Efter två decennier av fokus på islamistisk terrorism vill USA nu bredda kampen mot politiskt våld. Under en internationell konferens i Washington argumenterade utrikesminister Marco Rubio för att vänsterextrem terrorism blivit ett allvarligt och underskattat hot som kräver ett samlat internationellt svar.

USA:s utrikesminister Marco Rubio uppmanade på onsdagen västvärlden att ompröva sin strategi mot terrorism och rikta ett betydligt större fokus mot vad han beskrev som en växande internationell våg av vänsterextrem politisk terrorism.

Uttalandet gjordes i samband med öppnandet av den internationella konferensen Ministerial on the Resurgence of Political Terrorism, som samlade representanter från över 60 länder i Washington.

I sitt anförande konstaterade Rubio att västvärldens terrorbekämpning under de senaste 25 åren i huvudsak har präglats av kampen mot radikal islamism, till följd av terrorattackerna den 11 september 2001 och de efterföljande attentaten i bland annat Madrid och London.

Enligt Rubio har denna strategi varit framgångsrik och bidragit till att kraftigt minska antalet jihadistiska attentat i både USA och Europa.

Blind fläck inför vänsterextremt våld

Samtidigt menade utrikesministern att Väst under lång tid haft en ”blind fläck” när det gäller vänsterextremt politiskt våld. Han hävdade att hotet systematiskt underskattats av medier, universitet och etablerade institutioner, vilket enligt honom lett till att vissa former av politiskt motiverat våld behandlats annorlunda beroende på ideologisk bakgrund.

Rubio hänvisade till en rad historiska vänsterextrema terrororganisationer, däribland Italiens Röda brigader, Tysklands Röda armé-fraktion (RAF), peruanska Sendero Luminoso och amerikanska Weather Underground. Han argumenterade för att vänsterextrem terrorism under stora delar av efterkrigstiden varit den dominerande formen av politiskt våld i västvärlden.

Enligt Rubio har utvecklingen åter accelererat. Han pekade på statistik som enligt honom visar en ökning av vänsterextremt våld i bland annat Tyskland, Grekland och USA, och hänvisade till flera uppmärksammade attentat och attacker som exempel på utvecklingen.

Vill se samarbete mot gemensamt terrorhot

Utrikesministern beskrev dagens vänsterextrema grupper som transnationella nätverk som samarbetar över nationsgränser, delar resurser och i vissa fall samverkar med utländska aktörer, däribland iranska proxygrupper och Kuba. Mot den bakgrunden efterlyste han ett fördjupat internationellt samarbete mot vad han kallade ett gemensamt terrorhot.

Konferensen markerar en tydlig förändring i den amerikanska administrationens prioriteringar inom terrorismbekämpningen, där fokus enligt Rubio inte längre enbart bör ligga på islamistisk extremism utan även på den växande vänsterextrema politiska terrorismen.

Marco Rubios tal

Nedan återfinns Rubios tal i sin helhet. Svensk översättning följer längre ned.

For 25 years, the term counterterrorism — at least in the West — has meant, first and foremost, the fight against radical Islamist extremism. And there’s a very poignant reason for that. On the 11th of September in the year of 2001, 19 men murdered 3,000 people here in my country. Then that same enemy struck Europe, murdering nearly 200 commuters aboard trains in Madrid in 2004 and 52 more aboard London buses and the Underground in the following year. The entire architecture of Western counterterrorism was rebuilt from the studs around the singular traumatic event.

That made sense at the time. Our job was to keep our people safe, and the realm of terrorism, the spectre of global jihad, was the premier threat to their safety. And so we went to work and we assembled a global coalition, working with many of the friends that are represented here in this room today. And we destroyed the ISIS caliphate; we killed al-Baghdadi, and al-Zawahiri, and bin Laden. And we built intelligence and law enforcement systems capable of anticipating and stopping attacks before the public even hears about them. Every country represented here today has disrupted a terrorist threat at some point emanating from this source.

