₁₈Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. ₁₉Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. ₂₀Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? ₂₁Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. ₂₂Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, ₂₃men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, ₂₄men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. ₂₅Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.

1 Kor 1:18-25

Av dagens texter [som läses i Den norske kirke; reds. anm.] har jag valt att ta min utgångspunkt i lästext nr 2. Anledningen till detta är att den i hög grad speglar ett inslag i Verdibørsen som sändes i går. I programmet intervjuades Lars Svendsen, professor i filosofi vid Universitetet i Bergen, som introducerade begreppet sado-konservatism.

Han menar att den konservatism som växer fram i USA under namnet MAGA inte är konservativ i klassisk mening, utan illiberal, och hävdar, intressant nog, att den i sin brist på liberalitet möter en lika radikaliserad woke-rörelse som har förlorat individen ur sikte och bara bryr sig om gruppers rättigheter. Svendsen menar att dessa rörelser har blivit mycket lika varandra, trots att de har olika fiender. Eller som han uttrycker det: De håller på att bli varandras spegelbilder.

Slutligen hävdade Lars Svendsen att den avgörande skiljelinjen i vår tid därför inte går mellan woke och MAGA, höger och vänster, utan mellan det liberala och det illiberala, och att det är där striden kommer att stå.

Men vad är då den goda liberalismen, den som ger oss frihet?

Det är inte svårt att se att den visdom Lars Svendsen baserar sin förståelse av frihet på är långt ifrån den visdom vi finner i Kristus, och i denna mening talar Paulus direkt till vår egen tid, eftersom dagens visdom triumferar när den förkunnar sitt farväl till kristendomens Gud. Den kräver att få gå utöver de gränser som Gud har satt upp för våra liv och blir i princip amoralisk. Vad som helst är tillåtet så länge det handlar om den liberala demokratins kamp för individens rättigheter. Notera till exempel hur svårt det är att föra en moralisk debatt om abortgränser efter att de har antagits.

Men det är inte liberalt att acceptera en ständigt utökad rätt till fri abort. För det ofödda barnet är denna rätt en dödsdom utan en rättvis rättegång. Sann liberalism handlar om att ge alla lika rättigheter och skydd av rättsstatens principer. Det ofödda barnet är idag undantaget från dessa naturliga rättigheter, men kristendomen lyckades förändra både det nyfödda och det ofödda barnets ställning så snart de kristna fick det inflytande som krävdes.

Vi ser samma sak i frågan om barnets rätt till en mor och en far, eller mäns rätt att definiera sig som kvinnor och hota deras säkerhet. Vem som helst kan se att dessa önskningar inte är en verklig liberalism, utan en flykt från tron på sanning och kristendom som påverkar vår förmåga att tänka klokt om politik.

Dagens liberala demokrati tål alltså inte att korrigeras, eftersom den kräver att vara moralens utgångspunkt, även när den gör revolutionerande förändringar på området för sexualetik, förståelsen av kön, religion och etnicitet. Varje motstånd mot vad vi skulle kunna kalla etisk upplösning uppfattas därför som illiberalt, grymt och som en attack mot demokratin själv.

Det är också intressant att en professor som Lars Svendsen inte inser det hat som dagens konservativa möts av, och att en politisk och teologisk backlash som den vi ser i USA inte är hatisk även om den är kraftfull. Charlie Kirk hatade inte någon. Svendsen kunde lika gärna ha sagt att det var Maximilien de Robespierres motståndare som var frihetens och människovärdets verkliga fiender.

Västvärldens nationer var en gång påverkade av Guds kärlek till människan. Nu är det människans rätt att älska sig själv som prioriteras och som har blivit den etiska utgångspunkten för dem som kallar sig liberaler. De inser inte att dessa önskningar leder till att friheten försvinner för den som vågar opponera sig mot dem. Eller mer precist: Dagens liberaler uppfattar varje motstånd mot deras förståelse av liberalismen som antidemokratiskt, med följden att hela kristendomen blir ett uttryck för fascism och antidemokratiskt tänkande.

Det är sant att den viktigaste skiljelinjen i dagens politiska system går mellan det illiberala och det liberala, men det är bara i Jesus Kristus som vi finner den sanning som är grunden för den frihet som demokratin behöver för att överleva.