En kursändring, ett återupprättande av gränser, normer och ansvar – vid första anblicken verkar detta vara en politisk uppgift. I själva verket är det en önskan att spola tillbaka ett samhälle som redan har passerat flera trösklar som inte kan passeras igen. Inte för att analysen är felaktig, utan för att historien har sin egen tröghet och för att samhällen, när de väl har förändrat karaktär, inte kan reformeras enbart genom avsiktsförklaringar.

Alexis de Tocqueville såg hur demokratiska samhällen inte bryter samman i dramatiska ögonblick, utan i långsamma förändringar. Hur friheten sällan avskaffas, utan gradvis omdefinieras. Hur institutioner bevaras i form, men töms på innehåll. Det är just därför det är så viktigt att inse när utvecklingen har nått ett stadium där en omvändning inte längre är ett politiskt val, utan en historisk omöjlighet.

Det första som gör en kursändring orealistisk är att den förutsätter en stat som fortfarande har den moraliska och institutionella auktoriteten att säga nej. Men den stat som beskrivs i texten har i årtionden systematiskt avvecklat sin egen auktoritet, inte genom maktmissbruk, utan genom att abdikera från sitt ansvar. När alla beslut framställs som humanitära nödvändigheter försvinner skillnaden mellan val och tvång. När konsekvenser konsekvent betecknas som oförutsedda bieffekter lär sig både befolkningen och förvaltningen att ingen egentligen är ansvarig. En sådan stat kan administrera, men inte återuppbygga. Den kan fördela bördor, men inte återställa gränser.

För det andra saknas politisk vilja, inte i bemärkelsen avsaknad av goda avsikter, utan i bemärkelsen oförmåga att agera mot etablerade intressen och självskapade realiteter. Tocqueville varnade för vad han kallade mild despotism: en regeringsform där makten inte förtrycker, utan skyddar, organiserar och anpassar – tills medborgarna förlorar både vanan och förmågan att styra sig själva. I ett sådant system tolkas varje verklig åtstramning som ett brott mot välfärdskontraktet. Politiker som försöker återinföra villkor möter motstånd inte bara från intressegrupper, utan också från en byråkrati, ett medielandskap och en moralisk konsensus som byggts upp kring det befintliga systemet. Vilja kräver handlingsutrymme. Det handlingsutrymmet har redan utnyttjats.

Ännu mer grundläggande är avsaknaden av förmåga. Samhällen med hög tillit kan inte byggas uppifrån när tilliten väl har urholkats. De uppstår genom en långsiktig anpassning mellan normer, förväntningar och faktisk praxis. När staten under många år har anpassat regler, lagstiftning och välfärdssystem till ökande normkollisioner, har den samtidigt lärt befolkningen att regler är förhandlingsbara och att konsekvenser är relativa. Detta gäller inte bara nya grupper, utan samhället som helhet. När den erfarenhetsbaserade förväntningen om lika rättstillämpning har brutits kan den inte återställas enbart genom dekret. Förtroende kan gå förlorat snabbt, men det återvinns långsamt – och endast under förhållanden som inte längre existerar.

Dessutom förutsätter den föreslagna vändningen en allmänhet som kan tolerera ett precist tal om orsak och verkan. Men texten själv beskriver varför detta inte längre är fallet. Språket är högtravande, utrymmet trångt. Avvikelser behandlas som risker, inte som korrigerande åtgärder. I ett sådant klimat förvandlas varje försök att formulera prioriteringar snabbt till moraliska anklagelser. Därmed försvinner det som Tocqueville ansåg vara demokratins livsnerv: den fria men bindande dialogen mellan medborgare som delar ett grundläggande normativt ramverk. Utan detta finns det ingen demokratisk mekanism som kan driva igenom nödvändiga men impopulära beslut.

Slutligen finns det ett demografiskt och institutionellt faktum som inte kan ignoreras. När parallella normsystem har fått ett varaktigt fotfäste genom volym och koncentration kan de inte upplösas utan att använda medel som det högt förtroendefulla samhället självt inte kan använda utan att upphöra att vara sig själv. Alternativen är inte längre ”mer eller mindre politik”, utan ett val mellan administrerad stabilitet och öppen konflikt. När staten väljer det förstnämnda – vilket den redan har gjort – förbinder den sig samtidigt till en kurs där kontroll ersätter normer och styrning ersätter frivillighet.

Därför är det som föreslås omöjligt i praktiken. Inte för att det är fel i grunden, utan för att det kommer för sent. Utvecklingen har gått för långt. Viljan är bunden av tidigare val. Förmågan har slitits ned av den dagliga praktiken. Det som återstår är inte en återställning av det gamla, utan en hantering av det nya – ett samhälle som fortfarande fungerar, men på andra premisser än de som det gärna beskriver sig själv med.

Tocqueville skulle ha sagt det utan patos: Demokratier dör sällan av revolution. De förfaller när medborgarna en dag upptäcker att det som en gång var vanor nu bara är ord, och att orden inte längre har någon koppling till i verkligheten.