Det finns en marknad där mänskligt lidande fungerar som råvara och västerländskt samvete som valuta. Somalia illustrerar detta tydligare än de flesta andra platser. Landet beskrivs som kroniskt sårbart, ständigt i kris och permanent beroende av bistånd. Runt denna berättelse har en stabil och mycket lukrativ ekonomi vuxit fram. Den ger avkastning till mellanhänder, klanstrukturer, politiska nätverk, byråkratiska apparater och professionella projektmiljöer. Vanliga somalier lämnas kvar som en bakgrund.

Pengaflödet har pågått i årtionden. Summorna är enorma. Effekten är slående enhetlig. Statliga institutioner förblir svaga. Säkerheten förblir fragmenterad. Ekonomisk självständighet är fortfarande en avlägsen vision. Biståndet har etablerat sig som den dominerande industrin, där tillgång till medel ger större avkastning än produktion, handel och arbete. När pengar fördelas utan någon koppling till ägande, ansvar eller konsekvenser skapas ett system som belönar kontroll över flöden snarare än att lösa problem. Detta mönster har blivit fast rotat.

Biståndet kallas hjälp till de fattigaste. I praktiken rör sig medlen genom täta lager av organisationer, kontrakt och lokala partner. Varje länk tar sin del. Administrationen växer. Säkerhetsbudgetarna ökar. Konsulttjänsterna expanderar. Lokala maktpositioner stärks. Det som når de flesta människor fungerar som symbolik. Tillräckligt för att upprätthålla berättelsen om insatser. Otillräckligt för att förändra de strukturer som håller tillbaka landet.

Systemets interna logik blir tydlig när man ser vad som belönas. Långvariga kriser ger stabil finansiering. Olösta problem leder till nya program. Tillfälliga lösningar leder till permanenta budgetar. Ett Somalia som kännetecknas av stabilitet, säkerhet och en självförsörjande ekonomi skulle förändra hela den ekonomiska grunden för biståndsindustrin. Krisen blir därmed drivkraften. Kaos ger kontinuitet. Beroende ger förutsägbarhet.

Därför upprepas samma åtgärder år efter år. Nya projekt lanseras. Nya strategier formuleras. Nya slagord cirkulerar. Språket förblir identiskt. Ambitionerna verkar höga. Resultaten uteblir. Förklaringen följer ett fast mönster: behovet beskrivs som större, insatserna som otillräckliga, anslagen som nästa nödvändiga steg. Modellen i sig ges status som moraliskt okränkbar.

I ett sådant landskap verkar det rationellt att bli mycket rik genom bistånd. Detta uppnås genom positionering, nätverkande och tillgång. Genom rollen som kontaktperson. Genom etiketten lokal expertis. Genom förmågan att göra sig oumbärlig. Resultatet syns i form av fastigheter, lyx och kapitalinvesteringar långt från mottagarlandets verklighet. Finansieringen kommer från skattebetalare som har fått höra att alternativet skulle vara moraliskt fel.

Detta är moralisk självförståelse satt i system. Solidaritet uttrycks genom användning av pengar. Effekten anses sekundär. Avsikten ges högre värde än konsekvensen. Så länge åtgärder kan vidtas förblir resultatet perifert. Kritiska frågor möts med moralisk indignation. Siffror och erfarenheter skjuts åt sidan. Systemet skyddar sin egen självbild.

Ett enkelt stresstest avslöjar verkligheten. Föreställ dig ett stopp i pengaflödet. I ett robust system skulle en omstrukturering följa. I ett beroendebaserat system skulle kollapsen hota hela strukturen. Somalia faller inom den senare kategorin. Detta avslöjar vem som faktiskt lever på bistånd.

När medel fördelas utan krav på äganderätt, rättssäkerhet, avtalsfrihet och ansvarsskyldighet är resultaten förutsägbara. Beroendet förstärks. Korruptionen konsolideras. Stagnationen normaliseras. Samtidigt ackumuleras betydande rikedomar hos ett fåtal genom andras elände. Detta verkar vara systemets kärnfunktion. Det förklarar varför mönstret består.