Är Sverigedemokraternas plötsliga uppgörelse med etnisk svenskhet egentligen ett sätt att göra partiet rumsrent för Centerpartiet? Bakom den infekterade konflikten om svensk identitet kan ett betydligt större politiskt spel pågå – med Tidö 2.0 som möjlig slutstation.
Den ”breda mitten” visade sig vara relativt smal när allt kom omkring – Centerns Elisabeth Thand Ringqvist under tisdagen röstades ner som statsminister med siffrorna 324 nej-röster mot 25 ja-röster.
Ärligt talat hade väl ingen trott något annat, men omröstningen måste ju ske enligt reglerna. Även om det innebar att den centerpartistiska hallucinationen om ett regeringsunderlag sprack snabbare än en ballong i en kaktusodling.
Nu har talmannen gett sonderingsuppdraget till Ulf Kristersson – och nu kan det bli åka av.
Avskaffar sin USP
Visionen gällande hur vild turen kan bli, beror på kombinationen av konspirationsteori och livlig fantasi. Men det finns en faktor som kan påverka utgången av Kristerssons sondering: De senaste veckornas etno-konflikt inom Sverigedemokraterna har utspelas framför öppen ridå.
På den ena planhalvan har Sverige sett partiveteranen Mattias Karlsson, påläggskalven Henrik Vinge och Karlssons trogne megafon Carl Eos predika för så kallad kulturnationalism där ”den öppna svenskheten” innebär att den som följer lagarna och gillar Sverige är svensk. På den andra planhalvan har partiveteranen Richard Jomshof och uppskattningsvis nittio procent av sverigedemokraterna fortsatt att påpeka att ursprung faktiskt har betydelse och att svenskar även fortsatt bör få vara i majoritet i sitt eget land.
En högst rimlig ståndpunkt kan det tyckas – i alla fall för samer, kurder, perser, syrianer, assyrier, basker, somalier, aboriginer, judar och [fill in the blank] – men tydligen inte för svenskar. Mer har hur som helst inte krävts för att stämplas som vedervärdig extremist i de yttre träskmarkerna, och det av samma partiledning som har tillbringat 16 år i riksdagen tack vare att de, som enda parti, har företrätt Sverige och svenskarna.
Det Sverigedemokraterna gör nu, är att man avskaffar sin USP – sin Unique Selling Point.
På mindre än två månader har Sverigedemokraterna gått från att vilja ”göra Sverige till Sverige igen”, till att hävda att Sverige kan vara Sverige utan etniska svenskar och hota medlemmar som tycker annorlunda med uteslutning. Det är i bästa fall märkligt. I värsta fall suicidalt.
Centerns vision: Aktiebolaget Sverige
SD-striden har därför varit obegriplig, ur alla perspektiv utom ett: Centerpartiets röda linjer.
Centern betraktar i grund och botten Sverige som ett gigantiskt aktiebolag som producerar varor och tjänster. Vem som utför uppgiften är oväsentligt, så länge som produktionen och effektiviteten består. Det är en vision som bejakar öppna gränser, fri rörlighet och minimal reglering.
Men visionen förkastar samtidigt värnandet av nationalstaten Sverige och etniska svenskar – det vill säga just det som (tills nu) varit Sverigedemokraternas USP.
Trots att Centern har riksdagens mest borgerliga ekonomiska politik, har partiet därför valt att liera sig med de rödgröna – och det av en enda orsak: partiets gränslösa hat mot Sverigedemokraternas nationalism. De fina centerpartisterna samarbetar hellre med kommunister och miljötalibaner än med ”rasisterna” i SD.
I sak är det en smula märkligt, med tanke på att dagens Centerparti är gårdagens Bondeförbund – partiet som entusiastiskt samarbetade med nazismen från 1920-talet och fram till krigsslutet 1945.
Men vi lämnar det därhän.
Uppdrag: förvandla röda linjer till rosa
SD-hatet har gett upphov till Centerns ”röda linjer”. Och de röda linjerna hindrar Centern från att ansluta sig till Tidö, där partiets politik egentligen hör hemma. Och utan Centern, saknar Tidö majoritet i riksdagen.
Så vad göra?
Samtalen mellan partiledarna pågår – och alla vet vad som gäller: De röda linjerna måste suddas ut. Eller i varje fall göras något mer rosa och luddiga i kanten.
Enter trojkan Karlsson-Vinge-Eos och kulturnationalismen.
Genom att hävda att (svensk) etnicitet saknar betydelse, har Sverigedemokraterna i praktiken övertagit Centerns syn på Sverige och svenskarna. Genom att rasist- och extremiststämpla sina egna kärnväljare har Sverigedemokraterna övertagit Centerns lingo.
Är det så man vill hjälpa Elisabeth Thand Ringqvist att kunna närma sig Tidö utan att tappa ansiktet och utan att hamna i en gigantisk svek-debatt? Tja, det vore i alla fall en logisk förklaring till den nuvarande soppan – och resultatet lär vi i så fall få se inom kort.
Om SD:s angrepp på etnonationalism och ”rasister” är tillräckligt kraftfulla, kan Thand Ringqvist peka på att partiet nu gör upp med de värderingar som Centern inte kunnat acceptera. Om SD avstår från kraven på ministerposter till förmån för C, kan Centern motivera att man ansluter sig till Tidö. Om SD tar avstånd från sina kärnväljare, kan Centern blidka sina.
Självklart för att ”ta ansvar för Sverige”.
C hör hemma i Tidö
Majoriteten C-väljare kommer förmodligen inte att sörja skilsmässan från S/MP/V. Centern är ett i grunden borgerligt parti som hör hemma i Tidö-samarbetet. Det ”enda” man behöver övervinna är sitt SD-hat.
Och Sverigedemokraterna, då? Förmodligen räknar partiledningen med att väljarna kommer att förlåta de nuvarande utspelen om det är priset man betalar för att undvika Magdalena Andersson som statsminister. Ändamålen helgar som bekant medlen.
Det är dessutom fyra år kvar till nästa val, väljarnas minne är kort och som stödparti kan man få igenom (i alla fall delar av) sin politik.
Vågar vi hoppas på att det är detta spel som pågår bakom kulisserna?
Om så är fallet kan Sverige få ett Tidö 2.0.
Det är möjligen osannolikt, men långt ifrån omöjligt.
