Guy Millière 
Den franska regeringen ska enligt uppgift ha ”tagits på sängen” när studenterna började göra uppror för ungefär två veckor sedan. Många européer ser hur islamiseringen vinner mark i deras länder och får stöd från marxister: båda sidor tror att den andra sidan kommer att föra den till makten. De ser att deras ledare inte gör något för att åtgärda en situation som blivit allt mer alarmerande. Bild: Kommunalanställda städar upp runt Marcel Sembat-gymnasiet i Rouen, Frankrike, den 1 oktober 2026, efter att det satts i brand av upploppsmakare. (Foto av Guillaume Saligot/AFP via Getty Images)
”Vem såg inte det här komma? Åh ja … politikerna”, konstaterade ”The Great Gats” på X.
Den franska regeringen blev enligt uppgift ”överraskad” när eleverna började göra uppror för ungefär två veckor sedan för att protestera mot förhållandena – överfulla klasser, förfallna byggnader, ohyra och råttor, brist på uppvärmning och luftkonditionering samt lärarbrist – i sina skolor.
”Men”, skriver den amerikanske journalisten Michael Shellenberger, ”de franska skolorna har idag mer pengar per elev än någonsin tidigare… Den franska regeringen spenderar 4,5 % av bruttonationalprodukten på utbildningsinstitutioner, och Tyskland spenderar 3,7 %.
De våldsamma upploppen, som började på Île-de-France i Paris och spred sig över hela landet, verkar enligt utredningar ha anstiftats av det franska politiska partiet La France Insoumise (Det oböjda Frankrike) under ledning av Jean-Luc Mélenchon, en kandidat från extremvänstern i det franska presidentvalet som är planerat till våren 2027. La France Insoumise förnekar anklagelserna; enligt Shellenberger visar dock ”bevisen tydligt att La France Insoumise (LFI) … anstiftade och ledde protesterna.”
”I protesterna var ’från början valda företrädare för La France Insoumise och kollektiv från extremvänstern inblandade’”, berättade en anonym säkerhetstjänsteman för Le Point. En sammanfattning av premiärministerns krismöte den 1 oktober, som lämnades till Reuters av en person i hans närhet, beskrev rörelsen som ’en operation organiserad av LFI (La France Insoumise) och dess ombud på extremvänsterkanten’ enligt underrättelsetjänsternas ’gemensamma bedömning’….
”’Föräldrar, aktivister från Insoumis [partiet], mobilisera er för att ställa er emellan och motverka polisens brutalitet’, sade Mélenchon och skyllde våldet på polisen, inte på eleverna….
”I Marseille tvingade hundratals ungdomar brandmännen att fly från sin brandbil utanför en gymnasieskola och satte sedan eld på den. I Paris jagade omkring tio demonstranter en polisaspirant, kastade henne till marken och sparkade henne medan de skrek ’Döda henne!…’
”’Vi är inte helt säkra på att de ens är gymnasieelever själva’, sade den franske justitieministern om de gripna…’”
”Den franska vänstern har fört krig mot skolorna samtidigt som den byggt upp en allians med islamistiska ledare som hoppas kunna omvandla dem radikalt. För båda börjar kampen med skolorna. ’Det är uppenbart att religiösa och politisk-religiösa organisationer ’bearbetar’ dessa elever, ibland redan från grundskolan, liksom deras familjer, deras sociala miljö och deras grannskap, och vissa försöker vända dem mot skolan’, stod det i utbildningsministeriets inspektionsrapport från juni 2004 om religion i skolorna.
”Det som förenar islamisterna och den revolutionära vänstern är deras avsikt att riva ner den västerländska civilisationen. Det franska inrikesministeriets rapport från maj 2025 om Muslimska brödraskapet beskrev rörelsens projekt i Frankrike som ’en lång process av politisk erövring’ med ’systematiska prioriterade satsningar på lokal nivå’.
”Barn till muslimska invandrare är ofta mer radikala än sina föräldrar. ’Det handlar först och främst om en generationsuppror’, skrev Olivier Roy, en fransk islamforskare, 2015 om franska jihadister….”
”LFI uppvaktar öppet muslimska väljare, och en parlamentarisk utredning konstaterade att detta gjorde partiet till en måltavla för islamistiska nätverk….
