Giulio Meotti 
”Kan det hända här? Jag antar att det är den tanken som många av oss har haft i bakhuvudet medan vi har sett Frankrike brinna. Och det omedelbara svaret är: Varför skulle det inte kunna hända?», skriver Douglas Murray i The Spectator:
«Av alla de svåraste sakerna att förmedla i mitt liv verkar detta vara det mest omöjliga: att vår civilisation inte är odödlig i kraft av någon naturlag. Den har varken rätt eller utsikter att fortsätta existera om den insisterar på att begå harakiri. Bland dem som får komma till tals i våra tv-kanaler, som arbetar inom delar av vår regering och som leder några av våra partier, finns det människor som gärna skulle bränna ner detta land omedelbart. De gör det inte just nu, eftersom tiden inte är mogen. Men när de känner att tiden är mogen kommer de att agera. Då måste folket bestämma sig för om de vill vara åskådare till sin egen likbål eller inte.»
Kan det hända på andra ställen?
Det har just hänt i Bilbao i Spanien.
Det här är vad som händer medan medierna tiger.
”Marie Antoinette sa aldrig ‘Låt dem äta kakor’, men Emmanuel Macron och hans fru filmades på privata åskådarplatser under en konsert med Céline Dion kvällen innan protesterna eskalerade till våld”, skriver William McGurn i Wall Street Journal:
”I dag verkar Louis Vuitton-butikerna mer motståndskraftiga än den franska regeringen: Upprorsmakarna, som är beväpnade med hammare och redo att kasta sten, lyckas inte krossa fönstren i deras butiker.»
Men de lyckas bryta sig in i Gallerie Lafayette.
Inför demonstrationerna den 24 oktober satte polisen in sin elitstyrka RAID och gendarmeriet sin elitstyrka GIGN mobiliserade, och Sentinelle-beredskapen sattes i verket: 70 000 säkerhetspersonal skulle se till att scenerna från den 17 oktober inte upprepades. Men de kommer att upprepas de kommande två helgerna.
Det var polisen, vårt sista skydd mot barbariet, som fick ta emot molotovcocktailarna.
Nicolas Baverez gör en första sammanfattning:
”Den 17 oktober störtade Frankrike ner i kaos med plundring i Paris, Lyon, Marseille, Lille, Nice, Bordeaux, Rennes och Limoges. Sammanfattningen är grym: två döda, 1 000 skadade poliser och gendarmer, varav sju allvarligt, skador för 1,2 miljarder euro, varav 850 miljoner mot näringslivet, 200 miljoner mot offentlig infrastruktur och 100 miljoner mot privat egendom. Staten har helt tappat kontrollen. Frankrike befinner sig ännu inte i inbördeskrig, men det råder inte längre fred i samhället».
Och Baverez är en liberal intellektuell.
Som säkerhetsexperten Éric Delbecque förklarar: ”Extremvänstern har en teori om att utnyttja de utsatta stadsdelarna för att främja sin sak.” I en intervju med L’Express förklarar Delbecque också att ”Frankrike kommer att behöva tio år på sig för att återta kontrollen över de utsatta stadsdelarna”.
Så ser det ut vid Élysée-palatset.
Den tidigare polischefen i Paris, Didier Lallement, hade förutsett detta och varnat för att Frankrike är på väg mot ett ”sammanbrott” av en sådan omfattning att ”det en dag kommer att kräva att trupper måste skydda Élysée-palatset”.
Den dagen har kommit.
Marc, Ibrahima, Mathis, Boubacar, Sidy, Djibril, Sekhou, Diokira, Ken Itchi, Mahmoud, Francisco, Zacharie, Johan, Adama, Doumassi, Ali, Mohamed, Yacine, Fousseyni, Messaoud, Meftah, Rayan, Saïd Brahim …
Detta är förnamnen på dem som greps för ett enda rån i Paris.
I en lång intervju med Le Figaro på måndagen säger den tidigare underrättelsechefen Pierre Brochand:
«Inget av det som händer just nu är överraskande. Förutom för dem som – av naivitet, hyckleri eller ideologi – har vägrat att se molnen som förebådade stormen. Jag har i tidigare intervjuer betonat den förödande inverkan som plundringen har på ett lands stabilitet. I likhet med ‘stormloppet mot bankerna’ vid en valutakris, visar sig denna enkla och epidemiska metod vara ett massförstörelsevapen mot grunden för samhällsförtroendet, som är fundamentet för allas lycka. När processen väl är igång blir den mycket svår, för att inte säga omöjlig, att stoppa när omfattningen överskrider en viss tröskel. De kombinerade attackerna från den yttersta vänstern och ‘lumpenproletariatet’ (även kallat fille-proletariatet, red. anm.) i förorterna ger inte intryck av att de har för avsikt att upphöra. Vår framtid präglas oundvikligen av att en majoritet av de nyfödda kommer att ha icke-europeiskt ursprung år 2040 och av att befolkningen kommer att ha det år 2070. Det jag vet om världen gör att jag kan konstatera att ett sådant scenario inte kommer att präglas av välvilja. Invandringen och det bagage som den har fört med sig har lagt glödande magma under vårt samhälle. Dessa utbrott har redan inträffat. De kommer troligen att upprepas, med ökad frekvens och intensitet, i ett allt mer misstänksamt klimat, allteftersom den obarmhärtiga demografiska bulldozern rör sig framåt. I mina ögon är detta tyvärr en säkerhet, snarare än en prognos».
