En tidigare norsk kommunanställd blev invalidiserad efter att ha vaccinerats i samband med sitt arbete, men får ingen ersättning. Staten har friats från ansvar för vaccinationer som inte ingår i det ordinarie vaccinationsprogrammet.

Kvinnan var administrativ chef inom barn- och familjetjänsten i Trondheims kommun och arbetade på ett kontor på en hälsocentral. Hon hade därför regelbunden kontakt med gravida kvinnor och små barn.

Under ett lokalt utbrott av påssjuka rekommenderade kommunläkaren att hennes vårdpersonal skulle ta ett kombinerat MMR- och DTP-vaccin mot mässling, påssjuka, röda hund, stelkramp, difteri, kikhosta och polio. Rådet baserades på rekommendationer från det norska folkhälsoinstitutet (FHI).

Två månader efter vaccinationen utvecklade kvinnan svår huvudvärk och domningar i kroppen. I april 2016 diagnostiserades hon med multipel skleros (MS). I november 2020 förklarades hon vara 100 procent invalidiserad och fick invaliditetsersättning.

Norska Patientskadeerstatning (NPE) avslog därefter kvinnans ansökan om patientskadeersättning med motiveringen att det ”sannolikt” inte fanns något orsakssamband mellan vaccinationen och sjukdomsutvecklingen.

Beslutet överklagades till Patientskadenämnden, men kvinnan fick fortfarande avslag. Hon tog då till rättsliga åtgärder och vann. Staten överklagade och förlorade, men överklagade vidare till Högsta domstolen.

Tre mot två

Domen avkunnades den 18 juni, med skiljaktig mening. Med tre domare för och två emot frikändes staten. Toril Marie Øie, justitieråd i Högsta domstolen, säkrade en majoritet till statens fördel.

Högsta domstolens förfarande handlade inte längre om medicinsk bevisning. Kärnkonflikten var nu huruvida vaccinet faktiskt rekommenderades enligt smittskyddslagen. Om så var fallet skulle bevisbördan skifta från den funktionshindrade kvinnan till staten, som skulle behöva bevisa att vaccinet inte var orsaken till hennes sjukdom.

Men majoriteten av domstolen ansåg att vaccinet inte var ”rekommenderat enligt smittskyddslagen”.

– Det faktum att FHI ger råd och stöd till bland annat kommunläkare i en utbrottssituation, baserat på sin vaccinationsguide, är […] inte ”rekommenderad” vaccination enligt smittskyddslagen, hävdade Patientskadenämndens jurist.

Domstolens majoritet instämde i detta.

Detta innebär att FHI i fall som detta ger icke-bindande råd till kommunerna, som sedan vidarebefordrar icke-bindande råd till sina anställda och medborgare, utan att FHI och staten är ansvariga för resultatet av råden.

Utan ett nationellt vaccinationsprogram

– Det finns en tydlig skillnad mellan vacciner som ingår i det nationella vaccinationsprogrammet – och vacciner som administreras utanför detta system, säger Högsta domstolen i sin dom.

Det nationella vaccinationsprogrammet i Norge regleras i en särskild förordning och omfattar dessa vacciner:

• • • Barnvaccinationer, inklusive vaccination av gravida kvinnor mot kikhosta.
    • Vuxenvaccinationer mot influensa, covid-19 och pneumokockinfektion för riskgrupper och personer över 65 år.
    • Vaccination mot pandemisk influensa.

Högsta domstolens majoritet anser att det endast är dessa vacciner för dessa specifika grupper som staten ansvarar för.

Minoriteten, domarna Ingvald Falch och Thom Arne Hellerslia, anser att det är oklart vad som avses med uttrycket ”rekommenderas enligt smittskyddslagen”. De anser att språkbruket i lagtexterna inte är harmoniserat och att det finns fler paragrafer i smittskyddslagen än vad Patientskadenämnden utgår från i överklagandet, som kräver att kommunen, kommunläkaren och FHI ska ge råd om vaccination.

Vaccination är otvivelaktigt en smittskyddsåtgärd i många fall och tydliga eller starka råd är under omständigheterna att betrakta som en rekommendation, skriver domare Falch i sin skiljaktiga mening.

– Enligt min mening innebär detta att ordalydelsen i 3 § andra stycket patientskadelagen måste förstås så att när kommunalläkaren och FHI, på grundval av de uppgifter som ålagts dem i smittskyddslagen, rekommenderar vaccination som en smittskyddsåtgärd, föreligger en rekommenderad vaccination ”enligt” smittskyddslagen.

Falch och Hellerslia anser inte att tolkningsfrågan klargörs bättre i förarbetena till patientskadelagen. De drar därför slutsatsen att det är staten som har bevisbördan för att vaccinet inte utlöste den handikappade kvinnans MS-sjukdom. De konstaterar också att en sådan tolkning i praktiken skulle ha gett kvinnan full ersättning.

Förutom justitierådet Øie var Borgar Høgetveit Berg och Thomas Chr. Poulsen majoriteten av de domare som dömde till förmån för att den offentliga sektorn skulle befrias från ansvar.