”’LFI:s satsning på en klientelistisk strategi gentemot den muslimska väljarkåren kan ha gjort denna rörelse till ett särskilt mål’, sade Matthieu Bloch, föredragande för en utredning i Nationalförsamlingen om partier och islamistiska nätverk, i december 2025…
”Opinionsundersökningarna ’visar alla att [Mélenchon] förlorar massivt i en andra omgång mot Le Pen’, konstaterade BBC.”
Hittills har omkring 2 000 studenter gripits och mer än 1 000 skolor drabbats. Våldet har bland annat inneburit att ”skolor satts i brand och lärare misshandlats och överhällts med bensin.”
Frankrikes president Emmanuel Macron, som avtjänar sin andra mandatperiod och inte kan ställa upp igen, avslutar sitt presidentskap mitt i ett utbrett missnöje bland allmänheten. Enligt en färsk opinionsundersökning stöder endast 21 % hans politik, även om siffran har stigit från 19 % för några månader sedan.
Macrons siffror är inte överraskande. Han har upprepade gånger visat förakt för de fattigaste i det franska samhället.
Några veckor in i sin första mandatperiod, som inleddes i maj 2017, talade han om ”de som lyckats” och ”de som är ingenting”. Mindre än ett och ett halvt år senare, i november 2018, höjde han – med hänvisning till den av människan orsakade klimatförändringen – Frankrikes redan skyhöga bensinskatter, ett beslut som omedelbart utlöste ”Gula västarna”-rörelsen, då tusentals franska medborgare hävdade att de inte längre hade råd med varken bränsle för att ta sig till arbetet eller mat till sina familjer. Macron svarade att även om vissa människor kanske hade ekonomiska svårigheter, måste han ta hand om något viktigare: ”risken att stå inför världens undergång”.
Gula västar-rörelsen varade i över ett år – och avtog först i januari 2020 i och med utbrottet av covid-19-pandemin. Under hela tiden förblev Macron föraktfull och bemötte de icke-våldsamma demonstranternas klagomål med polisiära ingripanden som ledde till dödsfall och lemlästningar. Samtidigt tillät han vänsteragitatorer som hade infiltrerat rörelsen att utlösa upplopp och begå mordbrand utan att be polisen ingripa. Många i Frankrike såg att Macron kunde vara skoningslös mot människor som uttryckte sin nöd, men överseende mot brottslingar så länge de tillhörde hans politiska läger.
Under pandemin införde Macron några av de mest auktoritära åtgärderna i Europa. Fransmännen beordrades att stanna inomhus och endast lämna sina hem en timme om dagen – inom en radie av en halv mile – förutsatt att de fyllde i ett formulär med namn, adress och avgångstid. Polisen, som var allestädes närvarande, grep tusentals och utdömde höga böter enbart för att de vågade sig något längre än det tillåtna avståndet eller stannade kvar lite längre än en timme. Alla samtal utomhus var strängt förbjudna.
Macron-åren präglades dessutom av en djupgående ekonomisk nedgång i Frankrike och en kraftig försämring av levnadsstandarden. Under det senaste decenniet har Frankrikes förmögenhet per capita sjunket under EU-genomsnittet och ligger nu efter Cyperns. För tio år sedan, 2016, låg Frankrikes BNP per capita på 23:e plats globalt; idag ligger den på 33:e plats. Arbetslösheten, som nu ligger på 8,3 %, ökar. För personer i åldern 15–24 år är den extremt hög, 21,1 procent.
Avindustrialiseringen fortsätter i full fart. Straffande regleringar har lett till att fabriker har stängt. De ersätts inte av andra företag utan av ett alltmer kostsamt välfärdssystem, som nu står för mer än 40 % av de totala offentliga utgifterna. År 2025 steg fattigdomsandelen i Frankrike till 15,4 %, vilket motsvarar 9,8 miljoner människor som lever på mindre än 60 % av den nationella medianinkomsten och som varje månad kämpar för att bara kunna tillgodose sina grundläggande behov.
Samtidigt har flera franska regeringar i rad ökat utgifterna utan återhållsamhet. Medan BNP-tillväxten i Frankrike från 2016 till 2026 uppgick till totalt 13,17 %, var ökningen av de offentliga utgifterna under samma period 35,6 %. Denna enorma skillnad innebär att regeringen fortsätter att spendera betydligt mer än vad den tar in i intäkter. Statsskulden, som har vuxit kontinuerligt, nådde 117,5 % av BNP i januari 2026 och kommer att nå 119,3 % vid årets slut. Räntebetalningarna på skulden har slukat en allt större andel av landets årliga budget och överstiger nu, precis som i USA, försvarsbudgeten. Skillnaden är att USA kanske fortfarande kan växa sig ur ett sådant hål – 40 biljoner dollar, med räntor på 7,1 miljarder dollar per dag – medan Frankrike, krossat av överreglering, inte kan det.
