×

Ur flödet/i korthet

Två norska affärsmän tjänar en förmögenhet på biståndspengar till Somalia. Den ene är gift med en minister, den andre med en högt uppsatt tjänsteman vid Norad. Deras sociala resa har tagit dem från matbrist till villa i stadens finaste områden.

Detta är historien om ägarna till ett mycket lönsamt konsultföretag, Ivar Strand och Ian Hawley.

Det handlar om deras makar, forsknings- och högskoleminister Sigrun Aasland (Arbeiderpartiet) och senior rådgivare Jessica Nyman på Norad.

Det handlar om biståndspengar från Norge som återbetalas.

Det handlar om hur en investering på 30.000 norska kronor förvandlades till mer än 140 miljoner norska kronor på 11 år.

Det handlar om en karriär och en resa genom samhällsklasserna, från matbrist till en förmögenhet värd tiotals miljoner.

Kritikerna kommer att säga att det handlar om profitering som livnär sig på offentliga budgetar som de flesta har tappat översikten över.

Som aptitretare till berättelsen citerar vi hur Nyman inleder beskrivningen av sig själv på sin LinkedIn-profil: ”Passionate about private sector development in emerging and developing markets”.

Somalia

Det började 2013 med Somalia, som befann sig i ett bräckligt tillstånd men var på väg ut ur det inbördeskrig och den anarki som hade härjat i landet sedan 1990-talet. Fattigdom, brott mot mänskliga rättigheter och korruption var fortfarande norm, och den islamistiska terroristgruppen Al-Shabaab var ett ständigt hot.

Men året innan hade landet bildat en regering. Den godkändes av USA och ett antal andra länder. Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) var på plats, och FN utökade sitt mandat. Allt var klart för fred, försoning och nationsbyggande. Men det kostade pengar – mycket pengar.

Norge har varit en av de största givarna. Biståndet kanaliseras direkt eller indirekt genom Världsbanken, IMF och FN-systemet. Baserat på officiella källor uppskattas det totala norska biståndet till 7–8 miljarder norska kronor från 2012 till 2025. Upp till hälften av detta är direkt bistånd, medan resten huvudsakligen går via Världsbanken.

Utrikesdepartementet ansvarar för utbetalningarna, medan Norad tillhandahåller underlaget för beslutsfattandet och de tekniska förutsättningarna. Norad administrerar stödet till ideella organisationer och vissa långsiktiga utvecklingsavtal. Dessutom följer de upp resultatrapporteringen och den oberoende utvärderingen.

För en utomstående kan internationellt bistånd verka förvirrande, som en labyrint där det krävs insikt och kontakter för att hitta rätt ingångar och utgångar, och därmed var pengarna kommer in och går ut, och vem som bestämmer vad.

Labyrint

Medan förutsättningarna för ett storskaligt bistånd till Somalia skapades, arbetade Ivar Strand, Ian Hawley och Jessica Nyman på revisions- och konsultföretaget Price Waterhouse Coopers. Alla tre hade omfattande erfarenhet av att granska bistånd, bland annat på PwC. Både Strand och Aasland hade också arbetat på Världsbanken. Strand arbetade som operativ chef i fem år innan han kom till PwC.

När Nyman lämnade PwC arbetade hon för ett antal ideella organisationer, däribland Bellona, innan hon började på Norad som seniorrådgivare. Nu uppstod möjligheten att starta eget – att bli entreprenörer.

Den 16 oktober 2013 grundades aktiebolaget Abyrint AS med ett eget kapital på 30.000 norska kronor. Företagets adress var Nonnegata 17 i Gamle Oslo, som också var Strand/Aaslands hemadress.

Vid denna tidpunkt var Sigrun Aasland rådgivare åt Socialistisk Venstrepartis parlamentariska grupp.

Enligt stiftelseurkunden är företagets syfte följande: ”Rådgivningstjänster för myndigheter och företag, samt allt som naturligt hör till detta, inklusive deltagande i andra företag med liknande verksamhet, köp och försäljning av aktier eller annat intresse i andra företag.”