Jihadists attacks and plots in the United States are down by two-thirds since ISIS’s peak. The number of people killed by jihadist terrorism in Europe dropped by roughly 97 percent from the year 2015 to the year 2024. In other words, to a very great extent, our counterterrorism strategy has worked. The threat has not disappeared, of course. It will continue to exist, particularly so long as we tolerate immigration systems that imports these threats directly into our respective homelands. But this threat has been severely diminished. The world looks very different today because of it.

For far too long, however, our counterterrorism doctrine has had a blind spot — a blind spot when it comes to extremist violence from the political left. Even today, the very idea that far-left terrorism could be a serious threat is treated as a right-wing fever dream, or worse, as a dangerous fascist conspiracy. It’s treated this way by many in the press, by many in academia and our universities, and by many of our legacy institutions. You will no doubt see the dogma rear its head in the coverage of this very conference. In spite of the clear and the undeniable reality, in spite of the objective numbers and statistics, in spite of the fact that in this room today there are representatives from across the political spectrum, we will hear this organised — that this kind of organised violence and terror will be dismissed. It will be dismissed as a partisan fiction.

A whole industry grew up in our countries around the study of extremism. We have think tanks and fellowships and journals and consultancies, with the unspoken understanding among them that the only kind of political violence that was a true threat to our system — I’m sorry — that only one kind of political violence was a true threat to the system. A bomb planted by a neo-Nazi group was a nefarious and murderous act of evil. It is. But a bomb planted by a Marxist revolutionary — well, that’s just merely a tragic excess of idealism. Perhaps its means were misplaced or overzealous, but its ends were virtuous and just. That’s the implication of how they treat it.

For years, this extraordinary ideological prejudice was embedded in the way we talked about political violence and extremism. It was repeated again and again, until it was accepted as the neutral and objective baseline, so entrenched — so entrenched in the mainstream conventional wisdom that it came to be regarded as an apolitical fact. It is the reason why, here in my country, so many people in positions of power have repeatedly dismissed acts of violence and even terrorism as legitimate forms of political expression so long as they served a left-wing cause.

It is why during those George Floyd — so-called George Floyd — riots in the summer of 2020, as criminals and extremists burned and looted their way through American great — America’s great cities and nearly brought the country to its knees, city governments all across the country simply refused to prosecute the people conducting these acts of violence and terror. It is the reason for the now infamous image — and you all recall this — of a news anchor from a very prominent agency — a news anchor standing in a neighbourhood consumed in flames; meanwhile the chyron on the bottom read that the protests were mostly peaceful. This was something worse than a double standard. Left-wing violence was not just excused; it was treated as sacrosanct, a protected class unto itself. That era has to end.

The coalition in this room today includes political leaders and experts and law enforcement officials from more than 60 countries across the world. You have come here from a wide range of governments, parties, and political persuasions. Some of your governments and ours disagree publicly. Sometimes we disagree sharply about trade, about energy, about immigration. You did not come here today because you have been persuaded on every single aspect of the American view of the world.

You came here — you are here — because two weeks ago, a 72-year-old woman was burned on over 80 percent of her body in her own home in Greece, and she died, executed by a firebomb because her daughter dared to stand for office. You are here today because for five days this winter the lights went out in Berlin, the longest blackout in the city since the Second World War, sparked by an attack that left tens of thousands of households without power in the freezing cold and left an 83-year-old woman dead.

You are here and you came because a month after that Berlin blackout, a French 23-year-old succumbed to traumatic brain injuries, beaten to death on the streets of Lyon by a group of far-left militant thugs. You are here because your political leaders are being attacked and stabbed and shot in your streets, because your businesses have been bombed, because your railways have been sabotaged, because your police officers have been beaten and burned. You are here because this is real, and it is getting worse, and it can no longer be denied, and it can no longer be ignored, because it is time to crush this evil forever.

