I detta inlägg kommer vi att titta på några utvalda ögonblick från Aksel Tveråmos artikel ”«Modernitetens psykologi og postmoderniteten (del 2)” (min diskussion av del 1 av hans artikel finns här). Hans artiklar kan vara en bra utgångspunkt för vad jag hoppas kan bli ett givande samtal. Tveråmo berör en fråga som angår oss alla, av det enkla skälet att den påverkar samhällets utveckling.

Nedan följer en diskussion av några citat från del 2 av hans artikel.

Relativismens konsekvenser

Tveråmo skriver (länk i original):

”Gen Y och Z har genomlevt stora samhällsförändringar med teknik och internet integrerat i det dagliga livet. Den globala samhällsstyrningen under Covid-perioden sammanfattar många trender som dessa generationer har vuxit in i och som de inte vet hur de ska ifrågasätta. Till exempel styrde västliga postmoderna demokratier människor med rädsla och passivisering snarare än med självständigt tänkande och argumentation. Statsunderstödda medier var språkrör för politikerna och inte för folket, så att samhällsdebatten stoppades. Dessa medier accepterade propagandauppdraget att styra en berättelse i linje med intressena hos den globala industrin och nationella politiker som söker globala karriärer.”

Ja, när postmodern relativism accepteras och tanken på att objektiva sanningar existerar överges (och därmed tanken på att vi gradvis kan närma oss dessa sanningar med hjälp av den vetenskapliga metoden; se min diskussion här; eller i en förenklad version här), då faller mycket samman.

I stället för en öppen och ärlig debatt där de bästa argumenten vinner får vi en situation där de som har mest makt kan bestämma vad som ska vara den lästa och antagna ”sanningen”, precis som Tveråmo påpekar. Det är svårt att föreställa sig hur fria och demokratiska samhällen kan vara hållbara i längden när det offentliga samtalet förgiftas på detta sätt.

Lite senare skriver Tveråmo:

”Dagens västerländska postmoderna kultur har fokuserat på individens självförverkligande och konflikter mellan identitetsgrupper. Slutprodukten av detta är fiendebilder, meningslöshet och social isolering. Våldet börjar där språket slutar. På samhällsnivå kan detta innebära socialt sönderfall och kollaps av sociala institutioner.”

Olyckligtvis tycker jag att detta är en mycket träffande beskrivning av den katastrofala utveckling som har ägt rum i de flesta västländer under de senaste decennierna och som ännu inte ser ut att upphöra, åtminstone inte i Västeuropa.

Postmodernism (och mer allmänt så kallad ”kritisk teori”) är destruktiv för samhället eftersom den av ideologiska skäl favoriserar bortförklaringar och önsketänkande framför hårda fakta. Resultatet blir, som Tveråmo påpekar, att samhället krackelerar och sjunker ner i våld, förfall och kollaps av sociala institutioner.

Om än på andra sätt än det postmoderna väst var Sovjetunionen också en lögnaktig regim på sin tid, vilket var en av de främsta anledningarna till att denna politiska freak inte var livskraftig. En viktig oppositionsfigur under sovjettiden var Aleksandr Solzjenitsyn (1918 – 2008), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970. Hans recept för motstånd mot den dödsdömda regimen var helt enkelt detta: ”Det enkla steget för en modig individ är att inte ta del av lögnen.”

Detta är också uppmaningen till alla människor av god vilja, troende och icke-troende (som jag förstår att Tveråmo uppmanar till), som ser att Europa är på väg att bli det nya ”Sovjetunionen”; vi måste ta ställning mot dagens lögnregim och vägra dricka det ideologiska gift vi serveras.

Om vikten av religiös tro

Tveråmo skriver: ”Denna [filosofiska] kunskap kan hjälpa oss att tänka och tala tillsammans på ett strukturerat sätt, så att vi kan förebygga och undvika en samhällsutveckling mot ett totalitärt samhälle.”

Ja, den filosofiska kunskap som Tveråmo har betonat kan vara till stor hjälp för många. Han förtydligar lite senare att ”Min grundinställning är i grunden icke-religiös, dvs jag är inte ateist utan agnostiker, en kulturkristen i psykolog Jordan Petersons tradition.”

