₁När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem ₂och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« ₃När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. ₄Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. ₅De svarade: »I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: ₆Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding,en herde för mitt folk Israel.«

₇Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. ₈Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« ₉Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. ₁₀När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. ₁₁De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. ₁₂I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Matt 2:1-12

Epifania, även känd som Trettondedag jul, firas den 6 januari. Denna dag markerar Jesu uppenbarelse för hedningarna – för världen utanför Israels gränser. Berättelsen om de vise männen påminner oss om att den kristna tron från början inte var avsedd att vara en intern religiös idé, utan en universell angelägenhet. Frågan är inte bara vem Jesus är, utan vad uppenbarelsen gör med oss.

I bibeltexterna för denna dag möter vi ett återkommande tema: ljus som lyser för alla människor, människor som dras till något större än sig själva och en Gud som inte tvingar oss till tro, utan inbjuder oss till en relation. Uppenbarelsen handlar inte främst om information, utan om tillhörighet.

Denna synvinkel fick nyligen ett oväntat uttryck på en fotbollsplan. När en Arsenal-spelare gjorde mål och firade med en T-shirt med texten ”I belong to Jesus” (Jag tillhör Jesus) var det mer än ett personligt vittnesbörd. Det var ett offentligt uttalande där både ”tillhör” och ”Jesus” har blivit ord som många människor idag finner problematiska.

Att säga ”Jag tillhör Jesus” är inte att ansluta sig till en teori eller ett moraliskt program, utan att placera sig själv i en relation. Det förutsätter en förståelse av Jesus som en person, en person som påverkar oss idag. På samma sätt som människor under medeltiden beslutade att tillhöra Kristus. De förstod att tro innebar juridiska förändringar för samhället här och nu, men också frälsning för evigheten.

I vår tid lärs vi ofta att det viktigaste är att tro på sig själv. Autonomi, självförverkligande och individuell frihet framställs som livets högsta mål. Men idén om den helt oberoende människan är en illusion. Alla människor tillhör något eller någon – en idé, en ideologi, en gemenskap eller en förståelse av Gud. Frågan är inte om vi tillhör, utan vad eller vem vi tillhör.

Det är här Kristi uppenbarelse blir politiskt relevant. Våra samhällen formas av den underliggande synen på mänskligheten och värderingar. När religiösa uttryck generellt visas offentligt möts de ofta av varma ord om inkludering och mångfald. När den kristna tron uttrycks tydligt, särskilt i relation till Jesus Kristus, uppfattas den dock oftare som provocerande eller hotfull.

Det talas mycket om inkludering och mångfald. Få vågar uttrycka rädsla för våld eller förlust av frihet. Men kristendomens centrala påstående – att vi alla är lika värdefulla för Gud, att tro inte kan påtvingas och att människor bara kan svara i frihet – uppfattas som ett existentiellt hot. Få människor talar om inkarnationen; Jesus som sann Gud och sann människa. Det är enklare att tala om en gud som de flesta kan säga något fint om.

Jesus tvingar ingen att följa honom. Han vädjar till människans ansvar och samvete, samtidigt som han vågar säga att vi måste komma till rätta med vår synd. På detta sätt utmanar han uppfattningen att frihet innebär oberoende, både etiskt och relationellt. Enligt den kristna förståelsen blir människor mest sig själva just i relation till Gud och till andra.

Därför är epifania också ett tillfälle för självkritik. Vårt oberoende har lett oss till att odla en individualism som gör oss blinda för ansvar, gemenskap och kärlek. Så länge vi inte talar öppet om Jesus Kristus är det som om vi tror att det är irrelevant vem vi tillhör, vare sig ideologiskt eller teologiskt.

Det borde bekymra oss att det väcker så stor uppmärksamhet när en fotbollsspelare vågar säga vem han tillhör. För kanske säger det lika mycket om vår egen feghet som om hans mod?