The simple fact is none of this that I’ve just described is new. Far-left political terrorism is not a recent-day, modern novelty. It is not a fiction manufactured by conservative politicians. For most of the modern era, it was, in fact, the dominant form of political violence. Every one of our friends here from the nations of the Western Hemisphere remember — remember the decades of kidnappings and bombings and assassinations and executions, the violent terror of the Tupamaros, of the Montoneros, of the FARC, of the ELN. You remember the inhuman savagery of Peru’s Shining Path, the Maoist fanatics who massacred the peasant villages of Peru, hacking pregnant women and newborn infants to death with axes and machetes. You remember the tens of thousands of Marxist guerrillas trained to kill in Castro’s terrorist camps.

All of you here from Europe remember. You remember the machine gun massacres of Italy’s Red Brigades, which held the five-time prime minister captive for 55 days before subjecting him to a revolutionary, so-called “people’s trial” and executing him in 1978. You remember the Red Army Faction’s nearly three-decade campaign of bombings, kidnappings, and assassinations in Germany, murdering dozens and injuring hundreds more. You remember the 17 November organisation in Greece, the Marxist extremists that terrorised Athens for more than a quarter century, including, by the way, shooting my country’s CIA station chief dead outside of his home in front of his wife as they were returning home from a Christmas party.

And here in America we remember. We remember the same reign of deadly terror, justified by the same slogans, motivated by the same wicked ideas. We remember the Weather Underground, which bombed the Pentagon, which bombed the State Department, and bombed the Capitol. We remember the Black Liberation Army, which staged armed robberies and executed police officers at point-blank range. We remember the Symbionese Liberation Army, which shot a public-school superintendent to death with cyanide-packed hollow-point bullets. In one 18-month period between 1971 and 1972, the FBI counted some 2,500 bombings on American soil, a rate of nearly five a day. The overwhelming share of that violence came from left-wing extremists. Between 1970 and 1980, 93 percent of terrorist attacks in the West came from the far extremist left.

These are numbers that would shock most Americans today because we’ve been taught to believe that this kind of political violence, it simply doesn’t exist or it’s being exaggerated. But it does exist, and we’re actually underestimating it, and our nations bear the scars to prove it.

And today, we face a new wave of this old evil. Here in the United States, the share of left-wing terrorist attacks and plots has risen to levels not seen in decades. In Germany, far-left violence has jumped by more than 40 percent in just the last year alone. In Greece, more than 80 percent of radical violence is now driven by far-left and anarchist actors. These are not abstract statistics.

Americans have seen what those numbers mean — an all-out assault on our immigration officers, sniper attacks, explosives, armed ambushes. A transgender shooter opening fire on Catholic elementary school students as they pray, his gun marked with slogans like, “Where is your God now?” A health care executive executed in cold blood in the streets. Multiple assassination attempts on a sitting president. And the murder of the greatest conservative activist of a generation, a man who happened also to be a husband and the father of two young children, shot and killed while speaking to a crowd of students.

This is a distinctive and unique evil. It has always been driven by a hatred above all else, a hatred for civilisation itself. It is a revolt of the worst against the best, a revolt of the weak and the cowardly against the strong and the good. It is perpetrated by those who cannot build, who cannot create, who cannot achieve great things, and take their revenge upon the world for their own inadequacy by seeking to destroy those who can. This is what radical leftism is. It may wear various different slogans and ideologies across place and time. They can call themselves anti-capitalist or anti-imperialist or communist or anarchist or Marxist. But the fundamental character is always the same. It’s always the same.

It is a poisonous resentment cloaked in the language of equality and justice and liberation, an overwhelming need to tear down what greater men have built, to wreck what is beautiful and what is right on behalf of people who are only filled with ugliness and have nothing else to offer the world. Through violence and through terror, they once again seek to impose their ugliness on all of us. The old dogma was wrong. The old dogma was wrong; none of this is driven by idealism. It is not utopian. In fact, it is the opposite.

One of the criticisms you sometimes hear of communism, for example, is that it sounds good in theory, but it never works in practice. That’s actually not true. Communism does not sound good in theory. The world it envisions for all of us is small, flat, grey, levelled of all exception, drained of all that is good and noble in the human soul. The world it envisions is a world without courage, a world without creativity or ambition, a world without heroes or glory or great causes to strive towards, without — a world without miracles, without myths, without men who rise above the rest to do incredible and extraordinary things. And the world communism envisions is a world without God.

