Hamas har utrotats militärt, men Europa har tagit över stafettpinnen.

Det finns inte mycket nytt i den islamiska expansion som pågått i 1.400 år. Det är först i vår tid som vi har flera synliga exempel på islamiska jihadister och deras organisationer som besegrats militärt, samtidigt som de själva utropar seger. Det senaste exemplet har inträffat under de senaste två åren. Vad är det vi inte har förstått om detta krig, som verkar vara riktat enbart mot judarna, men som också verkar ha helt andra och större mål i sikte?

Vårt problem är att vi, eller våra ledare, inte fullt ut förstår logiken i ett krig som inte handlar om att erövra territorium. Vi tenderar automatiskt att tro att alla krig handlar om det. Men jihad handlar inte i första hand om territorium. Det första huvudmålet är att få fienden att försvaga sig själv genom att ändra sin politik. Vi minns fortfarande hur Saddam Hussein blev förlöjligad efter att ha blivit krossad under Gulfkrigen och sedan förklarat seger i ”alla striders moder”. Det har utkämpats många krig under den långa efterdyningen av Gulfkrigen, och det senaste har just gått in i vapenvila.

Det är fullt möjligt att krossa jihadister militärt. Det är också möjligt att förstöra deras organisation, ideologi och stöd bland massorna. Nazismens och kommunismens militära och politiska nederlag visar tydligt detta. Men är vi idag lika beredda att motstå islamisk jihad som israelerna är, eller har deras defensiva krig skrämt oss till att tro att vi har ett bättre alternativ och att israelerna självförsvar därför är ”krigsförbrytelser och folkmord”?

Jihad är inte som de territoriella krig vi föreställer oss i väst och ser exempel på i Ukraina. Jihadisternas taktiska och strategiska segrar äger inte främst rum inom den islamiska världen, där många klaner och stamhövdingar kämpar om lokal makt och dominans. Jihadens segrar förverkligas och blir synliga här bland oss. Det är här islam vinner sina strategiska segrar när vi, av rädsla för attacker och terror, ändrar vår politik och börjar stödja – verbalt, ekonomiskt och politiskt – deras omedelbara och långsiktiga mål att utrota judarna och deras hemland Israel på vägen mot global dominans.

Att så är fallet kan ses i vår egen tid, krig efter krig, ända tillbaka till de två försök som araberna gjorde, med militärt stöd från Sovjetunionen, på 1960- och 1970-talen för att förstöra Israel. Både sexdagars kriget och Yom Kippur-kriget var militära katastrofer för dem. 1967 jublade vi över Israels seger och befrielsen av de områden som hade stulits från israelerna 1949. Men 1973, , efter att ha besegrats i Yom Kippur-kriget, riktade araberna sina terrorvapen mot Israels anhängare i väst, med bombattentat, kapningar och oljeembargon, och vann stora och bestående politiska segrar. PLO och det ”palestinska folket” uppfanns och erkändes högtidligt. Den judiska staten förvandlades till en ockupant, och det politiska stödet för Israel och judarna försvann snabbt och effektivt. Tvåstatslösningen uppfanns och påtvingades israelerna. Det var den största strategiska segern för arabisk islam sedan islamiseringen av Indien, och den kompenserade i stor utsträckning för förlusten av det ottomanska kalifatet för ett sekel sedan.

Den viktigaste aktören i sunnimuslimernas krig idag, mot civilisationen och mot den mänskliga frihet och värdighet som vi i västvärlden håller helig, är den allestädes närvarande organisationen ”Muslimska brödraskapet, som är en dominerande religiös rörelse i hela den islamiska världen, med välfinansierade grenar i alla länder i världen, inklusive Norge. Att den har förklarats som en förbjuden terroristorganisation i många arabiska länder beror främst på att de styrande regimerna fruktar för sina liv i konflikten med radikal islam.

Men det är denna rörelse och dess lokala väpnade grenar, såsom Hamas, som för närvarande är drivkraften bakom den arabiska jihad mot väst.Hamas, liksom dess många lokala systerorganisationer, har nu krossats militärt, och regimerna i den islamiska världen tar officiellt avstånd från dem. Men sällan har en jihadattack orsakat en så stor politisk omvälvning och seger i västländerna, särskilt i Europa och Norge. Inte ens före och under andra världskriget upplevde Norge ett mer intensivt och organiserat hat mot judar än vad vi ser nu. Det stöd för judarna och deras nationalstat som vi började uttrycka med reservationer efter 1973 har nu helt försvunnit. Nya norska Mellanösternpolitiken, om den någonsin genomförs, skulle leda till Israels undergång.

Förändringen i den norska Mellanösternpolitiken från olika regeringars sida har uttryckts otaliga gånger i Stortinget genom åren, och ingen verkar intresserad av att få en förklaring till den förändring som ägde rum på 1970- och 1980-talen. Vi får bara veta att Norges ståndpunkt i konflikten i Mellanöstern uttrycks i två resolutioner från FN:s säkerhetsråd 1980, FN:s säkerhetsråds resolution 465 och FN:s säkerhetsråds resolution 471. Båda antogs med norskt stöd under president Jimmy Carters sista år i ämbetet, och är anmärkningsvärda eftersom han, precis som Obama, avslutade sin karriär som president utan att lägga in sitt veto mot resolutioner som var fientliga mot Israel. I båda fallen var detta en viktig strategisk seger i kampen mot Israel, som också resulterade i stora eftergifter från västländerna, särskilt Norge, där stödet fortfarande aktivt upprätthålls av myndigheterna.

