Har du någon gång känt att politikerna inte tar folkets högsta önskningar på allvar? Har du någonsin undrat varför invandringen fortsätter trots att det aldrig har funnits en majoritet för den?

Det har du säkert, och här är svaret: politikerna representerar inte alls Europas folk. Du hade förmodligen en föraning, men nu har den dokumenterats på ett omfattande sätt i ny forskning.

Det stora demokratiska problemet

Den tyska statsvetaren Laurenz Guenthers banbrytande studie Political Representation Gaps and Populism (Politiska representationsgap och populism) dokumenterar den avgrundsdjupa klyftan mellan parlamentariker och väljare i europeiska demokratier i kulturella frågor.

Europaparlamentarikerna svävar i sin egen politiska atmosfär, långt från jordens gravitation. I genomsnitt är de mer kulturellt liberala än den genomsnittlige väljaren. Det är inte marginella skillnader vi talar om, utan grundläggande skillnader i attityder som går tvärs igenom nästan alla länder och partier.

De krassa siffrorna

Siffrorna från undersökningen ger en bild som borde få de flesta politiker att ompröva sitt kall som ”folkets tjänare”. Den avslöjar en politisk Grand Canyon mellan valda tjänstemän och folket.

I invandringsfrågan vill majoriteten av medborgarna i de europeiska länderna ha betydligt strängare regler, medan nästan alla parlamentariker är på den liberala sidan och förespråkar ett öppnare förhållningssätt.

Samma mönster upprepar sig när det gäller brott och straff: Medborgarna vill ha hårdare straff, medan parlamentarikerna vill ha mildare domar. Medborgarna är mycket mer benägna att stödja uttalanden som ”Människor som bryter mot lagen bör dömas till mycket hårdare straff än idag”, medan parlamentarikerna föredrar mjukare, rehabiliterande metoder.

I frågor som rör könsroller och nationell identitet är skillnaden lika stor. Väljarna bygger staket, politikerna river ner dem.

Medan en större andel av medborgarna stödjer traditionella könsroller eller anser att invandrare fullt ut bör anpassa sig till den nationella kulturen, är parlamentarikerna överväldigande mer progressiva och mångkulturellt orienterade. Folket ropar ”stopp”, eliten svarar ”mer”. Mer invandring, fler båtar med illegala utlänningar, mer mångfald.

Det kanske mest slående är att även konservativa partier ligger till vänster om väljarmajoriteten i kulturella frågor. Alla etablerade partier – både höger och vänster – är mer liberala än den genomsnittlige medborgaren när det gäller värdepolitik. Vi ser här konturerna av en demokratisk oligarki.

Alla medborgare är mer konservativa än sina företrädare

Studien avlivar också myten om att klyftan bara handlar om vissa grupper. Parlamentarikerna svävar i sin kulturliberala luftballong, medan väljarna har fötterna stadigt planterade i konservativ jord – och detta gäller alla demografiska segment.

Unga och gamla, män och kvinnor, rika och fattiga, utbildade och outbildade, till och med invandrare är mer kulturkonservativa än sina parlamentariker.

Även jämfört med högutbildade och politiskt informerade medborgare är parlamentarikerna betydligt mer liberala.

Skillnader i utbildning, kön eller social bakgrund kan bara förklara ungefär en tredjedel av skillnaderna. Detta är en grundläggande klyfta mellan den politiska eliten och befolkningen som helhet.

Metodens övertygande styrka

Guenthers studie bygger på specialdesignade, identiska undersökningar av både väljare och parlamentariker i 27 europeiska länder. I Tyskland följs utvecklingen från 2009 till 2021, vilket ger en god inblick i dynamiken över tid.

Resultaten valideras genom konkreta data från valkampanjer och analyser av partiernas officiella program.

Intressant nog visar studien att representationsgapet är mycket mindre när det gäller ekonomiska frågor. Det är framför allt inom de kulturella och värdepolitiska områdena som gapet är systematiskt och betydande.

Populismens logiska framväxt

Studien kastar nytt ljus över de högerpopulistiska partiernas framväxt. Deras framgångar handlar inte i första hand om extremistisk retorik eller att manipulera ”dumma” väljare. Istället fyller de en politisk Bermudatriangel där väljarnas önskemål försvinner spårlöst.

Tyskland illustrerar dynamiken. AfD planterade sin flagga i det tomma territorium som de etablerade partierna hade övergett som ingenmansland. Resultatet blev partiets genombrott i det tyska parlamentet.

Som Guenther påpekar förändras inte människors attityder dramatiskt över tid. Vad som händer är att när frågor med stora representationsskillnader – som invandring – ökar i politisk betydelse, aktiveras klyftan mellan elit och befolkning. Populistiska partier skördar då frukterna.

Vad detta betyder för demokratin

Studien väcker grundläggande frågor om hur demokratin fungerar.

Ska politiska eliter leda befolkningen mot ”smartare” beslut, eller ska de följa väljarnas önskemål? Detta avslöjar en form av auktoritär liberalism, där politiska eliter tror sig veta bättre än väljarna vad som är bra för dem.

Det traditionella svaret – att politiker är bättre informerade och därför fattar smartare beslut – håller inte, eftersom även högutbildade väljare har betydligt annorlunda åsikter än sina representanter.

Argumentet att skydda minoriteter håller inte heller då även minoritetsgrupper som invandrare ofta vill ha en mer konservativ politik än eliten.

Resultatet är en urholkning av den demokratiska legitimiteten. När väljarna konsekvent känner sig dåligt representerade på viktiga områden undermineras förtroendet för det demokratiska systemet. Studien visar också att missnöjet med demokratin förklaras bättre av graden av underrepresentation än av traditionella attitydundersökningar.

Guenthers forskning ger förmodligen den starkaste empiriska grunden hittills för argumentet att det finns ett mycket djupt representationsgap i värdepolitiska frågor.

Ja, eliten mot folket är en realitet.