For these architects of revolutionary violence, the towering achievement of our civilisation — for them it’s an unbearable humiliation, a reminder of what they cannot do and a reminder of what they cannot be. So they choose instead to destroy. They attack pipelines; they attack railroads; they attack power grids and laboratories, the physical embodied symbols of power and invention and achievement. This is the nature of the terrorism we face today. They despise the West because the West is great.

This is an international conference because we are facing an international — we are facing a transnational threat. These are not distinct and isolated cells. They are interconnected networks. They do not recognise our borders. They do not believe, in fact, in the nation state itself. They coordinate, they communicate, they travel, they train, and they act together, sharing the same infrastructure, sharing the same enemies, sharing the same mission. Antifa militants and their comrades travel from across Europe and to the Americas to participate in each other’s attacks, to funnel propaganda and training materials and target information through shared encrypted channels, moving through underground networks of safe houses and finance, and sustain their operations through transnational funds.

And they work alongside hostile foreign states that share their mission, like Iraq’s — Iranian proxy networks who are increasingly intimately tied to leftist militant groups around the world. The Cuban regime’s sprawling intelligence and ideological network helped to build the far-left in our country and in our hemisphere, and it remains inextricably linked to the far-left groups and movements across and beyond the West.

Today’s far-left terrorists can raise money in one country; they can host their communications in a second country; they can receive training in a third country; they can recruit militants in a fourth country, and then together strike a target in a fifth country. And so, we have no choice but to confront this menace together. We will either cooperate across our borders or the terrorists will continue to exploit the gaps between them.

Under 25 år har begreppet kontraterrorism — åtminstone i Väst — först och främst inneburit kampen mot radikal islamistisk extremism. Och det finns en mycket tydlig anledning till det. Den 11 september år 2001 mördade 19 män 3 000 människor här i mitt land. Därefter slog samma fiende till mot Europa, genom att mörda nästan 200 pendlare ombord på tåg i Madrid år 2004 och ytterligare 52 personer ombord på Londons bussar och tunnelbana året därpå. Hela strukturen för västerländsk kontraterrorism byggdes om från grunden kring denna enda traumatiska händelse.

Det var begripligt vid den tiden. Vårt jobb var att hålla vårt folk säkert, och terrorismens område, hotet från global jihad, var det främsta hotet mot deras säkerhet. Och därför satte vi igång och skapade en global koalition, där vi arbetade med många av de vänner som finns representerade här i detta rum idag. Och vi förstörde ISIS-kalifatet; vi dödade al-Baghdadi, och al-Zawahiri, och bin Laden. Och vi byggde underrättelse- och brottsbekämpningssystem som kunde förutse och stoppa attacker innan allmänheten ens fick höra talas om dem. Varje land som är representerat här idag har någon gång avvärjt ett terrorhot som härrörde från denna källa.

Jihadistiska attacker och planer i USA har minskat med två tredjedelar sedan ISIS nådde sin topp. Antalet människor som dödats av jihadistisk terrorism i Europa minskade med ungefär 97 procent från år 2015 till år 2024. Med andra ord har vår kontraterrorismstrategi i mycket stor utsträckning fungerat. Hotet har naturligtvis inte försvunnit. Det kommer att fortsätta existera, särskilt så länge vi tolererar immigrationssystem som importerar dessa hot direkt till våra respektive hemländer. Men detta hot har kraftigt minskat. Världen ser mycket annorlunda ut idag på grund av detta.

Under alldeles för lång tid har dock vår kontraterrorismdoktrin haft en blind fläck — en blind fläck när det gäller extremistiskt våld från den politiska vänstern. Än idag behandlas själva idén att terrorism från den radikala vänstern skulle kunna vara ett allvarligt hot som en högerextrem vanföreställning, eller ännu värre, som en farlig fascistisk konspiration. Det behandlas på detta sätt av många inom pressen, av många inom akademin och våra universitet, och av många av våra traditionella institutioner. Ni kommer utan tvekan att se denna dogm dyka upp i bevakningen av just denna konferens. Trots den tydliga och obestridliga verkligheten, trots de objektiva siffrorna och statistiken, trots det faktum att det i detta rum idag finns representanter från hela det politiska spektrumet, kommer vi att höra detta organiserade — att denna typ av organiserat våld och terror kommer att avfärdas. Det kommer att avfärdas som en partisk påhittad berättelse.