På företagets webbplats anges att Abyrint är ett konsultföretag som specialiserar sig på krigshärjade och instabila stater. De har för närvarande sju anställda. Enligt egen uppgift är de specialister på att bekämpa korruption, till exempel ”fiktiva arbetstagare”. De skriver:

”Vilka är spökanställda? Vem tjänar på bedrägerierna? Vad kan man göra åt det? Skyll inte på spökena; de kan vara 100 % oskyldiga, och det är i alla fall inte de som blir rika.”

På webbplatsen intervjuas Strand av någon som kallas ”Aby”, där han ser tillbaka på det förflutna.

”Att engagera sig i instabila stater, och särskilt i Somalia, där vi startade, var i efterhand en betydande startrisk. Jag tror inte att vi förstod hur stor risk det egentligen var – varken kommersiellt eller på något annat sätt.”

Den oron kunde knappast ha varat länge. Så snart Strand och Hawley hade investerat 1 500 pund vardera i aktier började pengarna strömma in i företaget.

Ledande partner och 50-procentig ägare av Abyrint, Ivar Strand, gift med forsknings- och högskoleminister Sigrun Aasland. Bild: Abyrint

Den 2 februari 2025 gick Sigrun Gjerløw Aasland (i mitten) från att vara statssekreterare i klimat- och miljödepartementet till att bli minister. Foto: Lise Åserud / NTB

Affärspartnern Ian Gerald Hawley äger 50 % av Abyrint. Foto: Facebook

Maria Jessica Helena Nyman, seniorrådgivare vid Norad och gift med Ian Gerald Hawley. Foto: LinkedIn

Guldgruvan

Under sitt första verksamhetsår, 2014, hade Abyrint AS en omsättning på 31,6 miljoner norska kronor. Efter att ha betalat ut löner på 1,1 miljoner norska kronor tog Strand och Hawley ut en total utdelning på 6 miljoner norska kronor.

I april 2014 hade företaget redan flyttat från köksbordet i Strands och Aaslands hem till ett eget kontor. Först till start-up-komplexet House of Business på Dronning Eufemias gate 16, och året därpå till Dronningens gate 15. Abyrint AS motbevisar Martin Bech Holtes beskrivning i sin bok ”Landet som ble for rikt” (Landet som blev för rikt) att produktivitetstillväxten nådde sin topp 2013 och sedan dess har sjunkit.

Strand och Hawley hade hittat guldgruvan och skördat frukterna. I slutet av 2024 hade Strand och Hawley fått totalt 5,9 miljoner pund i utdelning. Dessutom hade 7,2 miljoner pund betalats ut i löner. Och företaget har nästan 12 miljoner norska kronor i kontanter och intjänat eget kapital.

Den risk som Strand ser i efterhand kan omöjligen vara finansiell, eftersom investeringen på 30.000 norska kronor under bara 11 år har gett mer än 140 miljoner norska kronor i utdelningar, löner och reserver. Se följande tabell.

Medan miljontals kronor i bistånd strömmade in i hennes makes kassa, gick Sigrun Aasland med i tankesmedjan Agenda, där hon klättrade i graderna och blev dess ledare. Där meddelade hon att hon skulle byta från Socialistiska vänsterpartiet till Arbeiderpartiet.

Efter mer än sex år på Agenda blev hon verkställande direktör för Zero Environmental Foundation, där hon stannade i nästan tre år innan hon blev statssekreterare i klimat- och miljöministeriet. När Centerpartiet drog sig ur regeringen i februari utnämndes Aasland till minister för forskning och högre utbildning.

Donatorerna

Enligt Grok är Abyrints tre största kunder följande:

  1. Somalias ministerium för planering, finans och inkomster. Detta beskrivs som Abyrints främsta och äldsta kund.
  2. Världsbanken. Strands och Aaslands tidigare arbetsgivare, och möjligen en kund till PwC. Abyrint är en betrodd rådgivare till Världsbankens portfölj i Somalia, som är värd över en miljard dollar.
  3. Multi-Partner Fund for Somalia (MPF), en givarfinansierad fond som samordnar biståndet till Somalias statsbyggande, med stöd av bland annat Norad.