I min mening ger detta en bra grund för dialog, och vi som är troende bör vara noga med att inte se ner på dem som av olika skäl har svårt att tro, eller – som till exempel Peterson – brottas med trosfrågor.

I synnerhet vill jag varna mina kristna bröder och systrar för att tro att ”intellektuell avhållsamhet” från kyrkans dogmer är en förutsättning för att kunna få del av Guds nåd, se inte minst Jakob 4:5-10, Romarbrevet 8:14, Johannes 5:29, Lukas 18:9-14, Mika 6:8, Psalm 1:1, Psalm 33:18-19, Psalm 84:6, Psalm 145:8-9, Jeremia 29:13 och Jesaja 26:3. Se även Katolska kyrkans katekes avsnitt 839 – 848. Läsare som prenumererar på tidningen Dagen kan hitta mina inlägg från 2024 på temat här, här och här (icke-prenumeranter kan kontakta mig direkt för att få dessa inlägg skickade till sig – jag har en offentlig profil på Facebook, så det är lätt att hitta mig).

Det finns dock en fråga som borde bekymra oss alla när det gäller ateism och agnosticism, och det är att en betydande andel av dem som saknar gudstro (men inte alla) så att säga tappar fotfästet och upphör att bete sig på ett sätt som är så kallat evolutionärt adaptivt (läs: förnuftigt och hållbart).

Och inte bara det, men en betydande andel av dem som är ateister eller agnostiker faller lätt offer för postmodernt önsketänkande och politiska utopier. Som G.K. Chesterton (1874 – 1936) kortfattat uttryckte det:

”När människor väljer att inte tro på Gud, tror de inte därefter på ingenting, de blir då kapabla att tro på vad som helst.”

Tveråmo skriver också:

”Mitt teoretiska bidrag till en samhällsdebatt om vår tids problem kommer att komma som en avgränsning mot religiöst tänkande baserat på tro. Författaren Olavus Norvegicus argumenterar för att religion i form av kristendom är nödvändig för att undvika ett totalitärt samhälle. Författaren Kjell Skartveit menar att kristendomen är en förutsättning för demokrati. Författaren Ole Jørgen Anfindsen anser också att religion är nödvändig för att skapa stabila och goda samhällen och att kristendomen och islam har gemensamma drag att bygga vidare på.”

Ja, jag håller i stort sett med Olavus Norvegicus och Kjell Skartveit när det gäller trons betydelse för samhällsutvecklingen. Medan jag för cirka 20 – 30 år sedan befann mig i en djup och smärtsam troskris, och under några år kring millennieskiftet betraktade mig som agnostiker, kom jag efter många års kamp med frågorna till slutsatsen att jag är ”obotligt religiös” (min inställning till islam diskuteras i huvudavsnittet nedan).

Och efterhand har jag blivit övertygad om att Norge och västvärlden knappast kan räddas om vi inte som ett minimum får någon form av andlig väckelse, där vi (utifrån olika metafysiska utgångspunkter) som ett minimum kan samlas kring Platons klassiska triad: Det sanna, det goda och det sköna; värden och kvaliteter som enligt teistisk filosofi har Gud som sin yttersta källa.

Några viktiga frågor som rör religion och samhälle diskuteras i min bok Selvmordsparadigmet (sid 233 – 245). Boken finns inte längre i bokhandeln och har förmodligen strimlats av många nitiska bibliotekarier, men jag har några exemplar kvar som kan köpas direkt från mig.

Låt mig i detta sammanhang rekommendera Ole Petter Erlandsens bok Anno 1024, där han grundligt dokumenterar den enorma, positiva inverkan som kristendomen har haft på utvecklingen av det norska samhället under de senaste tusen åren. Och böckerna av Skartveit och Norvegicus (tyvärr har jag bara läst några av dem) kan beställas från Document Forlag.

