Demokraternas primärval till borgmästarposten i New York vanns av Zohran Mamdani, en muslimsk invandrare från Uganda, vilket väckte viss nervositet – även bland vissa demokratiska politiker.

Mamdani är antikapitalist, judehatare, anti-vit och förespråkar en rad skandalösa politiska åtgärder, som avskaffande av polis och fängelser, extra skatter på vita stadsdelar, kommunägda livsmedelsbutiker med garanterat låga priser, politiskt satta hyror, gratis transporter – och i princip allt vad hjärtat kan önska.

Och om någon frågar honom hur han ska betala för allt detta, säger han att det är genom att beskatta de rika.

Det uppenbara problemet med en sådan politik är att USA har fri rörlighet för människor och kapital, och om Mamdani blir vald – vilket verkligen är en möjlighet – kommer New York att uppleva en massiv kapitalflykt och utvandring av de rika som islamisten måste hosta upp pengarna för sitt kommunistiska och judefria Shangri-La.

Flykten till republikanskt kontrollerade delstater som Florida och Texas har sedan länge tagit fart, och om de stora kapitalfonderna som väntat väljer att dra ur pluggen kommer New York att lämnas som en rykande ekonomisk ruin. Allt kommer att vara gratis, men det kommer inte att finnas något att få.

Analyser av primärvalet tyder på att Mamdani särskilt har lockat sina väljare bland rika vita som har så få problem att de orkar ägna sig åt ideologiska experiment baserade på känslor. De tänker inte på att de förr eller senare kommer att lida om de inte flyr.

Hur kan man förklara att New York – ”staden som aldrig sover” – blundar för de katastrofala följderna av sina egna handlingar?

En stor del av förklaringen måste sökas i det demokratiska partiets politiska och moraliska bankrutt. New York är en enpartidemokratisk stat och stad och har varit det i decennier. Och när demokraterna inte har något annat att erbjuda än ett obevekligt hat mot Donald Trump och republikanerna – ingen riktig politik, inga tankar på hur man ska förbättra levnadsvillkoren för den amerikanska medelklassen – är det inte konstigt att demokratiska väljare försöker kompensera för sin inre tomhet genom att hänge sig åt en omgång antisemitisk kommunism.

Det fungerade verkligen inte i Sovjetunionen, men det var länge sedan och folk har glömt allt om det.

Det märkliga med kommunismen är att varje ny generation kommunister är övertygad om att den här gången kommer kommunismen att leda till ett lyckligt land. Efter några år kollapsar allt, men sedan kommer nya kommunister, och så här kommer det uppenbarligen att fortsätta tills den västerländska civilisationen är förstörd.