Dessa utgör kärnan i Abyrints arbete. Dessutom hittar Grok följande namn: DFID/UK Aid, numera kallat FCDO – Foreign, Commonwealth & Development Office, EU:s biståndsprogram och USAID. Alla dessa kunder har en sak gemensamt. De finansieras alla av skattebetalare i Norge och andra delar av världen. Abyrint har varit en oöverträffad pengamaskin. Dess rörelsemarginal har i genomsnitt varit 35 procent.

Företaget binder inte upp något kapital, och även med måttliga marginaler på 16–17 procent under 2023 och 2024 var avkastningen på kapitalet över 40 procent, vilket resulterade i en nettovinst på 2,6 respektive 3,4 miljoner norska kronor efter årliga löneutbetalningar på över 7 miljoner norska kronor.

Under sina studier var Ivar Strand mycket bekymrad över förtroendet. ”Det jag fruktar är att institutionerna kommer att få större frihet utan att hållas ansvariga”, sa han till universitetstidningen Uniforum år 2000, med hänvisning till universitetens organisation av studierna, och tillade: ”Många människor har lite förtroende för detta system.”

Document.no har ställt följande frågor till Ivar Strand och Sigrun Aasland via utbildnings- och forskningsministeriets presskontor: Många människor har tappat förtroendet för den norska biståndspolitiken. Hur stort förtroende har ni för den?

Först bekräftade Anders Lundell på presskontoret vid Kunnskapsdepartementet att förfrågan hade mottagits och att de skulle återkomma till oss. Drygt en timme senare meddelade Jaber Munir Osman Humed på presskontoret att de inte skulle kommentera ärendet. Ivar Strand har inte svarat på förfrågan.

Klassresan

Ivar Strand och Sigrun Aasland träffades när de studerade i Bergen, där de läste jämförande politik, Bergens universitets version av statsvetenskap. Sedan dess har de båda tagit en masterexamen vid John Hopkins University i USA.

”Jag minns demonstrationer och aktivism, känslan av att vara väldigt fattig och behöva välja mellan nudlar och cigaretter”, sa Aasland i en intervju med studenttidningen Studvest i maj, om sin resa från ”Høyden” (Bergen universitet) till regeringskvarteret.

Senast hon intervjuades av Studvest var 1999. Då var hon 21 år gammal och nyvald ledare för Norges studentkår. Det rapporteras att Aasland, som växte upp i Grimstad, matades med socialistiska idéer av sina radikala föräldrar och att hon var en målmedveten studentpolitiker som ägnade mer tid åt politik än åt sina studier.

”Min moster är en förebild på nästan alla sätt”, sa Aasland till Uniforum, Oslo universitets nättidning. Hon syftade på SV-veteranen Thora Aasland, som också har varit minister för forskning och högre utbildning.

På frågan om varifrån hennes engagemang kommer svarade hon: ”Livet är mycket roligare när man är intresserad av hur världen ska se ut och vill driva den framåt.”

För Aasland och hennes man har världen också sett ljusare ut. När äventyret med biståndspengarna började bodde de på Nonnegata 17, ett flerbostadshus i Gamlebyen i Oslo.

Det beskrivs som en del av ett urbant, grönt och miljövänligt bostadsprojekt, byggt enligt ekologiska principer och hållbarhet. Lägenheterna har 2 till 4 rum och är 50–90 kvadratmeter stora. Området beskrivs som trendigt och livligt.

Men när barnen närmar sig skolåldern blir skolområdet ett viktigt kriterium för valet av bostadsort i Oslo. Nonnegata tillhör Gamlebyen skola. Med Grønland och Tøyen i närheten var andelen minoritetselever på Gamlebyen skola nästan 60 procent vid den tiden.

Detta innebar att kaféerna i Bjørvika och det korta avståndet till stadens centrum blev mindre viktiga. År 2017 flyttade familjen Strand/Aasland till ett stort fristående hus i Nordstrand. Adressen tillhör Nordseter skola. I det skolområdet är andelen minoritetselever bara 10 procent.

I skattelistorna för 2024 är Ivar Strand upptagen med 18,3 miljoner norska kronor i beskattningsbara tillgångar. Sigrun Aasland är upptagen med ”bara” 3,6 miljoner norska kronor. Hade det varit tvärtom skulle hon ha hamnat på tredje plats i regeringen, efter Jan Christian Vestre och Jonas Gahr Støre, men före Jens Stoltenberg.