På en annan front har Macron, trots att han 2020 fördömde ”islamistisk separatism”, inte gjort något för att förhindra, eller ens bromsa, den islamistiska erövringen av Frankrike. I ett decennium har den fullskaliga islamiseringen av landet rasat fram. Miljontals människor från den muslimska världen har bosatt sig i Frankrike, både lagligt och olagligt. Runt 2016 uppgick det ungefärliga antalet muslimska medborgare och utländska muslimer som bodde i Frankrike till 5,7 miljoner (8,8 %); nu uppskattas det officiellt till möjligen 7 miljoner av en befolkning på ungefär 67 miljoner, men de verkliga siffrorna är utan tvekan högre. De flesta muslimer i Frankrike assimilerar sig inte, och en växande andel – ungefär 38 % – sätter islamisk sharialag över republikens lagar (siffran är högre bland muslimer i åldern 15–24 år: 57 %).
Lagarna mot olaglig invandring tillämpas inte. Varje år utvisas endast 7 % av de olagliga invandrare i Frankrike som av polisen har ålagts att lämna landet – genom OQTF (skyldighet att lämna franskt territorium). Denna slapphet innebär att mer än 93 % stannar kvar i landet. Många är brottslingar. Några av de mest avskyvärda morden i Frankrike under Macrons år har begåtts av illegala invandrare som ignorerat sitt OQTF. Lola Daviet, 12 år, våldtogs, torterades och mördades till exempel i en lägenhet i Paris av en algerisk tjuv och tillfällig prostituerad, Dahbia Benkired. Den 21 augusti 2022 hade Benkired gripits, fått ett OQTF utfärdat och sedan släppts fri. Två månader senare, den 14 oktober, mördade hon barnet.
No-go-zoner, där radikala imamer och muslimska gäng härskar, har ökat i antal sedan 2016. De förekommer nu i förorterna till Frankrikes större städer. Muslimska gängmedlemmar genomför räder och plundrar flera gånger om året, särskilt när det är en fotbollsmatch med ett franskt lag, och nyligen under VM 2025. Polisen har order om att ingripa endast i minimal utsträckning. Om de skadar eller dödar en muslimsk brottsling har de sett att deras karriärer och liv kan förstöras. Den 27 juni 2023 vägrade Nahel Merzouk, en ung muslimsk brottsling, att lyda en polis, som då av misstag sköt honom. Upplopp, som bröt ut över hela landet, började först lugna sig när polismannen, Florian M., placerades i häkte och åtalades för mord av första graden. Han riskerar nu upp till 20 års fängelse.
”Högerorienterad” antisemitism har i stort sett försvunnit och ersatts av en exceptionellt giftig islamisk och vänsterorienterad antisemitism.
Efter Hamas massaker i Israel den 7 oktober 2023 organiserades islamistiska och vänsterorienterade protester till stöd för Hamas och det ”palestinska motståndet” inom några dagar. La France Insoumise beskrev massakern den 7 oktober som en ”beväpnad offensiv av palestinska styrkor” utan att någonsin nämna att Hamas är en terroriströrelse. En av ledarna för LFI, Rima Hassan, en fransk medborgare, definierar sig själv som ”fransk-palestinsk”, inte fransk. Hon anklagar ständigt och felaktigt Israel för ”folkmord” och hävdar att ”Hamas handlingar är legitima”.
Den massiva vågen av antisemitiska övergrepp, hot och förolämpningar har pågått fram till idag.
Under de senaste åren har Macron också i allt högre grad riktat in sig på yttrandefriheten och använt sig av Arcom – en institution som han inrättade 2022 för att reglera och kontrollera franska audiovisuella medier – för att göra detta. År 2025 stängde Arcom tv-kanalen C8: den angivna anledningen var ”brist på pluralism” och att alltför många konservativa hade bjudits in som gäster. Den 15 juni 2026 mottog en annan tv-kanal, CNews, en formell anmärkning från Arcom, där man likaså anklagade kanalen för ”brist på pluralism”. CNews kan snart tvingas stänga ner också. Det är den sista stora tv-kanalen i Frankrike som fortfarande bjuder in högerorienterade kommentatorer som andra kanaler inte längre bjuder in. CNews bötfälldes två gånger under 2026: en gång för att en gäst hävdade att den antropogena globala uppvärmningen inte existerar; en annan gång för att en gäst hävdade att ”historien visar att islam fortfarande är en erövringsreligion”.
