Norge och Danmark är de enda länderna i Europa där elbilar tar över marknaden, och den främsta anledningen är enkel: det är de enda länderna med så höga bilavgifter att skattesänkningar gör att elbilar verkar billigare än bensinbilar, när de i själva verket är upp till 40 procent dyrare att tillverka. I övriga Europa har politikerna därför varit tvungna att använda stora subventioner för att locka människor att köpa elbilar, och det finns gränser för hur länge skattebetalarna kommer att acceptera detta.

I Norge befriades elbilar från engångsskatten redan 1990 och från moms 2001. Dessa skattesänkningar har skapat en köpfrenesi för nya bilar som ingen kunde ha föreställt sig för bara tio år sedan. Norrmännen har köpt nya bilar som om det var rea på öl, oavsett om det var en blygsam Nissan Leaf, en tung Audi E-Tron, en lyxig Porsche Taycan eller Teslas i överflöd… för att grannen köpte en. Och finansbranschen har hoppat på köpfesten med oemotståndliga erbjudanden som ser billiga ut, men inte är det.

Från och med den 1 januari 2023 hade dock regeringens skatteförluster blivit så besvärliga att momsbefrielsen ändrades så att den endast gäller den del av inköpspriset som understiger 500.000 kronor. Nu kan shoppingfesten vara över, eftersom Arbeiderpartiet vill avskaffa momsbefrielsen senast 2027. Detta orsakar uppror bland batteriaktivister som anser att köp av nya, resurskrävande 2,5-tons lyxbilar med lädersäten och luftkonditionering är en ”miljöåtgärd” som kommer att ”rädda planeten”. Detta är helt galet.

Batteribilar subventioneras inte i Norge, men är undantagna från skatt

Staten har förlorat cirka 640 miljarder norska kronor i skatteintäkter mellan 2007 och 2024 på grund av sin vårdslösa elbilspolitik. Det är förstås pengar som staten aldrig borde ha haft någon rätt till, och det är därför fel att säga att elbilar är ”subventionerade”. Detta beslutades vid en tidpunkt då ingen kunde föreställa sig att bilförsäljningen skulle öka till dagens nivåer och att bilar från USA och Kina skulle bli dominerande nästan över en natt, för så är det alltid: politiker förstår inte konsekvenserna av det de sätter i gång.

Klimatmoralismen och offentligt stödda elbilsaktivister har dock gjort det omöjligt att stoppa skattebefrielsen. Samtidigt blev det en nationalsport att lura staten, undvika att bidra till samhället och samtidigt smycka sig med högre grön moral. Men bara för dem som har goda råd och pengar att avvara. I praktiken har elbilsstrategin från Oslo varit ett direkt angrepp på Norges arbetarklass och fattiga:

Politikerna gav de ”välbärgade” som har råd med lyxiga nya bilar ett presentpaket, samtidigt som de höjde skatterna för fattiga människor som bara har råd med begagnade bilar, men det spelar ingen roll: det faktum att politiken är antisocial och drabbar de fattiga är inte något som dagens politiker bryr sig om. Att politikerna ”förlorar” 640 miljarder kronor att leka med är en helt annan sak. Det går inte.

Alla politiker vill ha skatter, men ingen har vågat

Något måste göras, och 2023 infördes moms på allt över 500.000 kronor i inköpspris. Detta skapade i sin tur ett oavsiktligt incitament att sänka priserna på elbilar så att de hamnade under denna tröskel. Detta var svårt för europeiska biltillverkare, eftersom batteribilar är mycket dyrare att tillverka, men det var en gåva för långdistansbilar, kinesiska skrotbilar som ingen hade hört talas om tidigare.  Och köpfesten blev så extrem att folk inte längre brydde sig om varumärken och säkra köp, värdeförlust, livslängd eller tillgång till reservdelar och service. Köp, köp!

Nu är scenen redo för en uppgörelse med nollskatteincitamentet från 2001, och Arbeiderpartiet kan göra detta utan risk av två skäl: De har säkrat makten för de kommande fyra åren genom falska vallöften – och i alla fall har den fria bilmarknaden i Norge saboterats och förstörts för alltid: I praktiken är det inte längre möjligt att köpa bensindrivna bilar eftersom bilhandlarna inte lagerför dem. Dessutom har politikerna infört så extrema skatter på bensindrivna bilar att det är svårt att hitta en för mindre än 700.000 kronor. Ett absurt pris när en jämförbar elbil kostar 400.000 eller mindre. Löp och köp!

Scenen är redo för en ny omgång skattehöjningar

Norska politiker behöver ständigt nya skatter så att de kan lova lägre skatter och högre löner till arbetarklassen. Detta trots att de har 20 biljoner i banken, samt oändliga miljarder för bistånd, invandring, klimathysteri och anställning av sina egna vänner och bekanta inom den offentliga sektorn. Det är därför naivt att tro att skatteskruven kommer att sluta med införandet av moms på elbilar.

Det är mer troligt att politikerna återinför det gamla straffsystemet för alla som vill ha en ny bil: engångsskatt, viktsskatt, motoreffektskatt och allt annat man kan gräva fram från det förflutna. En liten eldriven Nissan Leaf, som nu kostar 385.000 kronor, kommer att kosta 481.000 kronor med moms 2027. Med engångsavgiften, viktavgiften och motoreffektavgiften kommer vi troligen att hamna på ett pris på cirka 600.000 kronor, medan större familjebilar kommer att närma sig miljonstrecket. Batteribilar är både tunga och kraftfulla. Vägavgifter kommer också, det är bara att vänta och se. Detta kommer att utlösa en ny köprush innan skatterna träder i kraft och destabilisera hela marknaden för begagnade bilar.

Du ska inte köra bil, du ska cykla på blankisen på vintern!

Norges extrema bilskatter fram till 2001 gjorde bilar nästan dubbelt så dyra som i Tyskland, vilket också gjorde begagnade bilar värdefulla, vilket i sin tur innebar att den genomsnittliga livslängden för bilar i Norge var över 18 år innan de skrotades, jämfört med cirka 10 år för resten av Europa. I den meningen var den norska skattepolitiken en miljöåtgärd som fungerade: den förhindrade en köpfest och högre resursförbrukning, men se var vi har hamnat. Detta strider mot varje fiber i socialistiska sinnen, som vill ha motsatsen till vad de har odlat: Människor ska köra mindre och vara mer kollektiva!

Nu lanserar eliten steg fyra i planen: ”Endast vi i den socialdemokratiska EU-överklassen ska köra bil, medan resten ska cykla”. Steg ett var att införa vägtullar som staten aldrig har haft någon rätt till eller användning för, eftersom människor betalar skatt för vägbyggen och staten har oändliga oljepengar. Steg två var att införa klimathysteri, som gjorde biltrafiken till ett socialt problem – trots att vägar och bilar är samhällets livsnerv. Transport och rörelsefrihet har alltid varit avgörande faktorer för framsteg.

Gro Harlem Bruntlands halta dogm om att ”förorenarna måste betala” kan dock användas till vad som helst, särskilt när man förklarar att växtnäringsämnet koldioxid är farligare förorening än kärnavfall. Steg tre var att göra elbilar skattefria för att locka/pressa människor att köpa dem. Och steg fyra kommer att vara att höja skatten på elbilar för att hålla arbetarklassen borta från vägarna.

De rika vill köra mer fritt i den gröna framtiden, medan folket ska cykla – som i Kina 1960.