God utgångspunkt för dialog

Tveråmo skriver: ”Jag anser att jag lever inom en skapelse, ser livet som en gåva och kommer att skydda rätten till liv. […] Där Norvegicus, Skartveit och Anfindsen sysslar med tro, ande och det transcendenta, förhåller jag mig till kunskap, själ och det immanenta. Jag utesluter inte andens existens, och jag inser att jag utifrån människans begränsade sinnessystem och begränsade rationalitet inte kan förstå det som ligger bortom min förmåga att registrera och bearbeta.”

Tveråmo skriver också:

”Jag håller det för troligt att det finns andar som påverkar det mänskliga medvetandet. Låt oss ta ett exempel från musiken, en mänsklig uppfinning som inte finns i djurriket och som är en väsentlig del av många människors medvetande. Musik är som bäst när den träffar själen direkt utan förnuftets filter. Det går inte att få musik som berör känslorna om den inte skapas och förmedlas med känslor. Folkmusiken kommer från en muntligt överförd tradition av texter och melodier som människor känner igen och som får dem att känna igen sig i samma situation och vilja stötta varandra. Enligt min mening är detta ett uttryck för den anda som finns i det mänskliga livet. Utan ande finns det ingen musik.”

Vi lever i ett universum som har fantastiska egenskaper, med naturlagar och element som gör att stjärnor och planeter ständigt bildas, där informationsbärande och replikerande molekyler finns (RNA och DNA) och där även intelligent liv är möjligt. Detta är ett stort ämne i sig, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att det vi står inför är allt annat än trivialt. Faktum är att existensen av något överhuvudtaget av många anses vara den största och mest djupgående frågan i filosofins historia (Varför finns det något snarare än ingenting?). Jag uppmuntrar läsarna att fundera lite på detta.

Tveråmo skriver också:

”Denna text tar alltså inte avstånd från frågor om ande eller tro, utan vill fokusera på en kunskapsbas om vad vi vet. Och denna kunskap kan användas för att bygga ett nytt samhälle efter att postmodernisterna har dekonstruerat den västerländska kulturen.”

Vad kommer härnäst?

Så varför lever vi i vad vi skulle kunna kalla ett ”musikaliskt universum”? Ett universum där musiken så att säga är ett universellt (!) ”språk” som de allra flesta individer av arten Homo sapiens förstår i någon utsträckning. Även detta är allt annat än trivialt.

Tveråmo avslutar på följande sätt (länk tillagd av mig):

”Den här texten tar inte avstånd från ande- eller trosfrågor, utan vill fokusera på en kunskapsbas om vad vi vet. Och denna kunskap kan användas för att bygga ett nytt samhälle efter att postmodernisterna dekonstruerat den västerländska kulturen.”

Jag håller helhjärtat med om att ärlighet, integritet, vetenskaplig stringens och rationellt tänkande är omistliga värden som måste vårdas och skyddas. Detta är ett område där troende människor (kristna, muslimer och andra) har misslyckats många gånger och på många sätt genom historien, vilket tyvärr är en bidragande (men knappast den enda) orsaken till att kristendomen är på tillbakagång i de flesta västländer.

Vi troende bör vara uppmärksamma på att det finns ett stort behov av att stärka dessa värden.

Vi som är troende bör vara försiktiga så att vi inte framstår som arroganta besserwissrar. Att postmodernister, Pride-folk och mångkulturalister etc. ibland kan framstå med en arrogans och nedlåtenhet som ofta är omvänt proportionell mot giltigheten i deras verklighetsuppfattning bör tjäna som en påminnelse till oss alla om att stolthet är på väg ut.

Och fundamentalistiska frestelser är något som de flesta av oss måste ta itu med, på ett eller annat område. Min bok Fundamentalistiske favntak – om islamofobi, islamisme og andre typer religiøs eller sekulær fundamentalisme är tyvärr lika relevant nu som när den gavs ut 2015 (finns inte längre i reguljär försäljning, men kan beställas direkt från mig).

