Israel är det enda land som aldrig kan göra något rätt i vänsterns ögon. Denna attityd äventyrar nu säkerheten i den fria världen.

Britterna känner att deras regering förkastar sanning, demokrati och västerländska värderingar. Vad får britterna egentligen i gengäld?

Israelhatet är populärt bland de många ”nya britterna”, från alla möjliga muslimska länder. Det är kanske därför Keir Starmer och hans regering framstår som ungefär lika anti-israeliska som Støre, Bart Eide och Co.

Det har skett en explosion av antisemitiska attityder och brott i Storbritannien. Detta är en nationell kris, ett existentiellt hot mot det liberala samhälle som mödosamt har byggts upp sedan 1850-talet.

Men till skillnad från andra former av rasism avfärdas eller ignoreras den, skriver Allister Heath i The Telegraph.

Är det elitistiska fördomar av den typ som Emile Zola avslöjade i Frankrike för många år sedan? Är det valpolitik? Kan inte Labour se att de gör allt värre med sina orättvisa, lögnaktiga attacker på Israel?

Emile Zola var mannen bakom den berömda pamfletten J’Accuse, som handlade om den orättvisa behandlingen av den judiske officeren Alfred Dreyfus. Eftersom Zola själv dömdes till fängelse för sina kommentarer, flydde han (intressant nog) till England för att undvika straff.

De dubbla standarderna är äckliga. Som att det var upprört att Israels vänsterpresident Isaac Herzog träffade Starmer samtidigt som han talade med den palestinske diktatorn Mahmoud Abbas, som delar ut pengar till familjerna till terrorister som lyckats döda judar, men ingen reagerade på det.

Varför är Starmer mer angelägen om att försöka tvinga Israel att upphöra med sina attacker än att övertala Hamas-terroristerna att släppa gisslan? Tja, i stort sett hela Europa, inklusive Norge, är på samma spår.

Storbritannien, tack vare en härskande klass som har tappat sin moraliska kompass, hem till vänstersändare som inte längre låtsas vara objektiva, är nu bland de globala centra för israelofobi. Den judiska staten står alltid inför rätta, skyldig tills motsatsen bevisats, dess motiv är i sig misstänkta, dess påståenden diskrediteras reflexmässigt, och varje faux-pas, verklig eller inbillad, utlöser ett atavistiskt utbrott av ”vad var det jag sa” från besatta hatare.

Ett atavistiskt utbrott avser en plötslig och oväntad uppkomst av en egenskap som ärvs från en förfader som levde för många generationer sedan, snarare än från nyare förfäder eller föräldrar. Och judehatet har många generationer att luta sig mot, även om det förlorade sin modernitet under några decennier efter Förintelsen.

Så när Israel angriper Hamasledningen, som lever i lyx i Qatar, är det Israel som anklagas för att vara krigsförbrytare. I väst såg vi pro-palestinska demonstrationer dagen efter slakten av israeler den 7 oktober 2023.

Israel begår inte folkmord, oavsett hur många som påstår det. Men 45 procent av de brittiska väljarna tror att Israel behandlar palestinierna som nazisterna behandlade judarna. Ett fullständigt löjligt påstående, eftersom det bor cirka två miljoner araber i Israel, men noll judar i Gazaremsan.

Israel måste kämpa varje dag på nytt för sin legitimitet, till skillnad från alla andra länder. Det får aldrig fördelen av tvivel. Storbritannien, USA, Frankrike: alla har gjort fruktansvärda misstag i krigstid, alla plågas av sin andel av skurkar, och ändå är det få som tror att dessa nationer har förlorat sin rätt att existera som ett resultat.

Man undrar när Västeuropa ska inse att om Israel faller så står vi näst på tur. Det är ju trots allt så: Islam lovar att erövra hela världen. Men de frontsoldater som står emot ondskan, ungefär som isväggen i Game of Thrones, får inget stöd från oss. Resultatet blir blodigt om inte de europeiska politikerna snart tar sitt förnuft till fånga, vilket är en önskedröm att hoppas på.

Det finns kritiska frågor om allt Israel gör. Det finns ingen empati eller förståelse. Judarnas moraliska standard är högre än andra människors, för vi får inte glömma att Huithfeldt bjöd in talibanledarna till Oslo i en privatjet. Netanyahu riskerar att bli arresterad i flera europeiska länder.

Tvåstatslösningen är helt otänkbar, eftersom ingen av de stridande parterna är intresserade. De palestinska araberna vill ha hela området, from the river to the sea. Detta innebär Förintelsen version 2.0. Israel vill garantera säkerheten för sin befolkning. Hur gör man ett avtal med detta som utgångspunkt? It does not compute!

Västvärlden har glömt vad som hände under första och andra världskriget. De ignorerar allt våld som islam har introducerat i våra tidigare säkra länder och riktar sin ilska mot judarna, som försöker skydda sig själva och sina familjer.

Judehatet har funnits i Europa i över tusen år. Vi lär oss aldrig något annat än att uppfinna nya skäl att hata judarna.

Antisemitismen använder moraliska normer från alla epoker som vapen och gör helt falska påståenden för att anklaga judar för motsatsen till vad som anses vara rätt och riktigt. När västvärlden var kristen var anklagelsen att judar dödade Kristus; när västvärlden var rasistisk bröt judar mot renhetslagarna.

Judar har ibland varit för kapitalistiska eller för kommunistiska, för ”orientaliska” eller för ”vita”, för introverta eller för assimilerade, för rika eller för fattiga, för religiösa eller för ateistiska.

Israel representerar något av det som Europa har förlorat, en patriotisk, demografiskt sund nationalstat som tror på starka gränser och militära dygder, allt med en biblisk bakgrund, som också har en kreativ och innovativ ekonomi som växer.

Det är därför Israel måste föraktas och länder som Syrien, Afghanistan och Somalia stödjas. Sedan kryddar vi det här med människor från Gaza, det bådar verkligen gott för våra barns framtid.

Israel kategoriseras som en ”nybyggarstat”. Men det gör även USA, Australien, Kanada och Nya Zeeland, länder som till stor del undgår att betraktas som axiomatiskt rasistiska och skyldiga till ”vit överhöghet” och ”folkmord”. Men även i dessa länder ser vi en våg i samma riktning.

Samerna, till exempel, är bosättare i Norge och anlände till landet tusentals år efter de ursprungliga norrmännen. Ändå kontrollerar denna lilla och mycket improduktiva grupp människor, ofta kallad ursprungsbefolkning, upp till 40 procent av det norska territoriet. Vi vanliga norrmän förväntas bara knäböja inför galenskapen. Jag ser ingen anledning till det, även om jag har samiskt blod i mig. Jag är ändå inte same, utan norrman.