En hel industri växte fram i våra länder kring studiet av extremism. Vi har tankesmedjor och stipendieprogram och tidskrifter och konsultföretag, med den outtalade förståelsen bland dem att den enda typen av politiskt våld som var ett verkligt hot mot vårt system — jag ber om ursäkt — att endast en typ av politiskt våld var ett verkligt hot mot systemet. En bomb placerad av en nynazistisk grupp var en ondskefull och mordisk handling av ondska. Det är det. Men en bomb placerad av en marxistisk revolutionär — ja, det är bara ett tragiskt överdrivet uttryck för idealism. Kanske var dess metoder felriktade eller överdrivna, men dess mål var dygdiga och rättvisa. Det är innebörden i hur de behandlar det.

I åratal var denna extraordinära ideologiska fördom inbäddad i sättet vi talade om politiskt våld och extremism. Den upprepades gång på gång, tills den accepterades som den neutrala och objektiva utgångspunkten, så djupt rotad — så djupt rotad i den allmänna etablerade uppfattningen att den kom att betraktas som ett opolitiskt faktum. Det är anledningen till varför så många människor i maktpositioner här i mitt land upprepade gånger har avfärdat våldshandlingar och till och med terrorism som legitima former av politiskt uttryck så länge de tjänade en vänsterorienterad sak.

Det är därför som under de så kallade George Floyd — så kallade George Floyd — upploppen sommaren 2020, när kriminella och extremister brände och plundrade sig genom Amerikas stora städer och nästan förde landet på knä, vägrade stadsstyrelser över hela landet helt enkelt att åtala de personer som utförde dessa vålds- och terrorhandlingar. Det är anledningen till den nu ökända bilden — och ni minns alla denna — av en nyhetsankare från en mycket framstående byrå — ett nyhetsankare som stod i ett område uppslukat av lågor; samtidigt stod det i textremsan längst ner att protesterna huvudsakligen var fredliga. Detta var något värre än en dubbelmoral. Vänstervåld ursäktades inte bara; det behandlades som heligt, som en skyddad klass i sig själv. Den eran måste ta slut.

Koalitionen i detta rum idag inkluderar politiska ledare och experter samt tjänstemän inom brottsbekämpning från mer än 60 länder över hela världen. Ni har kommit hit från en bred variation av regeringar, partier och politiska övertygelser. Vissa av era regeringar och vår regering är offentligt oense. Ibland är vi skarpt oense om handel, om energi, om immigration. Ni kom inte hit idag för att ni har blivit övertygade om varje enskild aspekt av den amerikanska världsbilden.

Ni kom hit — ni är här — eftersom en 72-årig kvinna för två veckor sedan brändes på över 80 procent av sin kropp i sitt eget hem i Grekland, och hon dog, avrättad av en brandbomb eftersom hennes dotter vågade kandidera till ett politiskt ämbete. Ni är här idag eftersom ljuset slocknade i Berlin under fem dagar denna vinter, den längsta strömavbrottet i staden sedan andra världskriget, utlöst av en attack som lämnade tiotusentals hushåll utan elektricitet i den bitande kylan och som ledde till att en 83-årig kvinna dog.

Ni är här och ni kom hit eftersom en 23-årig fransman en månad efter det Berlinavbrottet avled till följd av traumatiska hjärnskador, misshandlad till döds på gatorna i Lyon av en grupp våldsamma extremister från den radikala vänstern. Ni är här eftersom era politiska ledare attackeras och knivhuggs och skjuts på era gator, eftersom era företag har bombats, eftersom era järnvägar har saboterats, eftersom era poliser har blivit misshandlade och brända. Ni är här eftersom detta är verkligt, och det blir värre, och det kan inte längre förnekas, och det kan inte längre ignoreras, eftersom det är dags att krossa denna ondska för alltid.

