Antalet internationella klimaträttegångar har ökat markant de senaste åren. Den norska staten har hittills stämts i två fall i samband med tilldelning av prospekterings- och produktionslicenser på den norska kontinentalsockeln. Det senaste fallet är ännu inte slutligt avgjort.

Domstolarna kan ha en viktig roll att spela vid genomförandet av klimatpolitiska åtgärder i framtiden, vilket innebär bedömningar av komplexa frågor där juridik, politik och vetenskap möts och där gränserna är oklara.

Domstolarna har en roll som kontrollorgan i förhållande till den offentliga förvaltningen och kan undanröja beslut där förvaltningens ärendehandläggning är olaglig eller oansvarig. Men är domstolarna rätt instans för att avgöra frågor som egentligen har en starkare förankring i politik och vetenskap?

Vem är de klagande

Det är främst miljörörelsen som för talan i klimatmål i domstol både i Norge och internationellt. Miljörörelsen strävar efter att stoppa eller fasa ut användningen av fossila bränslen. Målet är att nå nollutsläpp till 2050, vilket kräver radikala och snabba utsläppsminskningar. Miljörörelsen har gott stöd i media och hos de politiska partier som vill gå längst i att genomföra åtgärder. Stöd kommer också från delar av rättsväsendet, där flera ledande universitetsjurister har engagerat sig i klimatdebatten. Den akademiska juridiska diskussionen är i hög grad färgad av klimatpolitiken.

Juridikprofessorn Knut Bergo rekommenderade i Dagens Næringsliv den 27 augusti att Norge bör börja avveckla sin oljeverksamhet för att undvika folkrättsbrott och skadeståndsansvar. Han hänvisade till huvudpunkterna i domen från FN:s internationella domstol (ICJ) den 23 juli, som säger att stater måste sätta upp höga mål för att begränsa utsläppen och ta hänsyn till utsläpp både på det egna territoriet och från import och export. Detta är också ämnet för det mål som Greenpeace och Natur og Ungdom har väckt mot den norska staten, där Högsta domstolen den 22 december 2020 slog fast att det även är relevant att ta hänsyn till förbränning av olja och gas som Norge exporterar utomlands. Detsamma har tillämpats av domstolarna i det senaste fallet.

Bergo använder domen som grund för sin rekommendation att fasa ut olje- och gasproduktionen och påpekar att Norge kan riskera ytterligare stämningar. Det följer naturligt att han håller med om grunden för domen.

Domstolarnas roll

I målet inför Internationella domstolen togs många frågor upp, bland annat om brott mot mänskliga rättigheter. I det pågående målet vid Borgarting hovrätt kallades expertvittnen in för att förklara hur förbränning av oljefälten skulle påverka klimatet, naturen och barnen. Ett påstående från kärandena var att förbränning av produktion från norska oljefält skulle orsaka över 103.000 dödsfall, baserat på expertvittnenas vittnesmål.

Domstolarna kan bidra till att granska och belysa svagheter i myndigheternas och industrins praxis, förutsatt att domstolarna ges bästa möjliga beslutsunderlag där väsentlig kunskap – även där det råder oenighet – och fakta presenteras. Detta har inte varit fallet i de två mål som hittills behandlats. Parterna har i stort sett samma syn på de grundläggande klimatpolitiska frågorna och detta präglar bevisföringen och valet av experter så att viktiga underliggande frågor om klimatförändringarnas bakgrund och konsekvenser inte påverkas.

Det är inte domstolarnas uppgift, utan parternas, att presentera fullständiga och relevanta uppgifter kombinerat med vetenskapliga bedömningar. När parterna i princip har samma syn på det vetenskapliga underlaget får domstolen ett ensidigt och snävt underlag. Det måste därför kunna ifrågasättas om fler röster ska tillåtas påverka rättsprocessen utöver den möjlighet som lagen ger idag, jfr 112 § i den norska grundlagen. Detta gäller inte minst behovet av att tillföra modeexpertis till de handplockade experterna. Tillgång till att delta i muntliga förhandlingar med rätt att ställa professionella frågor till handplockade expertvittnen.

Hur kan man säga något meningsfullt om den globala nettoeffekten på klimatet när man säljer produktion utomlands? Det finns ingen begriplig anledning till varför norsk export av gas till Europa skulle medföra en relevant skadepotential som lagstiftningen skulle tillåta att förbjudas enligt § 112 i den norska grundlagen.

Hur kränks mänskliga rättigheter eller hur utgör konsumtionen av olja och gas ett hot mot liv och hälsa? Hur kan skada på framtida generationer påvisas? I vilket fall som helst måste bedömningen av skada balanseras mot fördelarna med åtgärden. Ett exempel: Utan konstgödsel, som Yara producerar, skulle världens livsmedelsproduktion kunna halveras, vilket skulle leda till utbredd hunger. Produktion av konstgödsel kräver användning av stora mängder gas. Hur kan vi prioritera hunger framför utsläpp? Sri Lanka experimenterade med att ta bort konstgödsel och upplevde en enorm nedgång i livsmedelsförsörjningen för några år sedan, vilket resulterade i ett uppror mot den sittande presidenten.

Alternativet, att ta bort utsläppen från konstgödselproduktionen, är möjligt men mycket kostsamt och skulle göra livsmedelsproduktionen enormt mycket dyrare.

Att inte få ett brett professionellt underlag kan leda till att viktiga perspektiv utelämnas och att beslut fattas på en snävare grund än vad målet egentligen förtjänar. Det är därför viktigt att domstolarna inte bara ser till de omedelbara miljökonsekvenserna utan även beaktar de långsiktiga konsekvenserna för samhälle, näringsliv och kommande generationer och inte bara handplockar spekulativa scenarier.

Klimat och juridik

Det finns låga standarder för att acceptera lagbrott och skada som en grund för att tillmötesgå stämningar.

Å andra sidan finns det ingen balansering mot de fördelar som en åtgärd skapar. Det är ganska avlägset att åberopa att någons mänskliga rättigheter kränks genom att olja/gas förbränns utomlands, och det handlar inte om någon fysisk eller psykisk påvisbar skada. Ny prospektering/produktion kan inte stoppas på grund av krav på att uppfylla utsläppsmål. Vi vet redan att utsläppsmålen är helt ouppnåeliga, trots att motsatsen upprepas av klimatindustrin och gröna politiker.

Frågan är om inputrättigheterna skall förstärkas i lagstiftningen. Viktiga tekniska frågor har inte berörts i de fall som domstolarna hittills har behandlat. Det går inte att dokumentera att stigande temperaturer automatiskt orsakar skada, eftersom förändringar kan vara både positiva och negativa. Det har inte dokumenterats att globala temperaturökningar i huvudsak beror på utsläpp eller att utsläpp faktiskt leder till temperaturförändringar.

I IPCC:s egna vetenskapliga rapporter finns ingen hänvisning till att vi befinner oss i en klimatkris, medan politiker som förkortar budskapet i ”Summary for policymakers” hävdar motsatsen. Klimat är en osäker vetenskap, och klimatförändringarna är kaotiska. Vi kan inte förutse hur klimatet kommer att se ut 2050 eller 2100.

Tor Engeness är jurist och deltog nyligen i den paneldebatt som inledde Klima­realistenes senaste konferens på Gardermoen.