Norskt stöd för dessa resolutioner är anledningen till att de norska myndigheterna fortfarande anser sig bundna av deras antiisraeliska innehåll, trots att innehållet uppenbarligen saknar stöd i internationell rätt. Resolutionerna uttrycker den bitterhet och det agg som ofta kom till uttryck under kalla kriget i uttalanden från det sovjetiska lägret och dess allierade i arabvärlden när de misslyckades med att förstöra den judiska staten. Vi såg samma illvilliga politik igen från president Obama när han, strax före sitt avgång 2016, stödde antagandet av den starkt anti-israeliska FN:s säkerhetsråds resolution 2334, som upprepar och betonar lögnen om ”ockuperade palestinska territorier”. Resolutionen välkomnades av Norge.

Det som måste ge oss anledning att stanna upp och tänka efter är att Norge och de flesta EU-länder, till följd av starkt arabiskt tryck på Europa, anslöt sig till de gamla lögnerna när de åter lanserades från FN:s talarstol. Det band som Europa knöt på 1970-talet med arabisk fientlighet mot Israel verkar fortfarande vara levande och starkt. Idag kan vi se att styrkan i den europeiska antisemitismen och det dåligt kamouflerade kravet på att upplösa Israel som en judisk nationalstat inte bara har blivit en europeisk prioritering i unionens gemensamma utrikespolitik, utan också serveras hela världen genom FN:s falska påståenden, såsom att Israels kamp för att överleva terroristattacker utgör krigsförbrytelser och folkmord.

Det finns ingen, varken i statliga medier eller i norsk offentlig politik och förvaltning, som vågar ifrågasätta de ökända lögnerna och ursäkterna som är ökända för sin antisemitism, som konstaterats av den välkända antisemiter genererar inom FN:s organ. Det finns ingen väg tillbaka till anständighet för de norska myndigheterna. I nästan ett halvt sekel har de funnit det mest bekvämt att alliera sig med dem som har valt att skylla på offren för terrorism och folkmord för avsikten att begå folkmord, i hopp om att rädda sitt eget skinn. Så lågt har den norska Mellanösternpolitiken sjunkit, och det har skett medvetet och avsiktligt. Hamas kunde inte ha hoppats på en större seger.

Bakom denna ökända lögnaktighet ligger en gammal rädsla hos myndigheterna för att islamistisk terrorism också ska återupptas och spridas till våra breddgrader. Vi klamrar oss fast vid de löften om stöd och samarbete som vi gav på 1970-talet och vid de absurda och olagliga definitionerna av ”ockuperade palestinska territorier” som vi, uppmuntrade av en hårt pressad EEG, godkände i fredens namn i FN. Vid den tiden offrade vi det judiska folkets nationalstat i ett försök att rädda oss från arabiska jihadistiska terrorister som efter förlusten i Yom Kippur-kriget genomförde en serie fruktansvärda attacker mot europeiska mål.

Således förvandlade de arabiska jihadisterna sitt militära nederlag till en historisk politisk seger när de, som ett resultat av terroristaktioner mot europeiska mål, genom förhandlingar lyckades mobilisera Europa till sin sida i kriget mot Israel. Detta var den största islamiska segern hittills i det heliga kriget mot västvärlden och Israel. Västvärlden förstår inte detta, men jihadisterna i Hamas uppfattar också ruinerna och tiotusentals döda i Gazaremsan som en seger över Israel, vars frukter de kan skörda under lång tid framöver.

Aldrig tidigare har de lyckats göra Israel till en större fiende för hela det internationella samfundet med något vapen. De lät västerländska politiker och media göra jobbet åt dem. Och västvärlden, med Europa i förarsätet, har villigt gjort lögnerna till sina egna, som de har en hundraårig tradition av att göra, särskilt när det gäller att skylla på judarna för sina egna misstag.

Ett observerbart resultat av detta beklagliga beteende idag är att den terrorism som man hoppades kunna avvärja på 1970-talet med en eftergiftspolitik nu har blivit en del av vårt dagliga liv, med granater som kastas på gatorna i Oslo. Islamisk terrorism är nu vardagsmat i hela Europa, och har aktivt försvarats av Norge inom FN-organ genom sitt stöd för och deltagande i varje politisk attack mot Israel. Hamas kunde knappast ha drömt om bättre hjälp för att uppnå sina långsiktiga mål.

Det är den islamiska doktrinen om att erövra land och folk genom ”heligt krig” eller ”jihad” som strider mot allmän västerländsk rättsförståelse och internationell rätt. Det finns ingen juridiskt motiverad skyldighet för någon myndighet i något västerländskt land att efterkomma krav på suveränitet över land någonstans i världen som baseras på islamisk sharialag eller hot om terrorism. Att ge efter för sådana krav och hot måste betraktas som förräderi mot de rättsliga principer och den sociala moral som västerländska nationalstater och överstatliga institutioner bygger på. Dessa har ingen konstitutionell grund för att avstå från eller kräva avstående av suveränitet eller territorium till rena terroristregimer och organisationer som kräver sådana saker med hot om våld. Detta gäller i full utsträckning för Israel, liksom för alla europeiska eller andra fria nationalstater.