Det enkla faktumet är att inget av detta som jag just har beskrivit är nytt. Politisk terrorism från den radikala vänstern är inte en nutida, modern nyhet. Det är inte en påhittad berättelse skapad av konservativa politiker. Under större delen av den moderna eran var den faktiskt den dominerande formen av politiskt våld. Alla våra vänner här från nationerna på det västra halvklotet minns — minns årtiondena av kidnappningar och bombdåd och mord och avrättningar, den våldsamma terrorn från Tupamaros, från Montoneros, från FARC, från ELN. Ni minns den omänskliga brutaliteten hos Perus Lysande stig, de maoistiska fanatikerna som massakrerade Perus bondebyar, genom att hugga ihjäl gravida kvinnor och nyfödda spädbarn med yxor och machetes. Ni minns de tiotusentals marxistiska gerillakrigare som tränades för att döda i Castros terroristläger.

Alla ni här från Europa minns. Ni minns maskingevärsmassakrerna utförda av Italiens Röda brigader, som höll den femfaldige premiärministern fången i 55 dagar innan de utsatte honom för en revolutionär, så kallad ”folkets rättegång” och avrättade honom år 1978. Ni minns Röda armé-fraktionens nästan tre decennier långa kampanj av bombningar, kidnappningar och mord i Tyskland, där de mördade dussintals människor och skadade hundratals fler. Ni minns organisationen 17 november i Grekland, de marxistiska extremister som terroriserade Aten i mer än ett kvarts sekel, inklusive, för övrigt, att de sköt ihjäl min nations CIA-chef på plats utanför hans hem framför hans hustru medan de var på väg hem från en julfest.

Och här i Amerika minns vi. Vi minns samma regeringstid av dödlig terror, rättfärdigad av samma slagord, motiverad av samma onda idéer. Vi minns Weather Underground, som bombade Pentagon, som bombade utrikesdepartementet och bombade Kapitolium. Vi minns Black Liberation Army, som genomförde väpnade rån och avrättade poliser på nära håll. Vi minns Symbionese Liberation Army, som sköt en chef för en offentlig skola till döds med cyanidfyllda hålspetskulor. Under en 18-månadersperiod mellan 1971 och 1972 räknade FBI omkring 2 500 bombdåd på amerikansk mark, en takt på nästan fem om dagen. Den överväldigande delen av det våldet kom från vänsterextremister. Mellan 1970 och 1980 kom 93 procent av terroristattackerna i väst från den radikala extremvänstern.

Det här är siffror som skulle chockera de flesta amerikaner idag eftersom vi har fått lära oss att tro att den här typen av politiskt våld helt enkelt inte existerar eller att det överdrivs. Men det existerar, och vi underskattar det faktiskt, och våra nationer bär ärren som bevisar det.

Och idag möter vi en ny våg av denna gamla ondska. Här i USA har andelen vänsterextrema terroristattacker och planer stigit till nivåer som inte har setts på årtionden. I Tyskland har vänsterextremt våld ökat med mer än 40 procent bara under det senaste året. I Grekland drivs nu mer än 80 procent av det radikala våldet av vänsterextrema och anarkistiska aktörer. Detta är inte abstrakt statistik.

Amerikaner har sett vad dessa siffror innebär — ett fullskaligt angrepp på våra immigrationsmyndigheter, krypskyttar, sprängämnen, väpnade bakhåll. En transperson som öppnar eld mot katolska grundskoleelever medan de ber, med sitt vapen märkt med slagord som: ”Var är din Gud nu?” En sjukvårdschef som avrättas kallblodigt på gatorna. Flera mordförsök mot en sittande president. Och mordet på den största konservativa aktivisten i en generation, en man som också råkade vara make och far till två små barn, skjuten och dödad medan han talade till en grupp studenter.