Stratfor har publicerat en rapport som borde ligga på skrivborden hos alla europeiska regeringar:
”Enligt uppskattningar från Center for Strategic and International Studies kommer en fjärdedel av den franska befolkningen och mer än en tredjedel av den tyska befolkningen att vara av muslimsk härkomst år 2050. Detta kommer att forma dessa länders inrikes– och utrikespolitik.”
En gång i tiden läste man om ”barrikaderna i Paris” i skolböckerna.
Genom att avskaffa de yttre gränserna mångdubblar vi de inre gränserna.
Denna utveckling förutsågs aldrig av intelligenta, men globalistiska intellektuella som Bernard-Henri Lévy, som nu säger till Wall Street Journal att han ”fruktar inbördeskrig”.
De som har sett krig på nära håll hade varnat oss.
Patrick Calvar, chef för den inhemska underrättelsetjänsten (DGSI), var den första i en parlamentarisk kommission som sa: ”Vi står på randen till ett inbördeskrig”.
År 2020 varnade även stabschefen Pierre de Villiers om ”inbördeskrig”.
År 2021 uppmanade tjugo generaler och hundratals officerare landet att stoppa ”upplösningen och islamiseringen”.
För bara ett år sedan blev två av dessa generaler, André Coustou och Paul Pellizzari, avskedade för att ha undertecknat detta brev.
Även 2021 publicerade två tusen militärer i aktiv tjänst ett nytt brev till Macron där de varnade för att Frankrike stod på randen till sammanbrott.
Militärerna, som var anonyma för att undvika sanktioner såsom skedde med generalerna, framhöll att de hade tjänstgjort i Afrika och Afghanistan och deltagit i Operation Sentinelle. ”Många av oss har utsatts för fientlig eld”, skrev de i brevet, som undertecknades av 109 000 personer.
”Några av oss har förlorat kamrater som offrade sina liv för att bekämpa islamismen, som ni nu ger efter för på vårt eget territorium. Vi har med egna ögon sett de övergivna förorterna. Vi marscherade den 14 juli. Vi ser att hatet mot Frankrike och dess historia blir normen.»
Dessa militärer jämför sin situation med 1940: ”Utan att reagera överlämnar ni hela stadsdelar i vårt land åt den starkastes lag”. Denna nedgång, skriver de,
»har vi sett i många länder i kris, och den föregår sammanbrottet. Den förebådar kaos och våld, och till skillnad från vad ni hävdar kommer detta kaos och detta våld inte att komma från ett ‘militärt uttalande’, utan från ett civilt uppror. Ja, om ett inbördeskrig bryter ut kommer militären att upprätthålla ordningen i landet, eftersom de kommer att bli ombedda att göra det”.
Detta är definitionen av inbördeskrig.
”Ingen kan önska sig en så fruktansvärd situation, men inbördeskriget är på väg att bryta ut i Frankrike, och det vet ni utmärkt väl. Ni måste agera, mina damer och herrar. Den här gången handlar det inte om färdiga formuleringar eller mediebevakning. Det handlar om överlevnaden för vårt land, för ert land.»
Därefter följde en ny uppmaning från officerare i Journal du Dimanche.
De skickade ett 21-sidigt dokument till alla politiska partier:
”Ett hybridkrig har förklarats mot oss. Det är mångfacetterat och kommer i bästa fall att sluta med ett inbördeskrig, eller i värsta fall med ett grymt nederlag utan framtid.”
För ett år sedan uttalade den tidigare stabschefen de Villiers återigen: ”Kriget kommer att återvända till vårt territorium.”
Som jag har förklarat för Strumenti politici:
”Vi har fortfarande lite tid på oss att göra något, men vi får inte lura oss själva att tro att vinden inte för med sig elden från bränderna. Branden i Frankrike beror på fenomen som påverkar alla länder i Västeuropa. Förr eller senare kommer vi att drabbas, för lågorna är alldeles intill våra gränser. Vi lever i utkanten av Romarriket 2.0, och det är på väg att kollapsa: Även vi kommer att drabbas. Skeppet sjunker, men orkestern fortsätter att spela.»
Även Richard Kemp, som har lett brittiska trupper i Afghanistan, Irak, på Balkan och i Nordirland, säger att ”vi är på väg mot inbördeskrig”.
Under tiden flyger kanariefågeln i gruvan sin väg.
”50 000 judar kommer att lämna Frankrike inom en snar framtid.”
Det kommer att ta mindre än tio år.
Vi har valt att lyssna på sociologerna som talar om ”svårigheter”, akademikerna som talar om ”inkludering” och journalisterna som är besatta av ”extremhögern”.
Kanske hade det varit klokare att lyssna på dem som har sett kriget på nära håll och som varnade oss för att fronten skulle flytta in i våra städer?
