Ben Cobley är en före detta vänsteraktivist, numera konservativ författare och aktuell kritiker av framstegstron, The Progress Trap (Framstegsfällan). Enligt Cobley är den moderna tron på framsteg inte en neutral tro på förbättring. Det är ett politiskt vapen. När någon påstår sig stå ”på rätt sida om historien” är det inte bara en poetisk bild. Det är ett maktövertagande. För om du befinner dig på rätt sida av historien är du per definition moraliskt oantastlig. Och alla andra är suspekta. I bästa fall bör de tolereras. I värsta fall bör de avlägsnas.

Progressiv politik bedrivs därför ofta som ett moraliskt omdöme. Motståndare till förnyelse – i kultur, språk, könsförståelse eller institutioner – misstänkliggörs utan argument. ”Framsteg” blir ett ord som stänger debatten. Inte ett som öppnar den.

Jag har ännu inte läst Cobleys bok – det finns fascinerande samtal med honom om boken på nätet – men hans tes fick mig att tänka att tron på framsteg är lika seglivad som någonsin. Låt mig ge dig några exempel.

Historiska exempel

Det första skulle jag kalla ”myten om västerlandets universalisering”.

Alla blir som vi, så länge de får McDonald’s och internet. Araberna blir sekulära demokrater, afrikanerna blir individualister, asiaterna blir liberaler. Därför att teknik och ekonomi radikalt förändrar kulturer. Men kulturer är inte mjukvara som kan uppdateras. Den arabiska våren förvandlades till en islamistisk vinter. Frihet kan inte exporteras som en handelsvara.

Det andra exemplet kallar jag ”vägen från socialism till mångkulturalism”.

När en utopi kollapsar uppfinner vänstern snabbt en ny. Socialismen skulle skapa den nya människan genom ekonomisk jämlikhet. När den utopin misslyckades blev mångkulturalismen den nya frälsningen. Mångfald skulle skapa harmoni. Nu, när även den utopin misslyckas, vänds statens maktmonopol mot dem som inte tror på välsignelsen. Starmers Storbritannien förföljer sina medborgare i ett försök att rädda myten om framsteg.

Det tredje exemplet kallar jag ”EU:s postnationella dröm”.

EU var kärnan i framstegsmyten: nationalstater är barbariska reliker, suveränitet är farligt, men mänskliga rättigheter ger fred. Den nya liberala världsordningen skulle ersätta blod och jord med handel och procedurer. Men när identiteten förkastas som bakåtsträvande idioti återvänder den. I dag som högernationalism. EU stagnerar i sin egen vanmakt. Europa kan inte försvara sig och hävda sig i den pånyttfödda stormaktspolitiken.

Aktuella exempel

Vi kan också titta på aktuella exempel.

Premiärminister Mette Frederiksen använde i sitt öppningstal till Folketinget i oktober 2024 om stödet för kriget i Ukraina just den formulering som Cobley så träffsäkert kritiserar: ”Med ett historiskt brett stöd – i Folketinget och i befolkningen – har vi placerat oss på rätt sida av historien.” Samtidigt förlorar Ukraina kriget och ukrainare och européer vill ha fred.

Klimatstriden är också ett aktuellt exempel på den moderna framstegsdogmen.

Danmark framställs som en global ledare med ambitionen att minska koldioxidutsläppen med 70 procent till 2030 och kommer att vara världsledande inom grön teknik. Här ges klimatåtgärder nästan religiös status som ett moraliskt imperativ som inte kan diskuteras. Häromdagen var Ørsted dock tvunget att be de danska skattebetalarna om ytterligare 30 miljarder danska kronor. Grön energi är både dyr och ineffektiv.

Slutligen kan vi ta debatten om könsidentitet. Här framställs kritikerna som intoleranta, bakåtsträvande och reaktionära. Det moderna, toleranta synsättet framställs som det enda acceptabla. Idén om framsteg används för att stänga ner debatten. I Danmark drogs i veckan en kvinna inför rätta för att ha kallat en transkvinna för en ”biologisk man”.

Tron på framsteg är farlig

Cobley varnar för att tron på framsteg blir farlig just där den utger sig för att vara befriande. För om historien har en förutbestämd riktning och någon påstår sig veta det, är det bara en tidsfråga innan de börjar styra som om de verkligen är historiens ombud.

”Historien kommer att döma dig” är klichén. Teknokrati, expertmakt och social skam blir de progressiva medlen, och moralisk retorik blir kamouflage för maktutövningen.

Cobley påminner oss om att den enda riktiga ”riktiga sidan av historien” kan ses först när historien skrivs. Fram till dess är påståendet att stå där bara ett bekvämt verktyg för progressiva som, oftare än andra ideologer, bara har haft fel genom historien.

En kristen kritik av tron på framsteg

Framstegstanken har också kritiserats i Danmark. En av de bästa böckerna i ämnet är skriven av Torben Bramming, Opgør med den moderne myte (Konfrontation med den moderna myten), från 2012. Bramming är pastor i Ribe och har knappast någonsin varit vänsteraktivist.

Brammings poäng i boken är att vi lever i en tid då framstegstanken har upphöjts till religion. Den moderna myten är framstegsmyten. Allt som bär på ett historiskt arv eller andligt djup måste ge vika och stämplas som reaktionärt. Speciellt kristendomen.

Tron på framsteg har följaktligen i sig blivit en magisk föreställning, en pseudoreligion, men av det slag där det är förbjudet att påminna oss om människans felbarhet. Om vår syndfullhet. Vi kommer att ha ett samhälle där vi tror att vi kan innovera oss ur skuld, lidande och ansvar.

Det är en farlig illusion.

Frågor om ande, skuld och gränser försvinner i jakten på ”det nya”. Och det är här en ny typ av makt uppstår: De som bestämmer takten och vet den tekniska riktningen tar på sig rollen som moderna präster.

Men vad händer med oss när vi förnekar erfarenhet? Vi förlorar motståndskraft; vi blir sårbara för auktoritärism, teknokratisk arrogans och illusionen av kontroll.

Kristendomen som motmyt

Bramming påpekar att kristendomens grundläggande språk är att ”ta emot” nåd, förlåtelse och kärlek som gåvor från Gud. Framstegets språk är att ”ta”, att erövra naturen, att kontrollera framtiden, att skapa sig själv. I kristendomen är människan ett barn, i moderniteten är hon Gud. Resultatet är inte frihet, utan rädsla för att leva upp till sin egen allmakt.

Rättigheter utan förankring i kyrka, kungahus och historia blir abstrakt makt. När allt måste motiveras av individens önskningar förlorar samhället sitt sammanhang. Kyrkan däremot lär ut nåd, kungahuset garanterar kontinuitet och historien ödmjukhet. Allt det som det progressiva rättighetstänkandet förkastar.

Kristendomens radikala insikt är denna: Vi duger som vi är därför att Gud älskar oss. Inte som projekt för förbättring, inte som material för omvandling, utan som varelser värda i sig själva.