I december 2025 begärde Frankrike att två kommentatorer – Jacques Baud och Xavier Moreau – skulle sanktioneras av Europeiska unionen för sina ”proryska uttalanden”. Deras bankkonton och tillgångar inom EU frystes, och deras kreditkort spärrades. De får inte längre resa inom EU. All ekonomisk hjälp som någon ger dem skulle bli föremål för sanktioner. Dessa åtgärder är utomrättsliga, men det finns ingen möjlighet till överklagande eller rättslig prövning.
I maj 2024 förlorade Macrons politiska parti, Renaissance, valet till Europaparlamentet. Medan Frankrikes största högerparti, Rassemblement National (Nationella samlingen), fick 31,37 % av rösterna, fick Macrons parti endast 14,6 %. Han uttryckte sig ilsket om resultatet, upplöste Nationalförsamlingen och utlyste nyval till nationalförsamlingen. I den första omgången fick National Rally mer än 33 % av rösterna och var på väg att vinna en majoritet av mandaten i den andra omgången. Macron bildade snabbt en allians med alla andra politiska partier i syfte att besegra National Rally. Han talade om en ”republikansk front” och antydde att National Rally utgör ett hot mot republiken. Väljare som stödde kandidater från mitten eller den moderata högern uppmanades att rösta på en vänsterkandidat om den kandidaten hade bäst chans att vinna. Väljare som stödde vänsterkandidater uppmanades att rösta på en kandidat från mitten eller den moderata högern av samma skäl. Resultatet blev att Nationella samlingen säkrade den största andelen röster, men partierna i den ”republikanska fronten” fick flest mandat i Nationalförsamlingen, som splittrades i flera partier, av vilka inget kunde bilda en sammanhängande majoritet. Sedan dess har landet haft flera maktlösa regeringar, och inga viktiga beslut har kunnat fattas. Macron gjorde landet ostyrbart.
Macron kanske vill ha en efterträdare som skulle fortsätta hans program, sådana de nu är, men det verkar inte vara på väg att hända. Marine Le Pen leder för första gången i sin politiska karriär i opinionsundersökningarna, vilket tyder på att hon skulle kunna vinna 2027. Övriga kandidater tillhör partier som nu förknippas med den katastrof som Frankrike har störtat in i.
Le Pen blev till och med åtalad för att påstås ha tillåtit parlamentariska assistenter till ledamöter i Europaparlamentet (MEP:er) från hennes parti att arbeta i Paris för de MEP:er som anställt dem. När den centristiske kandidaten François Bayrou och den vänsterorienterade Jean-Luc Mélenchon anklagades för samma brott, lades åtalet mot båda ner. Men inte för Le Pen. Den 31 mars 2025 dömdes hon till fyra års fängelse och ett femårigt förbud mot att inneha offentliga ämbeten, förmodligen för att hindra henne från att ställa upp som kandidat.
Efter att hon överklagat domen, den 7 juli 2026, minskades hennes straff till tre års fängelse – varav ett år skulle avtjänas i husarrest med elektronisk fotboja – och ett 45-månaders förbud mot att inneha offentliga ämbeten, varav 30 månader var villkorliga. Den nya domen gör det möjligt för henne att ställa upp i valet. Hon har överklagat till Frankrikes högsta domstol och verkställigheten av domen har skjutits upp. Hon kommer inte att behöva bära övervakningssändaren under valkampanjen. Domstolen ska avgöra hennes överklagande före valet och kan komma att ändra sitt beslut. Le Pen skulle då vara tvungen att bära övervakningssändaren under de sista dagarna av sin kampanj och, om hon skulle bli vald, i Élyséepalatset när hon tillträder sitt ämbete.
Alla hennes juridiska problem verkar dock inte ha haft någon inverkan på hennes väljare, som tycks inse att rättsväsendet i Frankrike nu har politiserats.
