Giulio Meotti 
– Våldet uppstår inte till följd av missnöje, utan av att man inte längre är rädd för polisen och rättsväsendet, säger Michel Houellebecq i en intervju med en spansk tidning om Europas förfall.
När stora folkmassor samlas i Frankrike ingår plundring numera som en del av programmet. I samband med ”Ja! Festival” i Bilbao säger Houellebecq bestämt:
”Det beror inte på missnöje, utan på att de inte längre fruktar polisen. Och framför allt inte rättsväsendet.”
Så beskriver Houellebecq ett samhälle där tröskeln för att utöva våld har sänkts och statens auktoritet förlorar sin avskräckande verkan. Han avfärdar förklaringen att sociala brister skulle vara orsaken till att människor plundrar.
I Frankfurt den 31 oktober inträffade också chockerande händelser. Nätet översvämmas av videoklipp som visar brutalt våld. Särskilt oroande är bilderna som publicerats av TikTok-kanalen ”Sehe ich anders”, som visar vad som hände i en Snipes-butik.
I videon ser man många utlänningar som plundrar en sportbutik. Enligt Die Welt: »Så här ser de ut, de som har rymt från djurparken.«
Det stämmer inte – djuren i djurparken är rädda för de beväpnade vakterna. Men vem kan vara rädd för en sådan ”rättvisa”?
El Koudri är ingen terrorist, slår den italienska åklagarmyndigheten fast om angriparen som plöjde sig igenom folkmassan i Modena, där han dödade en kvinna och skadade många andra. Som jag har sagt tidigare: Det är egentligen vi som är galna.
Och utredningsdomaren i Milano som har släppt Youssef Siher, skriver att han bara uttryckte ”former av protest” mot ”den sittande regeringens politik”, förutom att ”uppmana till ‘civil olydnad’».
Med sådana utredningsdomare behöver västvärlden inga försvarsadvokater (hade inte Siher varit muslim skulle han redan ha omfattats av den lagstiftning som gäller för terrorbrott, det kan ni vara säkra på).
Den engelske psykiatern Theodor Dalrymple, som bor i Frankrike, påpekar ett faktum:
«Under inga omständigheter spred sig oroligheterna 2005 till centrum av en storstad, eftersom upprorsmakarna fortfarande var rädda för upploppspolisen, som för övrigt idag har en hel del efterkommande till nordafrikanska invandrare i sina led. Men upploppsmakarna den 17 oktober har förlorat all rädsla för dem och har strömmat in i stadskärnorna.»
Den 31 oktober bombarderades polisen i Paris vid flera tillfällen med molotovcocktails.
”I stort sett fredligt”, bortsett från brandbomber och plundring.
Våld är inte något som stör protesterna, utan utgör tvärtom själva kärnan i dem. Den ”fredliga” delen fungerar bara som en täckmantel för upploppen.
Pascal Bruckner, en annan intellektuell med båda fötterna på jorden, skriver följande från Paris i Neue Zürcher Zeitung:
”Runt klockan 18, när jag gick ut för att handla, var gatorna förstörda: brinnande papperskorgar, utbrända mopeder och bänkar, upprivet asfalt, förkolnade bilar, förstörda och plundrade butiker. Grupper av ungdomar skrek av glädje medan de strömmade ut från Place de la République.
Under dagen växlade tre typer av demonstranter om att dyka upp: först studenter och gymnasieelever, därefter representanter för den yttre vänstern, disciplinerade och beslutsamma, redo att sätta eld på allt som symboliserade den ”borgerliga staten”, och slutligen plundrare från förorterna som hade kommit för att ägna sig åt ”shopping”.
De var inte Frantz Fanons ”jordens fördömda”, och inte heller förtryckta, utan giriga hyperkapitalister. De intog en gigantisk festmåltid, där skrämda butiksägare stod inför rasande upprorsmakare.
I alla städer upprepades samma apokalyptiska scener, men jämfört med tidigare upplopp fanns det en skillnad: överbelastningen och polisens nästan totala frånvaro. Klyftan mellan den idylliska bilden av Frankrike som odlas i presidentpalatset och verkligheten ute i landet är avgrundsdjup. I åratal har attackerna mot poliser ökat, även när de är utanför tjänst. Deras adresser publiceras på internet, de luras in i fällor för att bli misshandlade.
Skolchefer mottar mordhot, och polisen beslagtar tusentals stickvapen i skolorna. De sociala klyftorna är tydliga, liksom risken för omfattande bränder i vissa förorter.
