₁»Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. ₂I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? ₃Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. ₄Och vägen dit jag går, den känner ni.« ₅Tomas sade: »Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?« ₆Jesus svarade: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. ₇Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.« ₈Filippos sade: »Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.« ₉Jesus svarade: »Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? ₁₀Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. ₁₁Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.

Joh 14:1-11

Vi har nått den andra söndagen i Advent och vi har nått den tid på året då debatten om gudstjänster i skolan är i full gång. Argumenten för att avvisa sådana gudstjänster varierar, men ofta bygger de på en önskan att respektera dem som inte delar den kristna tron och att skolorna därför måste förbli neutrala. Som vi vet ska kristen förkunnelse inte förekomma. Detta är något som bland annat prästerna i Ås kommun upplever. Rektorerna på kommunens grundskolor har beslutat att inte skicka skolelever på kyrkobesök före jul. Endast elever i årskurs tre kommer att besöka kyrkan, och rektorerna har riktlinjer för hur samlingen ska genomföras.

Inför årets adventssamling har rektorerna bett kyrkan att ändra flera saker i det planerade programmet: julevangeliet ska inte läsas, ljusen i adventsstaken ska inte tändas och prästen ska kallas ”värd”.

Tron på en neutral skola är ett omöjligt krav att uppfylla, vilket även prosten Tom Egil Nordengen påpekar för tidningen Dagen när han beskriver paradoxen på följande sätt:

Jag förstår att skolan ska vara en arena utan förkunnelse. Utmaningen är att skolan firar jul, och deras julfirande är inte heller neutralt.

Församlingsprästen anser att kravet på kyrkan inte är förenligt med idén om ett samhälle som är öppet för olika trosuppfattningar. Han ser att mycket av det som skolan undervisar om är förkunnande, det uttrycks bara med andra ord.

Skolans undervisning om allt från mänskliga rättigheter till radikal genuslära och att buga för Prideflaggan, som rekommenderas av norska Utbildningsdirektoratet, är i själva verket en förkunnelse av postmoderna ideal, nämligen att det är upp till individen att definiera sanningen. Därför hyllas normkritik och normbrytare, och sanningen blir ett existentiellt problem.

Vi bör därför inte förvånas över att det finns mäktiga krafter, både inom och utanför skolan, som vill ta bort kristendomens inflytande så mycket som möjligt. Alla elever som är uppmärksamma kommer att upptäcka att kristendomens budskap skiljer sig helt från det de möter i skolan.

Det är inte populärt att tala om absolut sanning, men i kristendomen möter vi en Gud som inte bara säger att han är detta, utan också att han är absolut god och kärleksfull. Men en sådan Gud kan inte påverkas av våra känslor och subjektiva idéer om rätt och fel. Hans sanning är orubblig, och det är inom denna ram som han ber oss att älska och lita på honom, även med vårt förnuft. Och det är logiskt, för utan en absolut sanning är förnuftet hjälplöst, och då blir allt möjligt, till exempel samboende mellan tre män, män som blir kvinnor eller att vindkraftverk till havs är lönsamma.

Religionssociologen Rodney Stark hävdade att kristendomen var anledningen till akademins utveckling, eftersom den lärde oss att tänka korrekt om naturen. Gud sa till människan att vetenskap var både möjlig och önskvärd när han bad oss att lägga jorden under oss och älska honom med hela vårt sinne. Naturlagarna, vår fria vilja och avvisandet av fatalism var ett resultat av Guds natur.

Motståndet mot julgudstjänster handlar därför om mycket mer än bara en önskan att skydda mångfalden; det handlar egentligen om att kräva respekt för mångfalden som utgångspunkt för sanningen. Således blir tron på en Gud som säger att han är vägen, sanningen och livet oförenlig med vår nya statsideologi. Med andra ord måste Guds absoluta sanning vika för postmodernismens etiska anarki.

Det finns något paradoxalt i detta, eftersom den individualism som motståndarna till kristendomen påstår sig odla är ett resultat av den kristna tro som de angriper. Julens budskap är just detta: att Gud blev människa för att rädda var och en av oss, för att visa oss att han förhåller sig till dig och mig som självständiga individer. Och med det uppstod en ny och unik civilisation. Vi blev alla lika inför Gud, vi delade samma nattvardsbord och knäböjde tillsammans inför honom som gav sitt liv för oss.

Postmodernismens befrielse från kristendomen leder dock inte till frihet, utan till ett krav på konformitet som vi bara ser i totalitära rörelser, och därmed upphör också individualismen som en meningsfull idé att existera. Anledningen är uppenbar för alla som vill se: lögner gör ingen fri, bara sanningen gör det, och den sanningen finner vi bara i den kristna Guden.

Du kommer inte att finna någon frihet bland dem som inte vill böja sig för någon annan än sig själva, för dem är till och med änglarnas budskap till herdarna på fälten en kränkning av deras självständighet.

Resten av oss får glädjas över Guds kärlek till oss!