Detta är en särskild och unik ondska. Den har alltid drivits av ett hat framför allt annat, ett hat mot själva civilisationen. Det är ett uppror av de sämsta mot de bästa, ett uppror av de svaga och de fega mot de starka och de goda. Det utförs av dem som inte kan bygga, som inte kan skapa, som inte kan åstadkomma stora saker, och som tar sin hämnd på världen för sin egen otillräcklighet genom att försöka förstöra dem som kan. Detta är vad radikal vänsterism är. Den kan bära olika slagord och ideologier på olika platser och under olika tider. De kan kalla sig antikapitalister eller antiimperialister eller kommunister eller anarkister eller marxister. Men den grundläggande karaktären är alltid densamma. Den är alltid densamma.

Det är en giftig bitterhet förklädd i språket om jämlikhet och rättvisa och befrielse, ett överväldigande behov av att riva ner det som större män har byggt, att förstöra det som är vackert och det som är rätt till förmån för människor som endast är fyllda av fulhet och inte har något annat att erbjuda världen. Genom våld och genom terror söker de återigen att påtvinga oss alla sin fulhet. Den gamla dogmen var fel. Den gamla dogmen var fel; inget av detta drivs av idealism. Det är inte utopiskt. Faktum är att det är motsatsen.

En av de kritiker man ibland hör av kommunism, till exempel, är att det låter bra i teorin, men att det aldrig fungerar i praktiken. Det är faktiskt inte sant. Kommunism låter inte bra i teorin. Den värld som den föreställer sig för oss alla är liten, platt, grå, utjämnad från alla undantag, tömd på allt som är gott och ädelt i människans själ. Den värld den föreställer sig är en värld utan mod, en värld utan kreativitet eller ambition, en värld utan hjältar eller ära eller stora mål att sträva mot, utan — en värld utan mirakel, utan myter, utan människor som reser sig över resten för att göra otroliga och extraordinära saker. Och världen som kommunismen föreställer sig är en värld utan Gud.

För dessa arkitekter bakom revolutionärt våld är den högsta bedriften i vår civilisation — för dem är den en outhärdlig förödmjukelse, en påminnelse om vad de inte kan göra och en påminnelse om vad de inte kan vara. Så de väljer istället att förstöra. De attackerar rörledningar; de attackerar järnvägar; de attackerar elnät och laboratorier, de fysiska förkroppsligade symbolerna för makt och uppfinning och prestation. Detta är karaktären hos den terrorism vi möter idag. De föraktar väst eftersom Väst är stort.

Detta är en internationell konferens eftersom vi står inför ett internationellt — vi står inför ett gränsöverskridande hot. Detta är inte separata och isolerade celler. Det är sammankopplade nätverk. De erkänner inte våra gränser. De tror faktiskt inte på nationalstaten själv. De samordnar, de kommunicerar, de reser, de tränar och de agerar tillsammans, genom att dela samma infrastruktur, dela samma fiender, dela samma uppdrag. Antifa-militanter och deras kamrater reser från hela Europa och till Amerika för att delta i varandras attacker, för att sprida propaganda och utbildningsmaterial och målinformation genom gemensamma krypterade kanaler, genom underjordiska nätverk av säkra hus och finansiering, och upprätthålla sina verksamheter genom transnationella medel.

Och de arbetar tillsammans med fientliga utländska stater som delar deras uppdrag, såsom Iraks — iranska proxynätverk som i allt högre grad är nära knutna till vänstermilitära grupper runt om i världen. Den kubanska regimens omfattande underrättelse- och ideologiska nätverk hjälpte till att bygga upp den radikala vänstern i vårt land och på vårt halvklot, och det förblir oupplösligt kopplat till de vänsterextrema grupperna och rörelserna i och bortom västvärlden.

Dagens vänsterextrema terrorister kan samla in pengar i ett land; de kan ha sin kommunikation i ett andra land; de kan få utbildning i ett tredje land; de kan rekrytera militanter i ett fjärde land, och sedan tillsammans slå till mot ett mål i ett femte land. Och därför har vi inget annat val än att tillsammans konfrontera detta hot. Antingen samarbetar vi över våra gränser eller så kommer terroristerna att fortsätta utnyttja luckorna mellan dem.