog det, och nu är det vårt. Vi kommer inte att ge upp förrän varje land på jorden styrs av Allahs lag och islams folk, som vår profet har lovat.”

Europa är Libanon i slow motion.

Men allt finns i denna graf: andelen internationella invandrare i Europa från 1990 till idag. 10, 15, 20 procent på trettio år… Och om ytterligare trettio år, 25, 30, 35 procent… Då är det över på riktigt.

Utan en drastisk kursändring kommer den civilisation som byggt den moderna världen att ha försvunnit år 2040.

Den norska journalisten Rebecca Mistereggen skriver: ”I Norge är mer än var fjärde person under 50 år invandrare. Det finns 4,4 miljoner norrmän kvar i vårt land, medan 1,17 miljoner är invandrare. Ändå visar våra politiker inget intresse för att skydda vårt folk, vår kultur eller våra traditioner.”

Och det verkar inte som om kyrkan vill skydda dem heller.

Redan 1990 pekade ärkebiskopen av Ravenna, Ersilio Tonini, på vår ”libanonisering”. ”Islamiseringen av Europa har pågått i ungefär ett decennium”, sade Tonini, ”och nu finns det en risk att även Italien kommer att libanoniseras.”

Trettiofem år har gått, och nu har vi bara synodala och demokratiska körsångare från floden till havet.

Här är Votive Church i Wien denna vecka: palestinska flaggor på toppen av klocktornen.

Europa har fortfarande några år kvar, något som Libanon inte hade. Det har fortfarande en inhemsk majoritet (om än mycket gammal och tråkig), en ackumulerad rikedom, väpnade styrkor och rättsstatsprincipen.

Men för varje år som går utan att upplösningen vänds, utan att massinvandringen från islamiska områden stoppas och utan att total assimilation (språk, lagar, seder, sekularism) krävs, är Europa ett år närmare den libanesiska punkten utan återvändo.

Kom ihåg det skrämmande scenario som beskrivs av den tidigare chefen för den franska underrättelsetjänsten, Pierre Brochand.

Minns ni den ansiktslösa julkrubba i Bryssel? Det tog 48 timmar innan de halshögg Jesusbarnet och stal statyn.

* * *

Tidigt en morgon för flera år sedan kallades svensk polis till ett mottagningscenter för ”ensamkommande minderåriga flyktingar” i Mölndal, efter rapporter om knivvåld. Alexandra Mezher, en anställd på centret, låg på marken i en blodpöl efter att ha blivit knivhuggen av en av de ”minderåriga” som hon var ansvarig för. Den unga kvinnan avled på sjukhuset några timmar senare. Polisen grep en somalisk man.

Offret var dotter till libanesiska kristna invandrare som hade flytt våldet i Libanon. Alexandras mamma, Chimene Mezher, berättade för den brittiska tidningen Daily Mail:

”Vi lämnade Libanon för att fly inbördeskriget, våldet och farorna. Vi kom till Sverige, där vi byggde upp vår familj i trygghet. Men nu är vi inte längre säkra här. Jag vill bara veta varför.”

Tiden rinner ut. Siffrorna ljuger inte. Historien förlåter inte. Vårt slut är ännu inte hugget i sten. Men det libanesiska manuset ligger framför oss, med eftertexterna redan färdiga i redigeringsrummet. Det är upp till oss att bestämma om vi vill spela den sista scenen.