Om Le Pen väljs till president i vår kommer chockvågorna att kännas över hela Europa. Ett presidentskap under Le Pen skulle innebära en seger för ett politiskt parti som försvarar västerländska civilisationsvärden – ett parti som alla sittande ledare i Västeuropa – med undantag för Italiens Giorgia Meloni – försöker hindra från att komma till makten med alla medel som krävs.
Den ekonomiska, finansiella och sociala situation som Le Pen skulle ställas inför i händelse av en seger skulle vara svår. Alla tillgängliga uppgifter tyder på att Frankrike är nästan konkurs på nästan alla nivåer. En återhämtning kommer att bli ytterst komplex och svår.
De flesta ledare inom LFI har redan förklarat att de skulle vägra att acceptera en seger för Le Pen: om hon vinner skulle de uppmana till ett uppror. Flera politiska analytiker tror att det i ett sådant fall skulle kunna bryta ut omfattande upplopp med deltagande av vänstergrupper och islamistiska gäng över hela landet.
Flera andra franska politiker som försöker att underblåsa panik kommer att göra detta med allt större intensitet ända fram till valet. Det är inte alls säkert att dessa hinder skulle räcka för att besegra Le Pen.
En ny opinionsundersökning på uppdrag av den centerhögerinriktade Stiftelsen för politisk innovation visar att 78 % av väljarna anser att ”den franska livsstilen, dess traditioner och levnadsvanor är hotade”. Tillgängliga uppgifter tyder på att detta tyvärr stämmer. En annan ny opinionsundersökning visar att 85 % av väljarna anser att Frankrike är på nedgång. De har helt rätt. Frankrike befinner sig i en kraftig nedgång och en stor majoritet av fransmännen ser detta.
Situationen i Frankrike skiljer sig föga från den allmänna situationen på andra håll i Västeuropa. Den politik som förs i de flesta andra västeuropeiska länder skiljer sig inte i grunden från den som Macron har antagit – och leder till samma resultat.
Många andra européer är precis lika missnöjda med sina ledare som fransmännen. De ser alla den ekonomiska förstörelsen, den pågående islamiseringen av sina länder, hotet från Kina att underbjudna deras bilindustrier och den växande omöjligheten att diskutera vissa ämnen utan att demoniseras eller ställas inför rätta.
Många européer ser att islamiseringen vinner mark i sina länder och åtnjuter stöd från marxister: båda sidor tror att den andra sidan kommer att föra den till makten. De ser att deras ledare inte gör någonting för att åtgärda en situation som blivit allt mer alarmerande. De verkar föredra att deras västerländska civilisation skyddas och räddas.
Politiska partier i Västeuropa med program som ligger nära det som Le Pens Nationella samlingen står för, såsom Tysklands Alternative für Deutschland (AfD), vinner mark trots försök från makthavare och media att demonisera dem.
Den 6 september 2026, i ett delstatsval i tyska Sachsen-Anhalt, fick AfD 43,8 % av rösterna – dubbelt så mycket som fem år tidigare. I maj 2025 tillträdde den tyske förbundskanslern Friedrich Merz som ledare för en stor koalition, enad enbart av viljan att hejda AfD:s framfart. Hans koalition gjorde ingenting för att bekämpa Tysklands djupa industriella nedgång och den växande bristen på integration bland muslimer som bor i landet. Situationen är nu värre. Merz är för närvarande mer impopulär i Tyskland än Macron är i Frankrike (endast 14 % av tyskarna anser att han är värdig att inneha posten som förbundskansler). AfD är nu det mest populära partiet i hela Tyskland. En färsk opinionsundersökning visar att partiets stöd ligger på rekordhöga 30 %.
I Storbritannien vann Reformpartiet i maj 2026 många lokala och kommunala val och tillfogade både det regerande Labourpartiet och det konservativa partiet svåra nederlag. Färska opinionsundersökningar tyder på att om ett parlamentsval hölls idag skulle partiet säkra det största antalet mandat.
En politisk våg håller på att ta form i Västeuropa. De flesta kommentatorer i mainstreammedierna avfärdar den med beteckningen ”populistisk”.
”Det de kallar populism”, skrev Éric Zemmour, före detta kolumnist och ordförande för det högerorienterade partiet Reconquest, ”är ropet från människor som inte vill dö.”
Dr Guy Millière, professor vid universitetet i Paris, är författare till 27 böcker om Frankrike och Europa.