Vissa kanske blir förvånade över att jag inte bara varnar för islamism (som är ett dödligt hot), utan också inkluderar islamofobi i min lista över fundamentalistiska tendenser. Jo, i drygt 20 år har jag lyssnat på den kände islamkritikern Daniel Pipes, som argumenterar för vikten av att arbeta för ömsesidig förståelse och respekt mellan moderata muslimer och västerlänningar (judar, kristna och andra). Och min personliga erfarenhet under dessa år gör det omöjligt för mig att kollektivt referera till alla muslimer som otrogna, avgudadyrkare eller något annat nedsättande (utan att förneka att islam har allvarliga problem).

Katolska kyrkans katekes, avsnitt 841 – 843, säger om kyrkans förhållande till islam och andra religioner:

”Guds frälsningsplan omfattar också dem som erkänner Skaparen, och bland dem särskilt muslimerna, som åberopar Abrahams tro och tillber med oss den enda, barmhärtiga Gud som på den sista dagen kommer att döma mänskligheten. Förbindelsen mellan kyrkan och de icke-kristna religionerna beror först och främst på människosläktets gemensamma ursprung och gemensamma mål: Alla folk utgör en gemenskap, de har ett gemensamt ursprung i det att Gud lät människosläktet befolka hela jorden. De har också ett gemensamt slutmål, nämligen Gud, vars försyn, gunst och frälsningsplan omfattar alla, tills de utvalda förenas i den heliga staden. Kyrkan känner igen de andra religionernas sökande ”genom skuggor och bilder” efter den okände Gud som ändå är nära, eftersom det är han som ger allt liv, andedräkt och alla ting, och eftersom han vill att alla människor skall bli frälsta. Därför betraktar kyrkan allt som är gott och sant i dessa religioner ”som en förberedelse för evangeliet och en gåva från Honom som upplyser varje människa så att hon slutligen kan äga livet”.

Olyckligtvis innehåller Koranen ett antal verser som är minst sagt problematiska, vilket jag nyligen diskuterade i två artiklar på HRS (här och här), och sedan följde upp med ett öppet brev till Muslim Dialogue Network (MDN). I det utmanar jag MDN att klargöra de principer som de baserar sin tolkning av Koranen på. Det är just sådana principer som avgör om de faktiskt är moderata, eller om deras medlemsmoskéer bygger på en teologi som möjliggör extremismens framväxt.

Se min översättning av det sista kapitlet i professor Abou El Fadls bok The Great Theft – Wrestling Islam from the Extremists för ett inifrånperspektiv på moderat och tolerant kontra puritansk, fundamentalistisk, extrem, fanatisk och intolerant förståelse av islam.

MDN har hittills inte svarat på mitt öppna brev (vilket kan ha att göra med att de ogillar både HRS och Document med flera). Jag har dock blivit inbjuden till en dialog med MDN:s vice ordförande Arshad Jamil, och vi får se vad som kommer ut av det. Ett sådant samtal kan vara en bra början, men jag tror att MDN också måste vara villiga att svara skriftligt om deras försäkringar om att deras medlemsmoskéer inte är grogrund för islamism eller andra former av extremism ska ha någon trovärdighet.

Slutsatser och sammanfattning

Jag tackar Tveråmo för att han hjälper till att sätta stora och viktiga frågor på dagordningen och jag ser fram emot att läsa vad han har att säga.

Jag förstår att en del har svårt att tro det, men jag är ändå bekymrad över konsekvenserna av postmodernism och det minskande intresset för religion – två ömsesidigt förstärkande tendenser; en veritabel ”double whammy”. För varje år som går blir det allt svårare att föreställa sig att västländerna ska kunna avbryta det pågående civilisatoriska självmordet och komma tillbaka på ett hållbart spår, utan att vattna ur och ge näring åt den västerländska civilisationens kristna rötter.

Västvärlden är ett av de länder i världen som är mest beroende av religion.

Västvärlden var under lång tid, trots sina historiska svagheter, den bästa civilisation som mänskligheten någonsin har frambringat. Men vår storhet har minskat kraftigt under de senaste hundra åren eller så, och det är inte lätt att se hur västvärlden kan räddas från sin dödsbädd om inte västvärldens befolkningar återupptäcker och återvänder till den filosofiska, etiska och andliga grund som har gett upphov till vår civilisations storhet – nämligen kristendomen.