När man ser på det politiska landskapet i Väst år 2025 är det svårt att undvika slutsatsen: Lögnen är inte längre ett undantag, utan grundpelaren i den politiska kommunikationen. Den är limmet som håller ihop den officiella verkligheten – i Bryssel, i Washington, i Oslo, i Stockholm. Och det är denna verklighet som vi kommer att rösta om när vi går till valurnorna. Rent krasst har vi ingen verklig möjlighet att rösta om sanningen, bara om vilken version av lögnen vi vill ha.

Hans Rustads analys av Europas politiska självskadebeteende i Ukraina och Gaza pekar på något mycket djupare än enskilda diplomatiska felsteg. Vad han beskriver är ett system där lögner har blivit ett verktyg för styrning. Den används för att utlösa krig, för att vidmakthålla konflikter och för att demonisera alla aktörer som hotar den etablerade berättelsen. Irakkriget 2003 var en mall: falska ”bevis”, mediekampanjer, moraliska berättelser om ”det goda väst mot den onda diktaturen”. Femton år senare har metoden förfinats, men kärnan är densamma.

Många människor tycker om att tro att Norge är något på utsidan av detta spel – ett fredsälskande land som upprätthåller en ”oberoende” utrikespolitik. I själva verket har vi hela tiden varit en del av apparaten. Våra ledande politiker, oavsett om de sitter i regeringen eller agerar som ”opposition”, talar med samma tunga: Kriget i Ukraina måste stödjas ”till seger”, erkännandet av en palestinsk stat framställs som moraliskt oundvikligt och varje avvikande analys stämplas som ”rysk desinformation” eller ”israelisk propaganda”.

Norges utrikesminister, Espen Barth Eide, har på några månader lyckats placera sig till vänster om de flesta moderata arabstater när det gäller synen på Hamas. Där Egypten och Saudiarabien ser ett existentiellt hot ser Barth Eide en förhandlingspartner. På så sätt är norsk utrikespolitik inte bara verklighetsfrånvänd – den är direkt medskyldig till att legitimera krafter som både destabiliserar regionen och importerar konflikten till europeisk mark.

Den norska pressen kunde ha varit en korrigerande kraft. Istället fungerar den som en förstärkare för samma berättelser. Detta kan ses i bevakningen av Ukraina, där krigsmålen aldrig problematiseras, och i bevakningen av Gaza, där den underliggande islamistiska ideologin nästan aldrig nämns. När franska och brittiska ledare öppet erkänner att de kommer att använda erkännandet av Palestina som en hävstång mot Israel, är det ingen som frågar: Vad innebär detta i praktiken för Hamas? Svaret är enkelt: Det betyder att terror belönas.

När norsk press refererar till sådana åtgärder som ”fredsinitiativ” är det inte journalistik utan ren kommunikation av en politisk ståndpunkt. Detta gör pressen inte bara till en följare, utan till en aktiv deltagare i spridningen av lögner.

Så här är vi, med ett val precis framför oss. På papperet är det en demokrati. I praktiken får vi rösta om nyanser av samma politik. Inget av de etablerade partierna utmanar grundberättelsen om kriget i Ukraina, ingen problematiserar den europeiska strategin i Mellanöstern, ingen vågar ifrågasätta om Norges utrikespolitik verkligen tjänar norska intressen.

Valet reduceras därmed till en fråga om vilken mask vi vill att lögnen ska bära de kommande fyra åren. Ska det vara en mask som ler, lovar grön omställning och social rättvisa – samtidigt som den skickar vapen och pengar till ett krig utan slut? Eller en mask som lovar ”ansvarsfull ekonomisk styrning” – samtidigt som den binder oss till samma internationella avtal och allianser som gör oss till brickor i andras spel?

Problemet är att lögnen har sin egen logik. När en berättelse har etablerats som ”sanning” i den offentliga sfären blir det politiskt självmord att utmana den. Politikerna blir därmed fångar i sin egen retorik och väljarna fångar i en informationsmiljö där de enda källor som bryter mönstret antingen marginaliseras eller demoniseras.

Resultatet är att valkampanjer inte handlar om verkliga alternativ, utan om att hantera en redan given berättelse. Demokratin töms på innehåll – vi får delta i processen, men inte i premisserna.

Det är detta som gör årets val till mer än bara ännu en politisk omgång. Varje gång vi röstar inom ramen för samma lögn förstärker vi dess legitimitet. Det är inte bara ett passivt accepterande – det är en aktiv medverkan. Och även om många känner att det inte finns något alternativ, är det först när vi inser vad vi faktiskt röstar för som möjligheten till en paus kan uppstå.

För den fråga som återstår är brutalt enkel: Om vi vet att vi röstar på en lögn – och gör det ändå – vad säger det om oss?