₁₂Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? ₁₃Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte har kommit bort. ₁₄Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad.

₁₅Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. ₁₆Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. ₁₇Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. ₁₈Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 

Matt 18:12-18

Under den senaste veckan har en debatt ägt rum med anledning av journalisten och före detta redaktören Hilde Sandviks debattartikel ”Jeg kjenner det frelste blikket. Det gjør meg urolig” (Jag känner igen den där frälsta blicken. Det gör mig orolig), där hon gör påståenden om religionens fara för demokrati och frihet. Oförmögen att skilja mellan olika uppfattningar om vem Gud är, skriver hon att hon fruktar

Inte bara fundamentalism. Jag fruktar också naivitet. Den västerländska, sekulära naivitet som tror att den religion vi ser i politiska rörelser är detsamma som personlig tro. Som tror att de heliga orden handlar om moral och hopp. Som inte känner igen lössen i korridoren.

För att vi har varit här förut. Religionen har alltid haft två ansikten: ett vänt mot det heliga och mänskliga, det andra mot makt och kontroll. När liberaler romantiserar religion som identitet och arv, utan att förstå dess potential för underkastelse, spelar de auktoritära krafter i händerna.

Religiösa rörelser runt om i världen återuppstår som politiska krafter. Och de gör det i en tid när många människor känner sig rotlösa, övergivna och samhällen misslyckas. Därför är det inte förvånande att de söker sig till dem som lovar ordning, riktning och syfte. Att de dras till det maskulina, det heliga, det absoluta. Men då måste de av oss som vet vad religion kan bli säga ifrån.

Det är lite av en paradox att Hilde Sandvik fick sin text i tryck den 5 juli. Med andra ord dagen efter USA:s nationaldag. Bakgrunden är förstås fenomenet Trump. Men jag kan inte låta bli att undra: Hur skulle de amerikanska frihetskämparna ha formulerat sig för att bli godkända av Sandvik?

För det var män inspirerade av en Gud som inte gör skillnad på rik och fattig, kön eller nationalitet, som bland annat formulerade påståendet att ”det är en självklar sanning att människor föds lika, att de alla har fått vissa omistliga rättigheter av sin skapare”. De förde in religionen i politiken och kämpade för människovärdet.

Självklart är det möjligt att missbruka en religion, men det befriar inte författare och andra från deras skyldighet att erkänna grunden för den frihet och det välstånd som så många fortfarande åtnjuter. Och jag vågar också ställa frågan: Varför tycker Hilde Sandvik att vi ska lyssna till hennes budskap?

För att vi inte varnar för politiskt intresse för att vissa politiska rörelser i sig är totalitära. Vad vi gör är att analysera de olika rörelsernas verklighetsuppfattning och utifrån den ge en rekommendation till omvärlden.

Men för dagens förment liberala demokrater tycks varje politiskt ideal som har sin grund i kristen tro vara ett recept på fascism. Häromdagen hörde jag till exempel en förklaring av fenomenet i NRK P2. Gästen i studion kunde berätta, utan att programledaren motsatte sig det förstås, att författaren till Sagan om ringen, J.R.R. Tolkien, stod för fascistiska idéer. Gästen menade bland annat att Tolkiens idyllisering av hobbitarnas fredliga och idylliska bondesamhälle stod i motsats till positiv progressivitet. Jag körde nästan av vägen.

Det finns ingen fascism i den kristna tron, lika lite som det finns någon marxism, men det finns människor som är villiga att använda olika retoriska grepp för att främja sin sak. Samtidigt finns det både politiska och religiösa rörelser som verkligen utgör ett hot mot vår frihet. Men Jesus Kristus är inte en av dem, snarare tvärtom.

Utan tron på Jesus Kristus skulle slaveriet fortfarande vara en realitet. Vi skulle ha tillåtit fäder att döda sina nyfödda barn, och vi skulle med största säkerhet ha behandlat kvinnor som Aristoteles trodde var rätt: som underlägsna mänskliga varelser, olämpliga för politiskt ledarskap eller deltagande i statens styrning. Allt för att idén om jämlikhet är omöjlig utan en tro som säger att Jesus Kristus skapade oss till sin avbild, som själv blev människa och avrättades för oss alla.

Att ta med sig denna tro in i det politiska livet är inte fascism, utan motsatsen. Vad som däremot är auktoritärt är att förvägra någon denna möjlighet. För den som vill ta bort tron på Jesus Kristus från det politiska livet har alltid ett motiv, ett motiv som vi talar för lite om.

Det var tron på Jesus Kristus som gav historien en ny riktning. Det var tron på en rationell och förnuftig skapare som lade grunden för västerländsk akademi, marknadsekonomi och sjukvård. Just för att vi insåg att det var en självklar sanning att Jesus Kristus predikade jämlikhet och sanning i en värld som var möjlig att förstå. Vetenskapen blev naturlig när Gud lärde oss att det var både möjligt och önskvärt för oss att lägga världen under oss (men även det stämplas idag av många som ett fascistiskt förhållningssätt till skapelsen).

Men då kan vi också ha kommit till sakens kärna: Det slår mig att anledningen till att Jesus Kristus fortfarande provocerar våra påstått liberala demokrater är just hans påstående att han är vägen, sanningen och livet. För de kan inte tolerera en Gud som säger att det finns en överlägsen moral och att han inte kan tolerera synd, men som ändå söker upp de förlorade.

Den paradox som de inte inser är att utan Jesus Kristus blir deras egen kritik också meningslös. För varför skulle vi lyssna på dem om våra liv bara är resultatet av en slumpmässig kosmisk explosion i tidernas begynnelse? De kräver att vi skall lyssna till deras moraliserande, samtidigt som de förkastar moralens grund och fundament. Det är en ekvation som inte går ihop.