Frankrike framstår som ett land i fullt förfall, besatt av tanken på att förvärra sin egen situation ännu mer. Vi har blivit så vana vid förstörelse, bränder och arbetsvägran att det har blivit normen. Vi är på väg mot ett smygande inbördeskrig som ännu inte har brutit ut öppet. ‘La Grande Nation’ imploderar.»
Marseilles borgmästare Benoît Payan har ett råd till invånarna: ”Se till att hålla er säkra”. Med andra ord måste folk stanna hemma.
Å nej, det är inget förbud – nej nej, det är mer subtilt: ”Det är för er egen skull”, som man säger på svammelaktigt politiskt språk.
Så var det i Marseille förra lördagen. Vem vågar egentligen gå ut ur huset?
Vi har Houellebecq, och så har vi en annan berömd författare, men som jag alltid har betraktat som en fullständig förlorare, nämligen Jonathan Littell, som skriver följande i Le Monde: ”Den franska polisen är brutal, Macron erbjuder bara förtryck, faran kommer från miliserna på den yttersta högerkanten”.
Jag anser däremot precis tvärtom, nämligen att polisen är modig, att Macron är svag och att faran kommer från dem som önskar västvärldens undergång.
Men om man ska tro författarna är molotovcocktails ofarliga, och vi borde låsa in oss i våra hem – åtminstone så länge de fortfarande är våra.
Som Ayaan Hirsi Ali säger: ”Säg farväl till Frankrike; det är slut.”
»De har förmågan att återställa ordningen, men väljer att låta bli. Rådhustorn rasar samman. Statyer skändas. Men uppenbarligen har inga moskéer blivit attackerade. Allt detta är för att blidka de organiserade grupperna från Muslimska brödraskapet, som nu mobiliseras mot franska medborgare.
De gör livet svårt och ibland omöjligt för laglydiga medborgare, men låter allt detta kaos fortsätta. Så det är något riktigt märkligt med dessa regeringar i Frankrike och i andra västländer».
Även Thane Rosenbaum är mycket hård i sin kritik:
”Okej, till slut blev det klart: Frankrike är slut. Njut av croissanterna medan de fortfarande är varma, och innan brandstiftarna bränner ner alla de pittoreska, men mycket brandfarliga boulangerie-pâtisserierna till aska. Landet står i lågor på grund av fanatismen från ytterkanterna, vilket de två senaste helgerna har visat, från en särskilt våldsam marxistisk-muslimsk allians.
Precis som i många andra västländer har stadskärnan i Frankrike gått under. Det som återstår är bara extremisternas nihilism, präglad av ”dödslängtan”, och en ohälsosam dos islamistiska hot. ”Kärlekens och ljusets stad” kommer snart att vara mest känd för sina plundringar. I två veckor har plundring och mordbrand varit de föredragna vapnen för en revolutionär rörelse bestående av studenter, fackföreningar och islamister.”
I Lyon sattes israeliska och amerikanska flaggor i brand.
Många hem har under tiden blivit övergivna.
Skådespelerskan Virginie Khalifa Hag följde händelserna i Paris med oro. Men för den 40-åriga stjärnan från den framgångsrika israeliska serien ”Fauda” var våldet något mer än bara oroande bilder av staden där hon är född och uppvuxen. Hennes mamma befann sig nämligen mitt i händelsernas centrum.
”Min mamma driver en butik i en liten gata nära Champs-Élysées”, berättar Khalifa Hag. ”Plötsligt dök det också upp ’Free Palestine’-flaggor.” Hennes mamma gömde sig inne i butiken tills hon lyckades ta sig ut i säkerhet. ”Hon gömde sig praktiskt taget i butiken, stängde den i tysthet och gick till en tunnelbanestation längre bort, bara för att undvika allt kaos med människor som förstörde, brände och krossade allt.”
För Khalifa Hag, som invandrade till Israel för tretton år sedan, har händelserna förstärkt en känsla som hon säger att hon har haft i åratal: Det Paris som hon minns från sin barndom finns inte längre.
”Det som händer i Frankrike är vansinnigt, men tecknen fanns redan där. Det här är inte det land jag växte upp i. Min far, som inte längre är bland oss, sa alltid till mig: ‘Vi växte upp i Algeriet. Vi är inte rädda.’ Men idag är judarna rädda. Paris brinner. Det är verkligen en intifada.”
Hon föddes i Paris av en far med algerisk bakgrund och en mor med polsk bakgrund. Till dem som är kvar har skådespelerskan ett råd som skiljer sig från det som gavs av borgmästaren i staden som erövrades av barbarerna: ”Var beredda att ge er av, för i Frankrike kommer ni inte längre att vara säkra.”
