USA vann kalla kriget, men förlorade freden genom att utestänga Ryssland från Europas säkerhetsarkitektur. Resultatet blev en splittrad kontinent, ett nytt kallt krig – och ett svagare Europa.

När man läser de nyligen offentliggjorda dokumenten från Budapest 1994 anar man konturerna av ett Europa som kunde ha formats på ett annat sätt. Inte en kontinent uppdelad i två block – utan ett Europa där Ryssland, i stället för att ha stängts ute, hade varit en integrerad del av säkerhetsstrukturen. Varför blev det inte så? Varför inkluderades inte Ryssland, utan hölls utanför, trots alla löften och varma ord som yttrades vid den tiden?

En kvävande omringning

För att förstå detta måste vi se på det ur ett större perspektiv. USA hade aldrig för avsikt att lägga grunden till en säkerhetsarkitektur där Ryssland och Europa kunde dela ansvaret. Det verkliga målet var att förhindra att Ryssland och Tyskland fann gemensam grund i en ekonomisk och politisk axel. Ända sedan Rapallofördraget 1922 har Washington fruktat en allians mellan tysk industriell makt och ryska resurser. Ett sådant partnerskap skulle ha haft potential att utmana USA:s hegemoni – och i det amerikanska strategiska tänkandet har detta varit ett mardrömsscenario.

Därför var Natos expansion mer än bara en ”säkerhetsåtgärd”. Det var en geopolitisk hävstång. Ryssland definierades som en motståndare, även efter Sovjetunionens fall, eftersom det var det enda sättet att rättfärdiga den fortsatta amerikanska militära närvaron i Europa. ”Inneslutning” kallades ”stabilitet”, men för Ryssland kändes det som en kvävande omringning.

En förlorad möjlighet

Efter kalla kriget var allt på plats för en ny början. Ryssland var på knä, dess ekonomi i fritt fall, Jeltsin desperat efter västerländskt kapital och politiskt erkännande. Ett generöst väst kunde ha inkluderat Ryssland i en gemensam arkitektur. Något liknande OSSE kunde ha skapats – men med verklig tyngd. Det skulle ha bundit Ryssland till Europa och kanske gjort ett framtida Nato överflödigt.

Men så blev det inte. För Washington var frestelsen för stor: istället för att dra in Ryssland valde man att försvaga det. Detta var logiken bakom den systematiska expansionen österut, bakom nedmonteringen av sovjetiska kärnvapen i Ukraina och senare bakom planerna på missilsköldar i Polen och Tjeckien. Varje gång Ryssland sträckte ut en hand möttes det av ett nytt initiativ som minskade dess inflytande.

Söndra och härska

Så bör kriget i Ukraina förstås. Inte bara som en kamp om territorium, utan som en fortsättning på den gamla amerikanska doktrinen: att förhindra en sammanslagning mellan Europa och Ryssland. Ett oberoende Ukraina, nära integrerat med Väst, river effektivt ner den geografiska bron mellan Tyskland och Ryssland. Nato på ukrainsk mark är inte bara en militär vinst, utan en strategisk garanti mot varje återuppväckande av Rapallo-idén.

Att denna strategi är avsiktlig framgår av de ekonomiska åtgärder som följt efter kriget. Sanktionerna drabbar inte bara Ryssland, utan också den europeiska industrin. Tysklands tillgång till billig energi är borta. BASF flyttar sin produktion från Europa. Bilindustrin försvagas. Å andra sidan ökar amerikanska gas- och vapenexportörer sina marknadsandelar. Kriget är alltså inte bara en geopolitisk tragedi, utan också ett ekonomiskt spel där Europa betalar priset för amerikansk hegemoni.

Deep States fingeravtryck

De som kallar detta en ”konspirationsteori” bör påminna sig om historien. Den amerikanska Deep State – den permanenta apparaten av säkerhetsbyråkrater, tankesmedjor och underrättelsetjänster – har alltid varit intresserad av att kontrollera maktbalansen i Europa. Från CIA:s interventioner i Italien på 1950-talet till dess stöd för kupper i Grekland, från destabiliseringen av dissidentregeringar till de politiska villkoren i Marshallplanen, har USA aldrig lämnat Europa åt européerna själva.

Att samma apparat skulle använda Nato som ett instrument för att hålla Ryssland borta och Europa splittrat är därför inte spekulation, utan kontinuitet.

Rädslan för Eurasien

Bakom detta ligger ett större strategiskt tänkande. Redan i början av 1900-talet formulerade Halford Mackinder – geopolitikens fader – att den som kontrollerar ”hjärtlandet” (dvs. Ryssland och Centralasien) kontrollerar världen. För USA har detta alltid inneburit att förhindra framväxten av en eurasiska supermakt. Och faran är som störst när Tyskland och Ryssland knyter närmare band.

Rapallo 1922 var ett sådant ögonblick. Ribbentrop-Molotov-pakten 1939 var ett annat. Varje gång bekräftades farhågorna i Washington och London: när Berlin och Moskva går samman hotas hela Atlantens dominans. Det är därför Ryssland måste hållas på avstånd efter 1991. Det är därför Nato måste drivas framåt. Och det är därför vi nu ser ett krig som handlar lika mycket om Europas geopolitiska inriktning som om Ukrainas gränser.

Europas tragedi

Det är här tragedin ligger. I dag är Europa svagare än det har varit på många decennier. Ryssland har vänt sig till Kina. Tysklands ekonomiska vingar har klippts. Frankrike saknar makt att ta ledningen. Och EU som helhet har reducerats till krishantering, medan de stora strategiska besluten fattas i Washington. Detta stärker inte Europa – det försvagar det. Och detta är precis den situation som amerikanska strateger har önskat: ett Europa bundet till USA, oförmöget att stå på egna ben och oförmöget att utmana hegemoni.

Var kunde vi ha varit?

Frågan kvarstår: vad hade hänt om Ryssland faktiskt hade bjudits in i arkitekturen? Vad hade hänt om en säkerhetsstruktur hade byggts upp där Moskva, Berlin och Paris stod sida vid sida? Kanske hade det varit svårt, kanske omöjligt – men ingen försökte någonsin. Istället valde man utestängning, misstro och gradvis inringning. Nu ser vi resultatet: ett förstört Ukraina, ett isolerat Ryssland och ett Europa utan en självständig kurs.

Och återigen står Europa ensamt

När historien en dag skrivs kommer det att stå klart att det mest ödesdigra misstaget inte bara var Natos expansion. Det största misstaget var att stänga ute Ryssland. Hegemoni valdes framför gemenskap, inneslutning framför integration och krig framför fred.

Och så upprepar sig historien: USA använde Nato som hävstång, delade Europa och såg till att en tysk-rysk axel inte kunde uppstå. Den europeiska tragedin var fullbordad – och Europa själv var förloraren.