Onsdagen denna vecka 26 november, minns norska judar dagen 1942 då 529 av våra egna skickades på fängelsefartyget ”Donau” från Amerika-kaia i Oslo till dödslägren. Endast nio av dem återvände efter kriget. Unga och gamla trängdes ihop på fartyget och skickades till döden för att de var judar. På kajen fanns det bara en modig man som vågade visa sitt stöd för judarna: Arthur Berg, senare redaktör för tidningen Dagen.

Kyrkans selektiva omsorg

Det är förmodligen ingen slump att bara två dagar efter den judiska minnesdagen anordnade Norska kyrkan «en fredagsmässa för att markera FN:s internationella solidaritetsdag med Palestina. Bland deltagarna fanns statsminister Jonas Gahr Støre. Detta är samma norska kyrka som misslyckades med att stå upp mot nazisterna 1942 och som var påfallande frånvarande på kajen, och som idag missbrukar sin position med demoniserande propaganda mot staten Israel.

Vad driver präster och biskopar att lägga sig i internationell politik som inte har något med dem att göra, istället för att predika evangeliet, vilket är centralt för deras uppdrag? Varför stöder de mordiska terroristers krav, såsom PLO och Hamas, på en palestinsk stat som uppfanns av KGB för mindre än 70 år sedan? Varför följer de i FN:s, som idag verkar vara den mest antisemitiska organisationen i världen?

Vänsterns selektiva moral

Den 26 november i år var inte bara dagen då vi minns de judar som skickades till döden med den norska polisens medverkan. Det var också dagen då Stortings kontroll- och konstitutionsutskott återigen begärde tillgång till Telenors Myanmar-skandalskandal, vilket regeringen kategoriskt vägrar att bevilja, trots att utskottet har rätt att få tillgång till dessa dokument.

Såvitt vi vet fängslades och mördades medmänniskor som ett resultat av att Telenor delade sina abonnentlistor med regimen i Myanmar. Det återstår att se i vilken utsträckning Norges statsminister Jonas Gahr Støre och utrikesminister Espen Barth Eide kan ha varit inblandade i godkännandet av denna hästhandel med Myanmars brutala regim. De allvarliga konsekvenserna av detta fall har inträffat under deras ledning, även om Telenors Myanmar-skandal går tillbaka till den tid då Det konservative partiet satt i regeringen.

Tystnaden från de flesta medier och från ”tutti frutti”-kören har sällan varit så öronbedövande som i detta fall. Många förblir tysta när det gäller Telenors Myanmar-skandal, samtidigt som de högljutt kritiserar Israels kamp för överlevnad och stöder PLO- och Hamas-terroristerna.

Kan vi lita på politikerna?

Årsdagen av deportationen av en skeppslast judar från Oslo markeras varje år genom att man minns dem som mördades. Samtidigt blundar många för orsaken till att en ny avfärd hotar att inträffa, inte bara från Norge utan från hela Europa. Den rädsla som judarna upplevde när ”Danube” lämnade kajen 1942 återupplevs idag. Varje gång politiker öppnar munnen för att säga något om den judiska staten undrar vi om deras anklagelser kommer att få ännu fler judar att fly från Norge.

När judar packar sina väskor och reser iväg är det för att de har förlorat förtroendet för landets ledare. För hur är det möjligt att lita på politiker med vanföreställningar om att bara fylla ett flygplan med talibanska terrorister och bjuda in dem till Norge – eller stödja PLO och Hamas – kommer att hindra terroristerna från att döda sitt eget folk, judar, homosexuella och alla som de anser vara vantrogna? Sådana politiker väcker inte förtroende, utan snarare rädsla och oro.

Politikernas kamp mot Israel skadar bara Norge

Det talas inte om politikernas dubbelmoral eller den förtroendekris som myndigheterna skapar när de aktivt bidrar till att undergräva en annan stats internationella legitimitet och anseende och fortsätter att underblåsa antisemitismen, som har exploderat sedan massakern i oktober.  Inte ens den 26 november vågade någon tala om det. I Norge har många politiker främst varit upptagna med att bojkotta israeliska företag som pensionsfonden har investerat i, vilket skadar Norge genom att beröva befolkningen tillgång till israelisk teknik, mediciner och andra varor. De kan omöjligen tro att detta har någon effekt på Israel eller är till Norges fördel. Det verkar mer troligt att de hoppas kunna bedöva befolkningen så att de inte ser vart Norge är på väg. Faktum är att trots enorma krigskostnader och bojkotter har Israel en robust ekonomi som få länder kan mäta sig med. Israels aktiemarknad hade den högsta tillväxten globalt förra året, och Norge har redan gått miste om en del av denna tillväxt.

Vi tror att finansminister Stoltenberg förstår att detta skadar Norge och inte har någon effekt på israeliska företag eller Israel, utan endast på dem som äger aktier i företagen. Bland dessa finns mäktiga länder som USA, som investerar stort i Israel och israeliska företag, och som nu betraktar Norges irrationella bojkott som ett hot mot sina investeringar.

Vad Gahr Støre och hans ”tutti frutti-gäng” inte verkar förstå är att de håller på att skada Norge på flera fronter. De är upptagna med hur de kan demonisera Israel och vad de kan göra för att så snabbt som möjligt avveckla Norges oljeindustri, säkerställa höga olje- och elpriser, höja skatter och avgifter och driva ännu fler kreativa människor till Schweiz – och judar till Israel. Och det onormala symbiotiska förhållandet mellan norska politiker och landets betalda medier, som saknar motstycke i världen bland demokratiska länder, ger antiisraeliska politiker betydande handlingsutrymme.

Telenors Myanmar-skandal visar tydligt politikernas falska moral: de har inga problem med tortyr och mord på civila när de själva kan ha varit delaktiga, men tycker att det är helt acceptabelt att framföra falska anklagelser mot världens enda judiska stat. De lutar sig tillbaka och njuter av sin egen moraliska överlägsenhet, samtidigt som de utan grund anklagar andra för omoral. Ingen frågar sig vad Norge vinner på sin kamp mot Israel. Hur kan stödet för upprättandet av terroriststater i Gaza och Judeen och Samarien, som styrs av terroristorganisationer som Hamas och PLO, gynna Norge? Dessa två organisationer kommer aldrig att acceptera varandra eller Israel. Men hur många inser att detta i första hand skadar Norge – och inte Israel?