
Vår Herres kvarn maler långsamt, men i EU maler kvarnen ännu långsammare. Det är därför som EU:s ordförandeskap har fastställts till bara sex månader av tjänstemännen. Politikerna kan bara göra så mycket skada på så kort tid. EU är ett kabinett där byråkraterna bestämmer. Politikerna kommer och går, tjänstemännen stannar kvar. Vi vet från kommittéer och kommissioner att det alltid tar två till tre år för dessa politiskt tillsatta grupper att komma med en rapport.
Detta är rytmen i det politiska arbetet, så det är ganska osannolikt att Danmark som ny president kommer att producera synliga och konkreta resultat från sitt arbete i unionens ledning. Kan någon komma ihåg vilka de tre senaste presidenterna har varit? Och vilka var deras bästa resultat när de satt vid bordets huvud?
EU:s ordförandeskap är ett grindvaktsjobb som innebär att man ska hantera det som finns i inkorgen, men inte så mycket att saker hamnar i utkorgen. Det är inte meningen att ordförandeskapet ska leverera banbrytande lagstiftning i EU. Ordförandens uppgift är snarare att under sin korta mandatperiod flytta fram utvalda frågor några bokstäver i det byråkratiska alfabetet, t.ex. från E till F, så att nästa ordförande kan flytta frågorna från G till H och så vidare, tills vi slutligen når Z, där frågorna antingen kan antas eller avbrytas.
Den danska regeringen, medierna och inte minst Europaminister Marie Bjerre sprudlar dock av entusiasm och optimism inför Danmarks ordförandeskap den 1 juli och har lanserat ett antal viktiga frågor som vi behöver få igenom i EU-systemet under de kommande månaderna.
Först och främst vill Danmark påskynda arbetet med att förverkliga målet om att EU ska kunna försvara sig självt senast 2030. Detta kan bli svårt med tanke på att Danmark 2014 lovade att lägga 2 procent av BNP på sitt krisande försvar. Regeringen förklarade senare att det inte rörde sig om något löfte, utan bara en avsiktsförklaring. Enligt regeringen kunde löftet till Nato om att leverera en 5.000 man stark stridsbrigad inte infrias förrän 2024, dvs. 10 år efter ”avsiktsförklaringen”. 2024 kom och gick, men det finns fortfarande ingen brigad, som inte förväntas vara redo för strid vare sig 2025 eller de följande åren. Anledningen till att den fega danska regeringen plötsligt agerar som en militär hök för EU:s räkning är förstås att EU-kommissionen drömmer om att ta över ansvaret för det europeiska Nato, vilket är det enda sättet för EU att försvara sig 2030. Men det kommer inte att hända, och Danmark borde nog sopa sin egen barackdörr, för där ser det inte så bra ut.
Nästa prioritet för regeringen är att rensa upp bland reglerna och minska byråkratin i EU. Det kommer inte heller att hända. Förra året antog vi det galna EU-direktivet om registrering av arbetstid som om vi befann oss på 1950-talet, då arbetarna stämplade in på morgonen och ut på eftermiddagen när fabriksvisslan ljöd. Revisorerna i EU har inte insett att covid-epidemin har förändrat arbetsrutinerna i danska företag så att en mycket större del av den dagliga arbetsbördan kan ske i hemmet, där det inte är lätt att stämpla in på kontoret. Den danska regeringen har servilt och ödmjukt böjt sig för CSDDD-direktivet, som nu kräver att danska storföretag tar ansvar för att de själva, deras kunder och leverantörer följer EU:s lagstiftning om mänskliga rättigheter, miljö och klimat. Ännu en EU-hammare för danska företag.
Det danska ordförandeskapet prioriterar också att motverka Trumps ”tullkrig” mot EU genom att teckna fler frihandelsavtal med resten av världen. Tydligen är det bara politiker och tjänstemän som tror att man kan ersätta en marknad med en annan. Det tar år av hårt arbete att etablera export till USA, och ett handelsavtal med Indien, Kina och Nigeria kan inte ändra eller kompensera för det.
Och så har vi förstås det danska ordförandeskapets planerade acceleration av EU:s gröna omställning, den viktigaste av alla viktiga frågor för den danska klimatdygden. Den brutala och hårdhänta gröna omställningen är ett dödssegel eftersom den höjer energipriserna och förlamar konkurrenskraften hos europeiska företag som redan är hårt belastade av EU:s tunga byråkrati, där handläggare, konsulter och planerare producerar en ständigt flödande lavaström av onödiga direktiv och förordningar som kostar företagen enorma miljarder i extra administrativa bördor.
När vi nu närmar oss nyår och Danmark lämnar ifrån sig ordförandeskapet skall vi inte förvänta oss att se resultaten av regeringens ambitiösa flaggskeppsprogram. Vi får nöja oss med att vara värdar för en massa högprofilerade möten, limousiner med tonade rutor, seriösa kostymer, lägesrapporter och konstruktiva samtal som förebådar viktiga steg mot viktiga resultat för EU:s framtid. Resultaten är inte riktigt där än, men de är på god väg.
Framgångskriteriet för ordförandeskapet är därför inte att uppnå resultat, utan att undvika att göra misstag. Att ta sig ur jobbet utan att tappa ansiktet. Precis som alla ordförande före och efter oss. Och sedan, i början av det nya året, kan vi skryta i medierna om de enastående danska insatserna, som alla EU:s medlemsländer har erkänt med respekt och beundran. Vi må vara ett litet och blygsamt land, men vi har än en gång visat världen att vi kan konkurrera med de största och bästa. Precis som det brukade vara.