Efter valförlusten tycks Sverigedemokraternas ledning ha dragit slutsatsen att partiet måste bli mer likt de andra. Uttalanden om muslimska statsministrar, slopade slöjförbud och en omprövning av nationalismen pekar mot en ny kurs. Men när SD överger det som en gång skilde partiet från mängden uppstår frågan: Vem ska då företräda de väljare som tog partiet till riksdagen?
Valresultatet blev en kalldusch för Sverigedemokraterna: I riksdagen backade partiet med 3,1 procent till 17, 48 procent, och tappade därmed både elva mandat och sin ställning som näst största parti. Bland de yngsta väljarna i åldern mellan 18 och 21 år, sjönk stödet enligt Valu från 22 till 15 procent.
Så hur hanterar då Sverigedemokraternas partitoppar detta? Genom att fortsätta processen som förvandlar Sverigedemokraterna till Socialmoderaterna.
Åkesson: Okej med muslimsk statsminister
Partiledaren Jimmie Åkesson uppgav, redan före valet, i en intervju att ”det är okej” med en troende muslim som svensk statsminister. När valresultatet sedan offentliggjorts, menade Martin Kinnunen att partiet ”gått för långt”, bland annat gällande de så kallade tonårsutvisningarna. Tobias Andersson hävdade att det var ett misstag att föreslå ett förbud mot hijab. Förslaget saknade, enligt Andersson, ”nyans, förklaring och argumentationsunderlag” och kunde ha skrämt bort unga väljare. Björn Söder menade å sin sida att det varit ”ovärdigt” att låta artisten Fröken Snusk delta i valrörelsen.
Under veckan betonade Mattias Karlsson att nationalism inte ska kopplas till biologi. SD:s inställning är att nationalism inte handlar om ”historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet”, utan ska vara ”öppen”.
Eller med andra ord: Vem som helst kan bli svensk.
Från ”vi är inte utbytbara” till ”begrav etno-nationalismen”
Karlsson fick omedelbart stöd av Carl Eos, som så sent som i mars 2025 menade att ”de flesta verkar vara trötta på etnisk pluralism”, och i maj samma år sa följande under en intervju med tidningen Arbetsvärlden:
– Jag tror inte att människor är utbytbara mot varandra. Jag tror att vi är våra traditioner och våra kulturella kontexter. Och vårt historiska sammanhang. På det sättet är vi inte utbytbara mot varandra.
Foto: Skärmdump Facebook
Ett och ett halvt år senare har Eos utsetts till Senior Fellow vid (den av Mattias Karlsson grundade) tankesmedjan Oikos, och nu är det annan ton i skällan.
”Begrav etno-nationalismen en gång för alla” lyder rubriken på Eos text i Bulletin, där han hävdar att ”nationalism inte är blod” utan ”en föreställd gemenskap”, och beskyller dem som fortfarande har samma åsikter som han själv hade i maj förra året för att likna klanerna.
”Etnonationalismen begår misstaget att vilja ha nationalismens resultat med klanens metod. Den vill att staten ska vila på biologiska band, och upptäcker sedan att Sverige inte är en by,” skriver Eos.
Partiledningen som glömde sin historia
Det tycks som att SD försöker locka väljare genom att framstå som mjukare och mer inkluderande.
Har partiledningen glömt sin historia?
Sverigedemokraterna har avancerat från ett kaxigt kompisgäng till ett etablerat riksdagsparti tack vare en enda faktor: Man identifierade ett växande missnöje, och adresserade det.
Partiet har företrätt helt vanliga, etniska, svenskar som är – och vill fortsätta att vara – stolta över sitt land och sitt ursprung. Svenskar som vill få vara stolta svenskar på samma sätt som kurder, somalier, afghaner eller [fill in the blank] får vara stolta kurder, somalier, afghaner och [fill in the blank].
Svenskar som vill kunna känna igen sig i sitt Sverige, utan att behöva bli kallade för rasister eller extremister.
Även om man samtidigt har lockat många integrerade invandrare, har majoriteten SD-väljare varit helt vanliga medelsvenssons. Och missnöjet bland helt vanliga medelsvenssons ökar för varje dag.
Jag anar därför att denna nya, mjukare, framtoning är ett gigantisk misstag.
En bättre väg hade varit att göra precis tvärtom: striktare förbud mot religiös klädsel, indragna bidrag till etniska föreningar, hårdare krav på moskéerna, möjligheter att återkalla medborgarskap, stängda gränser, ökat antal utvisningar, omfattande återvandring…
Listan som hade lockat väljare kan göras mycket längre.
Inget enfrågeparti, men…
Även om SD inte längre är ett enfrågeparti, så är det inställningen gällande migration och integration som har skiljt det från övriga riksdagspartier.
Tills nu.
Utspelen som har gjorts efter valet visar att Sverigedemokraterna har abdikerat. Partiledningen har övergett sin USP (unique selling point), och orsakerna till det får analyseras i en separat text.
Men om Sverigedemokraterna nu blir som alla andra partier, vem ska företräda helt vanliga, etniska, svenskar som är – och vill fortsätta att vara – stolta över sitt land och sitt ursprung, och som vill kunna känna igen sig i sitt Sverige?
Och varför ska svensken då rösta på SD?
Kort sagt: Det blåser nya vindar inom Sverigedemokraterna. Risken är dock överhängande att de vindarna blåser partiet långt ut i periferin.
