Sociala medieplattformen OnlyFans tjänar miljarder på att sälja intimitet som en handelsvara. Unga kvinnor som engelska Bonnie Blue filmar sig själva i sexuella situationer och säljer tillgången till betalande kunder. Bonnie Blue har blivit känd för att ha slagit världsrekord genom att ha sex med 1.057 män på 12 timmar.

När kritikerna kommer med invändningar möts de av ett välbekant argument: ”Det är mitt val” och ”det skadar ingen annan”. Frågan ”varför inte?” hänger i luften och ingen kan besvara den på ett övertygande sätt.

Den här maktlösheten inför det till synes självklara förutsågs av den amerikanske sociologen Philip Rieff på 1960-talet. Rieff varnade för att västvärlden höll på att förlora sin förmåga att skilja mellan det tillåtna och det förbjudna. Frågan ”Varför inte?” hade blivit svår, för att inte säga omöjlig, att besvara.

Men kanske finns det trots allt svar. Låt oss ta en närmare titt på Rieffs djupt originella kulturkritik och hur den kan tillämpas idag.

Terapeutisk kultur som kulturellt förfall

Rieff identifierar källan till moralisk maktlöshet i vad han kallar den terapeutiska kulturen.

Där tidigare kulturer byggde på förbud och gränser – ”du skall icke” – är den moderna västerländska kulturen byggd på tillåtelse och befrielse. Den är bättre på att be om ursäkt än på att förklara vad man inte får göra.

Den här vändningen började med Freud, som vände upp och ner på västvärldens värderingar och förståelse av skuld. Medan den kristna traditionen hade lärt oss att ett dåligt samvete kom från att undertrycka vår högre moral, hävdade Freud att skuld var ett resultat av att undertrycka våra lägre drifter.

Med Freud blev föräldrars kärlek till sina barn ”narcissism”; de älskade inte barnet utan sig själva i barnet. Barns respekt för sina föräldrar blev ett ”förtryckt Oidipuskomplex” av dold sexuell lust. Och religionen blev en ”massneuros”, en kollektiv galenskap som rationella människor borde befria sig från.

I dag ser vi den freudianska omvändningen fullbordad överallt.

Aldrott omdefinieras till ”sexmissbruk”, en sjukdom som kräver behandling, inte moraliskt fördömande. Stöld blir ”kleptomani”, en impulssjukdom snarare än ett brott. Aggressivt beteende diagnostiseras som en kemisk obalans i hjärnan snarare än en brist på självkontroll.

I den terapeutiska kulturen flyttas ansvaret systematiskt från moralisk handling till psykisk störning.

Det heligas kollaps i praktiken

Vi upplever alltså ett kulturellt förfall. Detta gäller moraliskt, men också institutionellt.

Universiteten, som ska vara kulturens väktare, har blivit dekonstruktionsfästningar. Litteratur som handlar om kön, ras och klass – skriven av, om och för minoriteter – dominerar läroplanen vid många universitet, medan Shakespeare reduceras eller tas bort. Inte på grund av litterär kvalitet, utan för att Shakespeare tillhör vår kanon av gamla, vita, heterosexuella män.

Resultatet av allt detta är att det heliga håller på att drivas ut ur vår kultur.

Det finns inget upphöjt. Allt är tillåtet, inget är heligt. Laster har blivit dygder. Det som tidigare var förbjudet har blivit mainstream. Dragqueen-shower, även för barn, hyllas som ”inkludering” och polyamori presenteras som en ”alternativ livsstil”. Skamlöshet har blivit det idealiserade tillståndet.

Åtaganden mellan människor eroderar också.

Datingappskulturen producerar vad Rieff kallar ”psychological man” – människor som har utbildats för att se relationer som konsumtionsvaror med inbyggda exitklausuler. Vi ser fenomen som ”ghosting”, att lämna sin partner utan förklaring snarare än att ta det svåra samtalet, och en tendens att ständigt hålla flera dörrar öppna snarare än att välja och binda sig. All ansvarskänsla kan avfärdas med ”jag måste ta hand om mig själv”.

Avbeställningskulturen illustrerar det heligas kollaps: Vi vet exakt vad vi är emot – rasism, nationalism, sexism, homofobi – men har svårt att formulera vad vi står för. Negativ identitet har ersatt positiv lojalitet.

Det heligas motgift

Bent Meier Sørensen är en dansk författare som inspirerats av Philip Rieff. I sin aktuella bok De grænseløse erbjuder Sørensen en motåtgärd mot kulturell erosion.

Han kallar det heliga för en ”förkulturell ordning”. Med andra ord en grundläggande struktur som inte har uppfunnits av människan, men som kulturen måste översätta och kommunicera för att överleva. Det heliga tar sig uttryck i konkreta praktiker:

Sørensen kallar måltiden för en ”fredlig, helig händelse” där familj och vänner samlas utan att störas av skärmar. Morgonsången som binder samman generationer. Kyrkogården, där kopplingen till det förflutna och de döda upprätthåller en andlig dimension. Løgstrups ”suveräna livsuttryck” – tillit, medkänsla, öppenhet i språket – som uttrycker en bindande ordning bortom individuella preferenser.

Sørensen pekar på hur teknikjättarna har invaderat vår inre värld och trängt undan de rum där det heliga, det okränkbara, kan aktualiseras. Skärmar förhindrar inlevelse, närvaro och samvetets röst. När vi förlorar förmågan till kontemplation förlorar vi också kontakten med det som är större än oss själva.

Det vi vill dö för

Den yttersta meningen med det heliga finns i den enkla frågan: Vad är värt att offra ditt liv för?

När fältpräst Thomas Aallmann predikade för de danska soldaterna i Afghanistan och talade om för dem att de skulle strida och, om nödvändigt, dö för sitt hemland Danmark, vädjade han till något större än dem själva – deras land, deras familj.

Kristendomen har gett Europa en berättelse som inte bara kunde stävja hämnd och hat, våldsspiralen och klanernas och den hedniska världens brutala behandling av de svaga och lidande, utan också förädla soldaten från att vara en vikingakrigare i sin egen självbild till en människa som försvarar sitt hem. Detta är inte svaghet, utan styrka.

Från Bibelns bud om välgörenhet till Tolkiens hjältesagor finner vi ideal om tro, hopp, mod och uppoffring som lyfter människor ur deras självcentrering.

Utan det heliga har vi inget motstånd mot gränslösheten. När inget narrativ binder oss samman, när all auktoritet är delegitimerad, är vi försvarslösa mot OnlyFans-argumentet: ”Varför inte?”

Vi behöver ritualer, vertikal auktoritet och stora berättelser som kan bära samhället. I slutändan handlar det heliga om att ha något som är viktigare än oss själva. Något som är värt att leva för och, om nödvändigt, dö för.