Till och med hans humor luktade tyranni. Han förvandlade sina kollegor till rädda smickrare och roade sig sedan med att driva med deras iver att behaga honom. Och under den stora terrorn i slutet av 1930-talet tyckte han att det var roligt att människor under tortyr ofta erkände brott som de inte kunde ha begått.

Den brittiske historikern Simon Sebag Montefiore berättar ett anti-Stalin-skämt: Ledaren tappar bort sin karaktäristiska pipa, klagar på att han tappat bort den och hittar den sedan under en soffa. Lavrentij Berija, polischef och chef för likvideringsgruppen, säger: ”Det är omöjligt! Tre personer har redan erkänt brottet!” Det som gör skämtet till mer än bara ett skämt är att Stalin älskade att berätta det.

Det verkar som om historia inte längre lärs ut i skolorna, vilket har lett till att människor förleds att tro på vad som helst. Det är därför enhetsmedierna – Berlingske, Politiken och DR – har bra dagar. Detta gäller även samarbetspolitikerna, som utnyttjar det faktum att ingen vet var vi kommer ifrån och därför inte heller kan förstå vart vi är på väg. Endast de gamla kan minnas hur det var att leva i ett Danmark befolkat av danskar som trots politiska skillnader och allehanda bråk i grunden var homogena och bärare av en nationell kultur.

Dagens unga har inget historiemedvetande, det vill säga en insikt om att vi kommer från en plats och är på väg bort från den. Men de flesta vet åtminstone att det en gång fanns något som kallades vikingatiden och att det i Tyskland fanns en ond man som hette Hitler och att han var nazist, vilket är en speciell variant av samlingsbegreppet fascism. Medvetenheten om detta historiska rudiment gör att många människor tycker att det är naturligt att kalla allt de inte gillar för nazistiskt eller fascistiskt.

Men vad handlar/handlade fascismen egentligen om? Ingen frågar, och om någon frågar är det få som kan ge ett svar.

Låt oss försöka ändå, nu när vi kommer att höra om fascism om och om igen.

De fascistiska staterna, Italien och Tyskland, var diktaturer, men diktaturer av ett speciellt slag. Vi känner till många diktaturer i Latinamerika och på andra håll, men med undantag för Juan Perons styre i Argentina kan ingen av dem kallas fascistisk.

Det finns många typer av diktaturer, bland annat polisstater, militärdiktaturer, oligarkier och kleptokratier, men fascismen är fundamentalt annorlunda:

Det är en diktatur som drivs av en våg av brett folkligt stöd. Hitler och Mussolini åtnjöt diktatorisk makt eftersom de flesta tyskar och italienare ville ha det på det sättet. Som den tyske socialpsykologen Erich Fromm förklarade i sin bok The Flight from Freedom från 1941, blir friheten vid någon tidpunkt för tung att bära, och det känns som en befrielse att lämna alla beslut till en ledare. Som det sades i Nazityskland: Führer, befiel, wir folgen.

Tyskarna marscherade entusiastiskt mot sin egen undergång, något de insåg först när nazismen drabbade dem själva.

Ett annat grundläggande kännetecken för just den tyska nazismen var regimens strävan att tränga in i samhällets alla hörn, även i den privata sfären.

Det nazistiska idealet var att ingenting skulle vara privat och därmed undkomma regimens kontroll. Barnuppfostran förstatligades, rättsväsendet nazifierades och enades, medierna skrev vad de blev tillsagda, kulturlivet kontrollerades av propagandaministeriet och Hitlers hantlangare försökte, delvis med framgång, att undertrycka all religiös förkunnelse – till och med att fabricera en ny och förvrängd tolkning av det kristna budskapet. Plötsligt visade det sig att Jesus hade varit en arier och inte en jude, och att han var en tidig förkunnare av den ariska rasens rätt att härska.

Var och en kan bedöma hur väl nazismens kännetecken passar in på Donald Trumps, Mette Frederiksens och Ursula von der Leyens regeringar.