Valrörelsen handlar om höger mot vänster. Men tänk om den verkliga skiljelinjen inte finns där alls? Trots åtta partier i riksdagen saknar Sverige ett konservativt alternativ. Oavsett vilken valsedel väljarna lägger i urnan leder vägen till slut tillbaka till samma politiska idévärld – socialdemokratin.

”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis likt förbannat i Hudiksvall.” Frasen är hämtad ur låten ”Pessimistkonsulten” av Ronny Eriksson och texten är ett klassiskt, norrländskt, ironiskt konstaterande av att livet sällan blir som man tänkt sig.

Men den skulle lika gärna kunna beskriva tillståndet inom svensk politik: Det spelar ingen roll vad man röstar på, man hamnar på något vis likt förbannat i socialdemokrati.

Nyss hemkommen från USA, och med sex veckor kvar till valdagen, tvingas jag ånyo konstatera att Sverige saknar ett konservativt parti.

Det finns ingen svensk motsvarighet till Republikanerna, inget parti att rösta på för den som förespråkar individuell frihet, begränsad statsmakt, fri marknadsekonomi, lag och ordning och traditionella värderingar.

Den arenan står öde och tom. Trots att vi idag har åtta partier representerade bland riksdagens 349 ledamöter.

Så vilka ideal står egentligen de svenska riksdagspartierna för?

Efter ett sekel av socialdemokratiskt styre, brutet av små inslag av (sann eller påstådd borgerlighet), har den svenska, politiska väven förvandlats till en ryamatta av röda toner. De skillnader som finns på den politiska skalan handlar mest om hur socialismen ska tolkas och praktiseras.

Visst finns det ytterligheter: Å ena sidan Vänsterpartiet som kämpar för att antidemokratiska kommunister, antisemiter och islamister som hatar polisen ska få ta plats i riksdagen.

Vänsterpartiet i Malmö skanderade ”Hela Malmö hatar polisen” under Prideparaden. Foto: Skärmdump Riks

Å andra sidan Sverigedemokraterna som sin vana trogen satsar på att provocera sina motståndare med diverse glada upptåg och spetsiga utspel, kompletterat med valaffischer som doftar av dansband och 70-talets gladporr.

Foto: Skärmdump Facebook/Sverigedemokraterna

Men vad finns bortom det?

Socialdemokraterna kampanjar på arabiska och lovar öppna gränser, straffrabatt för kriminella och mer bidrag (även för illegala migranter) för att flörta med sina nya kärnväljare, nu när de gamla har dött av eller blir våldtagna på sitt äldreboende.

Foto: Skärmdump Facebook/Socialdemokraterna

Miljöpartiet drömmer våtmarksvåta drömmar om återgången till ett förindustriellt samhälle, där varutransporter och israeliska innovationer har ersatts av packcyklar och grötomslag.

Miljöpartister på Pride-festival. Foto: Skärmdump Facebook

Centern vet inte vad de vill uppnå, mer än att de behöver fortsätta att ersätta de gödseldoftande bönderna på landsbygden med sojalatte-väljare i innerstaden. Hur det nu ska gå till.

Tidö leds av Moderaterna, som under Reinfeldt lämnade högerpolitiken och nu har gjort det till sitt modus operandi att alltid snegla nervöst åt vänster – i år balanserar M sina förslag om mer ordning och reda genom att gå till val med löften om halverade busspriser och dubblerat antal ”gratis” (det vill säga skattefinansierade) IVF-försök. Låter det inte sossigt, så säg?

Kristdemokraterna låter Ebba flörta med allt och alla, utom sina kärnväljare. Gärna Pride, könsbyten och abort, kombinerat med S-anpassad kritik av M och SD. ”Vad som händer på valnatten? Det tar vi då.” Det gäller att hålla alla dörrar öppna.

Liberalerna kan inte svara på var de hör hemma, men vet att de vill uppnå liberal frihet (vilket placerar dem i Tidö-gänget) genom att införa mer tvång (en lösning hämtad ur klassisk socialism). En L-märkt version av ”F*cking for virginity”?

Foto: Skärmdump Facebook/Liberalerna

Men Sverigedemokraterna då? Är inte de garanterna för ett återuppståndet Sverige, så där som de lovar på valaffischerna? Men lika nervöst som Kristersson sneglar på Andersson, sneglar Åkesson på Kristersson. Allt för att optimera chanserna till ministerposter om Tidö – mot alla odds – skulle ta hem valsegern. ”Vi ligger lågt nu men kan nog skruva upp igen efter valet”, som en sverigedemokratisk kommunpolitiker uttryckte det.

Och SD:s politik? Den så kallade ”högerextrema” visionen om social trygghet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning är i själva verket copy paste av socialdemokratiska ideal under Tage Erlander. Men det är det ju ingen som vill kännas vid, allra minst Socialdemokraterna själva.

Om Socialdemokraterna är nysossar, så är Sverigedemokraterna gammelsossar.

Och à propos nysossar, så vore det intressant att höra diskussionerna som (eventuellt) förs bakom stängda dörrar mellan S och L och KD. En försiktig blick i kristallkulan gör nämligen gällande att S hellre tar stöd av dessa, än av kommunister och haschtomtar.

Summa summarum: Det spelar ingen roll vilken falang som officiellt styr Sverige – allt vi kan välja mellan är olika nyanser av rött.

Faktum är att Sveriges riksdag består av åtta nyanser av socialdemokrati, och att inget tyder på att det kommer att se annorlunda ut när måndagen gryr den 14 september.

För konservativt sinnade väljare återstår bara sofflocket, eller att välja det minst dåliga alternativet.

Hur var det nu Ronny Eriksson uttryckte det? ”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis likt förbannat i Hudiksvall.”

Eller på Sveavägen 68.